STIL mot hemtjänststalinisterna

Hur skulle det se ut om kommunen hade monopol på finansieringen, produktionen och fördelningen av bröd? Artikeln illustrerar det tredubbla kommunala monopolet på hemtjänstområde. Artikeln publicerades i DN. Internet publication URL: www.independentliving.org/docs3/ar199008.html (In Swedish.)

Hemtjänsten kritiseras mer och mer av sina brukare. Klagomålen handlar om kraftiga nedskärningar och kvalitetsförsämringar. Anledningen till dessa brister är att kommunen idag har ett trefaldigt monopol på hemtjänstområdet: som tillsynsmyndighet, som finansiär och som tjänsteproducent. Den bedömer behoven, finansierar och producerar tjänsterna. Ofta förenar en och samma hemvårdsassistent dessa tre funktioner samtidigt. Den enskilde hemtjänstbrukaren står helt maktlös inför en sådan maktkoncentration.

Ponera att kommunen hade monopol på brödproduktionen. En socialarbetare på distriktet bedömer hur många limpor bröd din familj behöver under en vecka. Brödet finansieras genom kommunalskatten. Kommunens bageri producerar och leverar brödet till distriktets bröddispensär bredvid socialkontoret. De som jobbar där kallas för brödsamariter. Vad skulle hända om din familj inte tyckte om det enda sorts bröd som fanns? Vad skulle du göra, om föreståndaren på bröddispensären gav din familj 3 limpor mindre med förklaringen att många brödsamariter var sjukskrivna? Vilka möjligheter att protestera skulle du ha, om kommunen bestämde sig för en 30% besparing i socialbudgeten och bedömde att din familj nu behövde 30% mindre bröd? Hur skulle brödkonsumenternas föreningar reagera? Tror du att de skulle se lösningen i bättre utbildning för brödsamariterna? Vore den kommunala brödförsörjningen ett fall för pris- och kartellnämnden?

Gudskelov är detta ett absurt exempel. Central planstyrning för sådana viktiga saker som bröd finns inte i Sverige. Men när det gäller den livsviktiga hemtjänsten, så tycker man att det är helt naturligt i Sverige att brukarna utsätts för kommunens tredubbla maktmonopol. De svenska brödkonsumenterna skulle aldrig acceptera ett sådant förtryck. Men hemtjänstbrukarna har gjort det sedan 40-talet.

Det finns några försök att bryta det kommunala monopolet som tjänsteproducent. Men de motarbetas. Här ett exempel. Stockholmskooperativet för Independent Living, STIL, startades 1984 för att skaffa konkreta förutsättningar till brukarmakt på personlig assistans-området, alltså de tjänster som kallas för hemtjänst, boendeservice, ledsagarservice, färdtjänst och annat inom det kommunala. Kooperativet består enbart av personer som behöver personlig assistans. Idag har kooperativet entreprenadsavtal med ett växande antal komuner. Kommunen betalar och kooperativet sköter resten. Var och en i kooperativet rekryterar, utbildar och schemalägger sina egna personliga assistenter. Kooperativet är arbetsgivare, betalar ut lönerna och skatten. Det går inte att beskriva för någon som inte själv upplevt den kommunala hemtjänstens förödmjukande brister hur medlemmarnas livskvalitet har ökat.

STIL-modellen är ett sätt att ersätta kommunens monopol som tjänsteproducent. STIL kräver alternativ och konkurrens på producentsidan, men vill ha kvar samhällets ansvar för tjänsternas finansiering. Det ska vara socialförsäkringssystemet som finansierar hemtjänst, färdtjänst, bostadsanpassning och tekniska hjälpmedel så att brukarna inte ska drabbas av kommunernas ojämna prioriteringar och behöva söka politisk asyl till de få kommuner där det är förhållandevist bättre.

Nu finns det politiker i många socialnämnder som inte gillar att folk tar saken i egna händer. De påstår att STIL-modellen är osolidarisk och dessutom för dyr.

De flesta kommuner idag har ingen uppfattning om vad deras tjänster egentligen kostar. Tjänstemännen på landets socialförvaltningar har ett naturligt intresse av att framställa sitt arbete som effektivt och har lätt att glömma sådana poster som utbildning, kostnader för den höga sjukfrånvaron och personalomsättningen samt den centrala administrationens kostnader för anställda, förtroendevalda, lokaler och kontorsutrustning.

Ett exempel: I Jordbro i Haninge påstår distriktsnämnden att den kommunala hemtjänsten kostar 119 kr per timme. Summan, enligt socialförvaltningens egen beräkning, består av grundlönen för ett vårdbiträde, arbetsgivaravgiften och semestertillägg. STILs pris på 161 kr per timme framställs som oförskämt av Jordbros duktiga tjänstemän. I sin iver att försvara sitt arbete mot de fd skyddslingar, som inte längre vill vara omhändertagna, glömmer man en rad viktiga poster i jämförelsen: (1) I STILs pris ingår tillägg för obekväm arbetstid. STIL-medlemmarna har ca 60% av sina assistans-timmar utanför kontorstid. Påslaget för OB-tid utgör ca 15 kr/tim i genomsnitt. Därmed ökar kommunens jämförelsekostnad till 134 kr/tim. (2) STIL tar betalt per timme hos brukaren. Jordbro räknar sina kostnader per timme arbetstid. I de kommunala hemvårdsbiträdenas arbetstid ingår, enligt kommunens egna beräkningar, gångtid mellan de olika brukarna, sammanträden och utbildning så att ett biträde arbetar i genomsnitt 90 min för varje timme hos brukaren. Därmed går kommunens jämförelsekostnad upp till 201 kr/tim. (3) Därtill måste rimligen läggas de ovannämnda kostnaderna för administration som enligt en mycket försiktigt skattning uppgår till minst 25%. Därmed kostar en kommunal hemtjänsttimme minst 250 kr/timme.

Kostnadsjämförelsen visar att kommunerna tjänar minst 90 kr/timme på att anlita STIL. Med dessa besparingar skulle de kunna förbättra servicen för de kommuninnevånare som vill ha kvar kommunens tjänster. STIL-modellen förbättrar alltså situationen för alla som behöver personlig assistans.

Men så ser inte vissa politiker det som påstår att STIL-kooperativets medlemmar är osolidariska mot de personer som har kommunal hemtjänst. Man medger att STIL-kooperativets medlemmar har det mycket bättre - i Jordbrodistriktets tjänsteutlåtande står det t o m att STIL är drömlösningen. Men när kommunen vill dra ner hemtjänstbrukarnas timmar på grund av personlabrist, då kan man inte komma åt STIL-medlemmarnas beviljade timmar. Enligt avtal med STIL betalar nämligen kommunerna kvartalsvis kostnaderna för STIL-medlemmarnas beviljade timmar i förskott.

Idag använder många kommuner personalbrist som argument för att ohindrat kunna göra smygnedskärningar. Vem är egentligen osolidarisk? Och vad betyder i så fall solidaritet? Att alla ska ha det lika jävligt? Att inte göra motstånd mot uppenbarliga orättvisor?

Många av de politiker som bekämpar STIL kallar sig för socialister. Här ett citat från André Gorsz:

Socialism innebär att i vardagen uppnå människornas rätt till frihet, jämlikhet, fysisk integritet och självbestämmande genom att de samhällsförhållanden som står i vägen för denna rätt med gemensamma krafter omformas av människorna.

Nästa år har vi valår. Till dess får våra socialistiska partier bestämma sig vilken socialism de ska arbeta för.


fil dr Adolf Ratzka, KTH
ordförande i Stockholmskooperativet för Independent Living

English