Tillgänglighet och design väger tungt i Barcelona.

 

Stockholm skulle bli världens mest tillgängliga stad år 2010. En annan stad med hög svansföring i tillgänglighetsfrågor är Barcelona i nordöstra Spanien.

 

Under en tioårsperiod mellan 1996 och 2005 satsades över en halv miljard på att tillgängliggöra i första hand kollektivtrafiken. Mätningen år 1996 visade att bara 27 procent av bussarna och åtta procent av tunnelbanestationerna var tillgängliga. Från 2006 har alla bussar låggolv med påstigningsramp och fyra av fem tunnelbanestationer har hiss.

 

Tveklöst finns en stark vilja inom staden att göra den så tillgänglig som möjligt. Redan 1977 började de första avfasningarna av trottoarkanter att göras. Idag talas stolt om Barcelona-modellen med en bred avfasning utmed hela övergångsstället.

 

Den politiska organisationen kring handikappfrågor kan också sägas vara av Barcelona-modell. I de första kommunalvalen efter diktaturen lovade socialistpolitikern Narcis Serra i Serra (senare Spanien vicepresident) att skapa ett institut för handikappfrågor i staden. Som nyvald borgmästare höll han löftet och 2009 fyllde detta institut, förkortat IMD, 30 år.

 

Det som gör institutet intressant är dels att representanter för personer med funktionsnedsättning utgör hälften av det styrande rådet och dels att ledningen för IMD har stor tyngd inom kommunalpolitiken.

 

IMD:s ordförande Ricard Gòma är vice borgmästare i staden och ansvarig för välfärdsfrågor. Vice ordförande Francesc Narváez är ansvarig för transportfrågor i staden och även borgmästare för distriktet Sant Martí med 220.000 invånare.

 

Francesc Narváez visar oss stolt det lokala medborgarhuset i Sant Martí, där alla offentliga rum har hörslinga och receptionen en skärm med videolänk till en centralt placerad teckenspråkstolk.

 

 

 Det lokala medborgarhuset i Sant Martí har hörslinga i alla offentliga rum. I receptionen finns videolänk till en centralt placerad teckentolk. Klicka på bild för bildspel.

 

 

 

 

För Francesc Narváez är tillgänglighetsarbetet i stort sett slutfört, även om vissa detaljer återstår.

— Vi politiker har tagit vårt ansvar och gjort vår del, säger han. Om till exempel en busschaufför inte kör tillräckligt nära hållplatsen är det dennes fel, inte politikernas.

 

Maite Collelldemont är som Narváez socialistpolitiker och även rullstolsanvändare. Hennes tanke hisnar när hon tänker på hur tillgänglig kollektivtrafiken blivit. Men hon betonar också vikten av en väl fungerande färdtjänst.

 

Och ingen som vi träffar klagar på färdtjänsten.

— Det är den bäst fungerande servicen, säger till exempel María José Vázquez Arias som är ordförande i ECOM, ungefär motsvarande DHR i Sverige.

 

Jag undrar om hon inte fått vänta på bilen en enda gång, men inte.

— Och det bästa är att de aldrig frågar om skälet till resan.

 

Det som enligt Francesc Narváez återstår att göra är att ändra lagen så att alla kommersiella lokaler också måste göras tillgängliga. Om det är alla partier är överens, påstår han. Själv tillhör han socialistpartiet, medan Ricard Gòma kommer från ett grönt vänsteralternativ. 

 

På stadens handikappinstitut, IMD,  träffar jag chefen Roser Torrentó Sanjust och koordinatorn Mercedes Barreneche Albareda. Från att från början ha drivit egna vårdhem och betalat oförutsedda utgifter för anpassning vill institutet idag vara en konsult åt kommunala verksamheter som själva tar sitt finansiella ansvar och integrerar personer med funktionsnedsättning i sin löpande verksamhet.

 

— Man ska inte kunna säga att man inte har råd med till exempel teckenspråkstolk när man har råd med allt annat, säger Roser Torrentó Sanjust. I grunden finns ett kontrakt inom staden där verksamheterna är skyldiga att tillfråga IMD vid stora arrangemang och förändringar. 

 

Barcelona är indelat i tio distrikt med en anställd tillgänglighetskonsult i varje. Inom institutet finns också många arbetsgrupper om till exempel boende, transporter och personligt självbestämmande.

 

Intressant är hur representanter för personer med funktionsnedsättningar väljs in i institutets högsta råd vart fjärde år. Av de tio platserna är fem avsedda för personer med fysiska funktionsnedsättningar, två psykiska dito och en plats var för hörselskadade, synskadade och personer med intellektuella funktionsnedsättningar.

 

Denna indelning bygger på den statistik som finns om personer med funktionsnedsättning i Barcelona. För att överhuvudtaget åtnjuta samhällstjänster som färdtjänst, parkeringstillstånd (eller det  skatteavdrag man kan göra på grund av funktionsnedsättning) måste man registrera sig och genomgå en medicinsk prövning.

Knappt sju procent av stadens befolkning har på det sättet fått ett handikappcertifikat.

 

Representanterna från personer med funktionsnedsättning kan alltså väljas bort efter fyra år, men föga förvånande håller sig många kvar period efter period. Delar av den organiserade handikapprörelsen (som samarbetsorganet COCARMI) vill också få mer kontroll över institutet och har föreslagit att valsystemet skrotas.

— Men val kommer åtminstone att hållas 2011, säger Mercedes Barreneche.

 

Hon tycker att representanternas granskning och kritik är nyttig.

— Fast ibland är de ganska beska, säger hon. Fast utomlands skryter de alltid över sin stad.

 

Själv är Mercedes Barreneche mest stolt över att Barcelonas var den första olympiska staden som genomförde Paralympics på samma arenor som de ordinarie spelen.

— Vi blev ett exempel för hela världen, säger hon.

 

På senare tid är den studie som gjorts av merkostnader olika grupper av personer med funktionsnedsättning har ett viktigt instrument, bland annat som underlag för politikerna.

 

— Institutet borde ju egentligen arbeta på sin egen avveckling, filosoferar Mercedes Barreneche. Även om det nog vore nog lite farligt. Det kommer hela tiden nya politiker som behöver läras upp. Och nya utmaningar, som till exempel invandringen.

 

Jag tackar och får det informationsmaterial som jag är intresserad av. Det är snyggt och formgivet av en känd konstnärsgrupp, men språket är katalanska, så jag ber om en spansk version (och skickar en tanke till just invandrarna).

— Här är det katalanska som gäller, säger Mercedes Barreneche med stolthet i rösten.

 

Design och arkitektur är också ett signum för Barcelona. Antoní Gaudí och andra modernisters egensinniga byggkonst banade väg för dagens verk med Torre Agbars skimrande stridsspets som ett exempel.

 

Stadens program för att tillgängliggöra byggnader heter ”Barcelona posa´t guapa” (Barcelona, snygga till dig!). Det säger något om inställningen. Rent konkret innebär det generösa bidrag till bland annat hissar.

En veteran inom området är Francesc Aragall som tillsammans med Imma Bonet driver Stiftelsen Design för alla. Han var en gång dansare, men kom alltmer in på anatomi och ergonomi. Han anställdes som tillgänglighetskonsult inför OS och Paralympics 1992.

Idag arbetar Aragall och Bonet med att introducera design för alla-tänkandet på universitetsutbildningarna inom arkitektur, design, informationsteknik och infrastruktur.

 

Men underintervjun kommer vi att prata om hur svårt det är att leva som man lär.

—Ja, säger Francesc Aragall. Åk till en Design för alla-konferens och du ska se de mest fruktansvärda PowerPoints. Men det viktiga är att ha rätt mål och sträva dit.

 

Francesc Aragall har varit i Sverige och tycker att Askersund i Närke har just en sådan attityd vad gäller tillgänglighet.

 

Han tycker däremot generellt att man i Spanien arbetar mer systematiskt och målinriktat med tillgänglighet.

— I Sverige verkar det som att varje kommun vill uppfinna hjulet, säger han.

 

Att mäta tillgänglighet är svårt. Det finns mängder av rankinglistor och ståtliga utmärkelser. Hösten 2010 har EU-kommissionen utlyst en tävlan om att bli Europas tillgängligaste stad. Säkert ger sig Barcelona in i kampen.

 

Men för den som lever i staden kan hindren vara många. Martí Ballada är designer och rullstolsanvändare. Han tycker mest att politikerna snackar.

 

—Jag har varit i New York och det är minsann en tillgänglig stad, säger han.

 

Den sista dagen av vistelsen åker jag till Valencia i en sydligare region. På Independent Livnings Europakontor suckar man lite över barcelonabornas skrytsamhet.

 

—Vad gäller tillgänglighet är Baskien bäst, säger Marisol Fojas Rojas.

 

 

FAKTA BARCELONA

 

Barcelona var under medeltiden huvudstad i ett katalanskt välde i västra Medelhavet.

 

Världsutställningarna 1888 och 1929 lever kvar i monument som Triumfbågen, Columbusmonumentet och de spelande fontänerna på Placa de Espanya.

 

1930-talets spanska republik satte Barcelona på den politiska kartan. Den blålila färgen i republikens flagga finns numera på fotbollslagets tröjor.

 

En milstolpe i det moderna Barcelonas historia var OS år 1992.

 

Katalonien styrs av ett parlament som heter Generalitat. Från demokratiseringen till 2003 styrdes det av högerkoalitionen CiU och därefter av en koalition av tre vänsterpartier. Val hålls i november 2010.

 

Hela Katalonien har sju miljoner invånare. Barcelona stad har 1,7 miljoner.

Fotograf: Inger Bladh

Swedish