Gustav Möller (s) och STIL

STIL-modellen - maximalt självbestämmande men offentlig finansiering - knyter an till gammal socialdemokratisk tradition. Gustav Möller var svensk socialminister på 40-talet och förordnade den s k kontantlinjen. Internet publication URL: www.independentliving.org/docs3/ar1990a.html (In Swedish.)

STIL-modellen - maximalt självbestämmande men offentlig finansiering - knyter an till gammal socialdemokratisk tradition. Artikeln skrevs 1990.

Gustav Möller (s) och STIL

Välfärdssamhället har ofta liknats en försäkring där man betalar sina försäkringspremier i form av skatt. När man sedan skulle råka ut för hårda tider skulle samhällets skyddsnät ge stöd i form av tjänster och finansiella resurser.

Tanken om samhället som försäkring bygger på föreställningen att individer går samman för att minska sina individuella risker. På detta sätt uppnår de ett bättre skydd än det som varje individ för sig själv skulle kunna uppnå. Försäkringstanken i socialpolitik antar alltså att individen utifrån ett rationellt beslut ansluter sig till kollektivet och betalar sina skatter.

När det gäller åtnjutandet av försäkringens förmåner så är antagandet om individens kapacitet till rationella beslut till sitt eget bästa inte längre självklart. Olika politiska grupperingar har olika åsikter om hur mycket kontroll över dessa resurser staten ska överlämna till individen. Med risk för grova förenklingar kan sägas att det socialistiska blocket har en större benägenhet att tillhandahålla tjänster istället för kontanta medel än det borgerliga blocket. Som exempel kan nämnas barnomsorgen där krav på friheten att kunna välja mellan olika former med hjälp av kontanta medel har kommit mest från borgerligt håll medan de socialistiska partierna förespråkar att barnomsorg ska tillhandahållas i form av offentliga tjänster.

En ytterligare dimension i socialpolitiken består av de olika uppfattningar om vilka uppgifter ska skötas kollektivt och vilka uppgifter individen själv ska stå för. Den klassiska liberala positionen lyder "least government is best government". Staten ska stå för polis och försvar och inte så hemskt mycket annat. Skatterna ska hållas lågt så att individens handlingsutrymme maximeras. Den soicalistiska positionen däremot anser att kollektivet kan skapa större rättvisa genom att åta sig många uppgifter som finansieras via skatter och styrs i demokratisk ordning.

Dessa förhållanden kan illustreras med hjälp av det följande starkt förenklade diagrammet:

Individuell kontroll och medel
Hur mycket resurser ska den sociala sektorn få och hur mycket
kontroll över dessa resurser ska individen ha?

Punkt B i diagrammet står för det socialistiska blocket där man är villig att satsa mer skattemedel på det sociala området medan individens möjligheter att fritt disponera dessa medel begränsas genom att resurserna erbjuds mest i form av enhetstjänster inom den offentliga sektorn. Positionen A illustrerar den liberala positionen där individen kan välja mellan en mångfald av offentliga och privata lösningar. Samtidigt satsas dock mindre resurser på det sociala området.

Beroende på individens preferenser kan både punkt A och B vara attraktiva. Punkt C i diagrammet borde dock föredras av de flesta, eftersom den förenar det bästa av A och B, fler resurser och större frihet att förfoga över dem.

Linje B-C kan tolkas som ett kontinuum av maktfördelning mellan staten och den enskilde. Kännetecknande för alla lösningar på linjen B-C är att de finansieras via skatter och kostar skattebetalaren lika mycket. Därmed skiljer diagrammet mellan resurstilldelning och tjänsteproduktion: det är alltså inte självklart att tjänster som finansieras via skatter enbart ska produceras av stat eller kommun. En sådan monopolsituation ger lite incitament till kvalitet. Som exempel kan nämnas att många äldre människor och personer med funktionshinder inte anlitar den kommunala hemtjänsten som de är berättigade till. Man upplever byråkratin och regelsystemet kring servicen som stelbent och t o m förnedrande så att man avstår trots att man har betalat skatt hela sitt liv just för att kunna anlita sådana tjänster vid behov. Många fler skulle använda hemtjänst om de hade s k vouchers eller fick generella bidrag som kunde användas för inköp av sådana tjänster från fritt valbara producenter.

Det är viktigt att framföra att valfrihet naturligtvis innebär att man även kan välja tjänster som produceras som hittills av den offentliga sektorn.

Stockholmskooperativet för Independent Living, STIL, driver sedan januari 1987 ett projekt där f n 23 brukare av personliga assistans-tjänster som hemtjänst, ledsagarservice, arbetsbiträde o dyl själva organiserar dessa tjänster i egen regi. De inblandade kommunerna och andra huvudmän betalar till kooperativets medlemmar precis samma medel som dessa tjänster annars skulle ha kostat i offentlig regi. Kooperativet är arbetsgivare för assistenterna, medlemmarna är arbetsledare med ansvar för rekryktering, schemaläggning, utbildning och anvisning av sina assistenter. Röstberättigade medlemmar och styrelseledamöter i STIL måste själva ha behov av personlig assistans. STIL:s lösning representerar därmed ett komplement till det offentliga monopolet på detta område utan att kräva större resurser. Kooperativets medlemmars frihet att disponera offentliga medel för sin personliga assistans begränsas endast av lag och avtal. Därmed kan STIL:s lösning betraktas som en illustration för punkt C i diagrammet.

STIL-medlemmarna är övertygade om att kvaliteten på deras egen skräddarsydda personliga assistans är betydligt högre än den som kommunerna idag kan erbjuda. Kooperativet söker nu förvandla sitt nuvarande försöksprojekt till en reguljär verksamhet som kan komma ett större antal brukare av personliga assistans-tjänster tillgodo i flera kommuner. STIL ämnar lämna anbud till Stockholms kommun i likhet med t ex HSB. HSB har avtal med kommunen om tjänster som är nära besläktade med den kommunala hemtjänsten såsom teknisk städning, upphandling och hemkörning av varor. STIL tror att endast entreprenadlösningen ger medlemmarna den önskade graden av kontroll över sin personliga assistans.

STIL-kooperativet fick bidrag från socialdepartementet för sitt projekt. Biträdande socialminister Bengt Lindqvist (s) har ofta uttryckt sitt stöd för STIL:s idé. Vid de nu pågående förhandlingarna med Stockholms kommun tycks socialrotelns socialdemokratiska ledning inte ha några ideologiska invändningar mot STIL:s entreprenadsförslag. Är denna hållning en ytterligare signal på att socialdemokratin håller på att förflytta sig mot höger?

Socialdemokratin får ofta beteckningen "betongparti" som ska antyda partiets benägenhet att skapa storskaliga enhetslösningar i form av offentliga monopoltjänster där olika och varierande individuella behov inte kan tillgodoses. Frågan är om det finns ideologiska grunder som hindrar socialdemokratin från att erbjuda socialpolitiska lösningar som främjar rättvisa och jämlikhet och samtidigt möjliggör verkligt brukarinflytande.

I ett mycket lämpligt ögonblick har man nu grävt upp en gammal debatt som visar att för 40 år sedan fanns det mer ideologisk flexibilitet inom socialdemokratin. I ett antal debattartiklar i dagspressen recenserades nyligen en artikel av statsvetaren Bo Rothsteins i tidskriften Tiden om den s k naturalinjen med Alva Myrdal som företrädare som förordade att välfärden skulle organiseras via offentligt producerade varor och tjänster och den s k kontantlinjen med socialminister Gustav Möller i spetsen som ansåg att enhetliga kontanta bidrag skulle utgå till de hushåll som uppfyllde vissa kriterier. Med Möllers ord, "det var pengar som saknades, inte kunskap och inte omdöme. Man kunde, kort sagt, ha förtroende för medborgarna".

Gustav Möllers kontantlinje förverkligades i socialförsäkringen genom bl a pensioner, barnbidrag och handikappersättning. Däremot kom naturalinjen att prägla socialtjänsten med mycket myndighetsutövande i form av utredningar av den sökandes behov, ekonomi och familjesituation. Kontrollapparaten har inte enbart krävt växande resurser utan har också lett till en social stämpling och förnedring av den sökande som står inför myndigheten med mössan i handen.

Det är svårt att se varför socialdemokratin inte skulle kunna pröva kontantlinjen i högre grad inom socialtjänsten. Många människor, som idag passiviseras av de offentliga monopoltjänsterna och fråntas möjligheten att påverka sin situation, skulle få mer kontroll över tjänsternas kvalitet och därmed över sitt liv om de fick välja bland olika tjänsteproducenter eller organiserar sin service i egen regi som i STIL-kooperativet. Det gäller inte enbart personliga assistans-tjänster utan även färdtjänst, hjälpmedel och bostadsanpassning där kontantlösningar skulle kunna prövas som komplement till de nuvarande offentliga tjänsterna. Med oförändrade kostnader för skattebetalarna finns det möjlighet till enorma kvalitetsökningar för många medborgare. Fram med Möllers kontant-linje!

fil dr Adolf Ratzka
Kungliga Tekniska Högskolan
ordförande i STIL