Vi måste lära oss att hävda oss

Abidi, Javed.  1999.  Vi måste lära oss att hävda oss. Disability Awareness in Action Newsletter, nummer 74, juli 1999.
According to Abidi, Executive Director, National Centre for Promotion of Employment of Disabled, India, with 60-70 million disabled people in India, disability is clearly a social issue, a socio-economic issue, a development issue. Why then is disability not a national issue? Internet publication URL: http://www.independentliving.org/docs1/abidisv.html.

av Javed Abidi, Executive Director,
National Centre for Promotion of Employment of Disabled, i Indien

In English 

 

Artikeln har tidigare publicerats i Disability Awareness in Action Newsletter, nummer 74, juli 1999.

Javed Abidis ursprungliga artikel från vilken dessa utdrag tagits publicerades ursprungligen i DeepShitha, Spastics Society of Eastern Indias nyhetsblad i december 1998.

 

Vi är alla medvetna om det faktum att personer med funktionsnedsättning utgör en ansenlig andel av landets befolkning. Försiktiga uppskattningar visar att vi utgör fem till sex procent av befolkningen...även om vi utgår från dessa lågt tilltagna siffror kan vi konstatera att vi är cirka 60-70 miljoner människor i detta land... Men ändå har denna del av befolkningen helt och hållet ignorerats. Det är patetiskt, det är vidrigt, det finns helt enkelt inga ursäkter för detta och det innefattar inte bara Indiens regering, inte bara lagstiftarna och beslutsfattarna utan även oss - organisationerna som arbetar inom handikapprörelsen och personer med funktionsnedsättning.

Hur kommer det sig att funktionsnedsättning, trots att det berör 70 miljoner medborgare inte är en nationell angelägenhet, inte är förstasidesstoff på någon av landets tidningar? Hur kommer det sig att nationens politiker, beslutsfattarna, vare sig det är regeringen eller byråkraterna eller media tar oss för givet i sådan stor utsträckning? Vi är en minoritet, men vi är en osynlig minoritet som aldrig syns eller hörs - en minoritet utan röst. Därför, i en nation där "pengar" bestämmer, är det mycket lätt att strunta i oss, mycket lätt att komma undan med vad det än må vara som beslutsfattarna vill komma undan med.

Fram till 1995 hade vi inte något skydd i lagen. Det fanns ingen lag i det här landet som berörde funktionsnedsättning och det var en skymf eftersom betydligt mindre länder som Hong Kong, Filippinerna och vår granne Sri Lanka hade lagar - bra eller dåliga men de hade ändå någon form av lagstiftning för att skydda personer med funktionsnedsättning. Det tog oss mer än två och ett halvt år, när riksdagen till slut i december 1995 antog lagen och i februari 1996 började tillämpa den, att ens få systemet på plats. Om det tar oss så lång tid bara att få systemet i ordning, vilka förväntningar kan vi någonsin ha på att få till något av substans, något som faktiskt förändrar saker och ting, som får saker att hända...

Man beräknar att det finns cirka 3000-4000 organisationer i Indien som arbetar inom handikappsektorn. Om man ser individer med funktionsnedsättning kanske man tycker det är bra att den och den trots sin funktionsnedsättning lyckats ta sig fram och utvecklas. Men det är inte det som är frågan här, det är helhetsbilden som är intressant. Helhetsbilden ser ut så här: trots alla skolor och faciliteter som finns över hela landet, är det i dagsläget mindre än en procent av alla barn som får utbildning. Hur många till specialskolor och faciliteter måste till? Jag säger inte att dessa faciliteter är onödiga eller betydelselösa. De är mycket viktiga och mycket nödvändiga och vi behöver fler. Men samtidigt - är det rätt sätt att lösa problemet på?

Ta arbetslösheten - det är skrämmande siffror. Indiens regering har satt upp 23 specialarbetsförmedlingar i landet, 55 specialavdelningar på vanliga arbetsförmedlingar och 17 center för yrkesutbildning. En fantastisk infrastruktur har byggts upp. Det måste gått åt tusentals rupees till detta, men hur är det med ansvarigheten? Hur står det till med kostnadseffektiviteten? Hur många drar fördel av denna infrastruktur? Vi har fem nationella institut och ett sjätte är på gång. Den första specialarbetsförmedlingen startades 1959 i Mumbai (Bombay) och de senaste fyrtio åren har vi bara lyckats hitta fasta jobb åt 100 000 personer. På fyrtio år är det vad vi åstadkommit och innan någon börjar känna sig nöjd med det, var vänlig och begrunda regeringens egen statistik - enligt National Sample Survey från 1991 finns sju miljoner arbetsföra personer med funktionsnedsättning i Indien som väntar på att få ett jobb. Av dessa är det bara 100 000 på fyrtio år som fått ett jobb. Då frågar jag åt vilket håll är vi på väg?

Min fråga till dig som funktionshidrad, som förälder, yrkesmänniska, tjänsteman, som mediaarbetare är - är vi nöjda? Är vi nöjda med detta enda lyckade exempel? Är vi nöjda, om man ska ta i, med att starta våra små affärer och få dem att fungera väl? Är det vårt mål? Eller bryr vi oss om de större frågorna? Är det svaret på våra problem? Hur många människor kommer få hjälp den vägen? Vi har inte ens snuddat vid toppen av isberget under de senaste 40-50 åren som vi kämpat med dessa frågor. Vårt missnöje och vår frustration kommer att öka om vi inte gör oss hörda, om vi inte går samman, har en gemensam plattform och gemensam röst och lär oss att hävda oss själva. Min andra oro vad gäller Service delivery är att det är alltför beroende av statligt stöd och finansiering. Även om man inte får pengar från regeringen finns en rädsla - som jag tycker är obefogad - att om man gör sin röst hörd och är obekväm så kommer regeringen på något sätt att skada oss, vårt organisationstillstånd kommer dras tillbaka, vår legitimitet ifrågasatt... Hur har de mage att dra tillbaka ditt organisationstillstånd, eller stoppa dina bidrag... om du är berättigad? Vårt största problem i det här landet är att vi saknar tilltro till oss själva.

Det är dags nu för oss alla att kollektivt tänka på dessa frågor, att ha en kollektiv röst och det är i detta sammanhang jag skulle vilja utsända en varning. Vi har under många år pratat om medvetenhet och på något sätt har vi antagit att vi är de som bäst förstår oss på funktionsnedsättning, det är samhället, byråkrater, media som inte förstår och omedvetet, det är alltid hos "dem" som felet ligger. Det jag försöker säga är - hur medvetna är vi egentligen om våra egna bekymmer och svårigheter - när jag säger "vår" syftar jag på hela rörelsen. Hur medvetna de som arbetar för människor med neurologiska nedsättningar om de blindas problem? Hur medvetna är de som arbetar med blinda om problemen som berör personer med psykisk funktionsnedsättning eller personer med ortopediska besvär?

Varför är vi så splittrade, varför ägnar vi oss så mycket åt enbart oss själva att vi inte ens kan tänka oss att ta in en annan åsikt? Det är där vi hamnat fel. När de blinda gick till Indian Airlines och lyckades få igenom 50% rabatt på flygresor, varför fick vi andra inte en sådan rabatt? Samtidigt uppvaktade några andra energiministern, så att ett program sattes upp enligt vilket sju och ett halvt procent av alla bensinpumpar reserverades åt personer med funktionsnedsättning. De blinda har tagit upp frågan med dem och bett att få bensinpumpar och fått till svar att de inte kan hantera bensinpumpar eftersom de är blinda och därmed kan orsaka en olycka. Så har logiken sett ut under flera år. Under tiden har personer med psykisk funktionsnedsättning och deras familjer lämnats helt utanför.

Så hur kommer det sig att detta sker? Politisk representation är mycket viktigt tycker jag och när jag säger detta förespråkar jag inte partipolitik. Jag pratar om en större fråga, vi måste ha en större socialpolitisk medvetenhet. För mig har funktionsnedsättning aldrig varit en fråga om välfärd, eller välgörenhet. Det var och är en social fråga, en socio-ekonomisk fråga, en utvecklingsfråga. Det här landet kan inte prata om utveckling och framsteg, om att ta steget in i nästa årtusende/21:a århundradet och samtidigt lämna 6% av befolkningen bakom sig. Alla vi, vare sig vi har funktionsnedsättning, är föräldrar, yrkesarbetande, regeringstjänstemän eller arbetar i media måste, om vi verkligen bryr oss om vårt stora land, tänka lite längre, ta varandras händer och hitta vägar att lösa detta stora och svåra problem.

Swedish