En nyttig oenighet

Internet publication URL: www.independentliving.org/column/stone1_00sv.html (In Swedish.)

 

av Karen Stone

In English

 

photo of K. Stone

Ett intressant fenomen slog mig nyligen för första gången någonsin i min tioåriga skrivkarriär. Efter att jag hade skrivit om resultaten från Paul Cannadys informella enkät i vilken både Hitlers och Christopher Reeves namn nämndes bland de personer som anses ha bidragit till att skada handikapprörelsen mest genom historien, meddelade en websajt, en av mina uppdragsgivare, att jag hade "skämt ut dem" och att de därför inte längre var intresserade av mitt arbete. När jag senare reflekterade över händelsen och hela händelseförloppet insåg jag att det var "corporate" censur jag utsatts för och inget annat. När jag lämnade artikeln ifrågasatte redaktören enkätens resultat. Jag vidhöll att det endast var resultaten från en undersökning och inte mina egna åsikter - personligen anser jag att kopplingarna i enkäten är en smula långsökta - men mer om det längre fram - och att han, i egenskap av redaktör, hade friheten att stryka i texten.

Men den delen av texten ströks aldrig - artikeln återgavs i sin helhet under tre veckors tid - och sedan meddelade websajten att de inte längre var intresserade av mina artiklar eftersom jag var alltför pinsam. Jag misstänker att en av deras annonsörer måste ha klagat och/eller hotat dra tillbaka sin annonsering på den redan reklamdominerade sajten.

Jag drog mig till minnes en briljant essä av Gloria Steinem, en kvinna som på grund av sin skarpsinnighet ofta gått under namnet "the pin-up girl of the intelligentsia", med det passande namnet "Sex, Lies and Advertising". Artikeln beskrev varför tidskriften MS bestämde sig för att helt och hållet avstå från reklam.

I sin essä pekar hon på det ömsesidiga beroendet, men samtidigt diktatoriaska förhållandet och inflytande som de stora företagens annonsörer har över det redaktionella innehållet i tidningar och tidskrifter - och/eller websidor om man inkluderar dagens senaste mediaform - som de annonserar i.

I "Sex, Lies and Advertising", artikeln som blivit ett måste i alla genuskurser, kurser i journalistik och/eller kurser i media/komunikation som ges på universitetet eller högskola, skriver Steinem följande:

"Goodbye to cigarette ads where poems should be.
Godbye to celebrity covers and too little space.
Goodbye to cleaning up language so Ms. advertisers won't be
boycotted by the Moral Majority.
In fact, goodbye to advertisers and the Moral Majority.
Goodbye to short articles and short thinking.
Goodbye to national boundaries and hello to the world.
Welcome to the magazine of the post-patriarchal age.
The turn of the century is our turn!"

I detta klassisiska manifest fortsätter hon:

That was my celebratory mood in the summer of 1990 when I finished the original version of the expose you are about to read. I felt as if I´d put on paper the ad policies that had punished Ms. for all the years of its nonconforming life and still were turning more conventional media, especially (but not only) those directed at women, into a dumping ground for fluff. (Moving beyond words by Gloria steinem, 1994, Simon & Schuster)

Tveklöst är det så att denna skrämmande trend av kontroll över redaktionellt material återfinns över hela världen oavsett om du skriver för en papperstidning eller websajt. Publikationerna drar in stora summor via annonsörerna. Och tyvärr är det ofta just den inkomsten som håller det skrivna ordet vid liv. Antalet annonsörer i en tidning eller på en websajt är en mycket avslöjande indikator på hur pass mycket artiklarnas innehåll styrs av annonsörerna. Ni kan säkert räkna ut att ju fler annnonsörer en viss tidning har desto fler är det som har åsikter om det redaktionella innehållet och på så vis störs pressfriheten.

Det är en mycket enkel ekvation: ju mindre annonsering, ju mindre inblandning från redaktören och ju friare och ärligare innehåll i artiklarna. Vänner och bekanta har tyckt till i frågan om varför jag ombads sluta arbeta för websidan. Marta Russell, den i intelligentsiakretsar välkända pin-uppan skriver så här:

Karen, jag har märkt att det finns en tendens i sådana här konventionella grupper att skydda Chris Reeve, det verkar som om de är rädda att han ska gå sönder. Som om det var deras plikt eller något. Det är förmodligen därför de känner sig besvärade. Jag försvarar inte deras agerande. Jag tycker att det du beskriver är censur av värsta slag - redaktionell censur. Verkligen trist.

Stan Handmaker, vän, doktor (läkare), och en förkämpe för mänskliga rättigheter skriver så här:

Karen, jag har hört vad som hänt, det bekymrar mig men förvånar mig inte. Tyvärr uppfattades ditt refererande av en händelse som ditt bifall. Eftersom man såg det som att du försvarade en "oförsvarbar" position straffades du. Tyvärr är handikapprörelsen ganska intolerant gentemot allt som avviker det minsta från den linje som dominerar för tillfället. Amerikanska ARC avskedade/uteslöt nyligen två avdelningar i Kalifornien för att de förespråkade att man skulle inkludera institutioner inom ramarna för brukarval.

Och Adolf Ratzka reagerade:

Vad??? Det här kan inte vara sant! Personligen tror jag inte att Reeve är en lika hemsk människa som Hitler var. Båda är lite insnöade på den medicinska modellen men Hitlers fascination för den hade mer långtgående konsekvenser. Varför vill någon stoppa en sådan debatt!

De olika reaktionerna tar upp flera viktiga frågor, frågor som medlemmar av handikapprörelsen - eller någon annan rörelse för den delen - inte bara ska uppmärksamma men också försöka förstå. För det är ju faktiskt så att olika åsikter och friheten att uttrycka de är viktiga delar för en rörelses utveckling. Som medlem av handikapprörelsen försöker jag alltid när jag är involverad i olika frågor och kampanjer att ha bred överblick och ett helhetsperpsktiv. Det är klart att det är arbetsamt att sätta sig in i olika frågor och våra axlar tyngs redan av allt vi måste lära oss, den konstanta kampen och förhoppningsvis också förståelse Susan Nussbaum, skådespelerska, pjäsförfattare och handikappaktivist beskrev vikten av detta för mer än ett decennium sedan.

Fredsrörelsen, sexism, rättigheter för personer med funktionsnedsättning - är inte isolerade frågor. De är inte slumpmässiga fel utan del av ett mönster. En del av det mest progressiva politiska arbetet som sker i det här landet äger rum inom handikapprörelsen. Det spänner över alla gränser, ideologier, åldrar, och etniska grupperingar och inspirerar till ett totalt mod från människor som tror att de inte längre har något att förlora.

Adolf Ratzkas frågeställning "Varför vill man kväva en sådan diskussion!" stödjer vikten av att vi undersöker - och lär oss respektera skillnader, olikheter som jag menar är "nyttiga skillnader". Det är ju genom dem som vi hittar våra egna åsikter eller övertygelser. Som "movers and shakers"(eldsjälar och pådrivare) i denna viktiga rörelse är det inte bara viktigt att våra sinnen är öppna utan också att vi är öppna för att undersöka och acceptera olikheter, även de som finns i vår egen rörelse. Om vi gör det kommer både vår kunskap, känslighet och tolerans att öka avsevärt.

Och tyvärr måste vi själva besitta dessa färdigheter för att kunna föra dem vidare..."övning ger färdighet", ni vet. Jag skriver "tyvärr" eftersom att det är jobbigt nog att leva med en funktionsnedsättning utan att dessutom behöva lära andra. "När ska det sluta"?, frågar vi oss. Jag tror att när Christopher Reeve till slut inser att det inte finns något botemedel mot kränkningar av människors rättigheter kommer han också första att svaret på ovanstående fråga är "aldrig".

För faktiskt, på grund av Reeves förlamning och hans så kallade "olikhet" gentemot gående människor kanske han är nära att inse vikten av vår rörelse oavsett funktionsnedsättning. Även om hans rikedom och hans önskan att bli kvitt sin funktionsnedsättning är irriterande måste vi vara toleranta gentemot hans naivitet om vi i vår tur förväntar oss tolerans av andra. På samma sätt är det upp till mig att försöka förstå den naivitet som websajtens ansvarige utgivare gav prov på. Och är inte det anledningen till att vår rörelse växer både symboliskt och faktiskt?

Copyright Karen G. Stone, March 2000.

 

Karen Stone är 53 år, hon är född och uppvuxen i San Fransisco. Hon studerade foto för att sedan erhålla en B.A. i Kommunikation från Anitoch College. Sedan arbetade hon som fotograf i Kalifornien i mer än tolv år. När hon senare gav sig in i reklambranschen hade hon användning för sina foto-, skriv- och affärskunskaper. Efter att ha flyttat till Albuquerque, New Mexico (USA) arbetade hon med marknadsförning av arkitektur/ingenjörs tjänster tills hon på grund av MS tvingades slå av på takten.

Ms Stone har skrivit prisbelönta krönikor för Albuquerque Journal newspaper (Meeting the Challenge) i tio år och fortsätter idag att skriva för landsomfattande tidskrifter och andra utländska pubikationer. Hon är författare till boken Awakening to Disability: Nothing About Us Without Us (1997, Volcano Press). Hon håller regelbundet föredrag om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och har fortsatt med sitt fotograferande.

Swedish