Mats Winberg granskar tillgängligheten i Barcelona - reseberättelse

Vi ses på Arlanda. När jag säger att jag kommer direkt från Furuboda folkhögskola lyser Mats Winberg upp och ler stort. Där har han varit många gånger i sitt snart 50-åriga liv. Mats bor i Ängelholm där han också har sin Citroën Jumpy med nedfällbar ramp för permobilen.

 Mats gillar ordning och reda. Att vår resmånad oktober 2010 har fem fredagar, lördagar och söndagar var ingen nyhet för Mats när jag påpekade detta. Ordning ska det också bli på tillgängligheten i samhället, tycker Mats.

 För sina många anmälningar om otillgänglighet runtom i Skåne och sitt ”juridiska, tekniska och organisatoriska kunnande” fick han tillsammans med sin far Kjell Winberg i maj 2010 ett designat diplom av Independent Living Institute (ILI).

 I priset ingick också en resa till Barcelona i Spanien. Fotografen Inger Bladh och jag följer med Mats och Kjell på deras resa till staden som vill vara Europas tillgängligaste. Men hur ser det egentligen ut bakom de stolta orden?

Mats Winberg Klicka på bild för bildspel.

Vi lär så smått känna varandra under flygresan ner. Mats växte upp med sin mor i Malmö. På den tiden fanns inte personlig assistans enligt LSS och modern avstod från att jobba för att allt skulle fungera. Den dåliga ekonomin som blev följden bidrog till att Mats aldrig kom till gymnasiet.

Senare har han läst kurser på folkhögskola, men ofta har det fungerat dåligt på grund av okunskap om hörselskadan han har. Numera har Mats hörapparat, men den åker av när miljöerna är alltför bullriga.

När Mats mor och strax därpå morfar dog stod han ensam i livet. Den som ställde upp var Kjell Winberg, som tio år senare också adopterade ”huntingen” (=grabb på skånska) Mats som sin son. Ett stort gemensamt engagemang har de två för tillgänglighetsfrågor.

Men den stora frågan före resan var om Mats skulle ta med elrullstolen. Kjell var för, medan Mats trodde att det skulle bli krångel. Mats har tidigare varit på Teneriffa och Lanzarote. För Kjell var det livets första flygresa. Mats erfarenhet och goda råd från Davy Gaeremynck på ILI fick elstolen att stanna hemma.

Flygresan med Spanair var Mats mycket nöjd med. Han körs in med en stabil och bekväm stol med högt ryggstöd. Personalen är uppmärksam och skämtar utan att vara plumpa eller påträngande. Men bullret på planet gör att Mats inte vill ha hörapparaten på.

I Barcelona har jag ett mobilnummer till en rymlig flygtaxi och bara några sekunder efter att jag ringt står chauffören Marcial framför oss. Vi glider smärtfritt in mot Barcelonas centrum medan skymningen faller och ljusen tänds i Spaniens andra stad. Och förstås: Kataloniens första stad.

Vårt hotell låg i de gotiska kvarteren (Barrí Gotic), den äldsta av flera gamla stadsdelar ovanför hamnområdet. På gågatorna kommer inte taxibilarna fram, men en kort promenad efter flygresan var inte fel. Hotel Condal har läget som största trumf. Handikapprummet låg inklämt efter en smal och vinklad gång. Ner i det höga badkaret där duschen fanns hade Mats inte en chans att ta sig.

På morgonen ruskar Mats missnöjt på sitt ljusa kortklippta huvud.

— Det sämsta hotell jag bott på.

När vi undersökte saken närmare stod luftkonditioneringen i hans rum på 10 grader. Själv hade jag förkylt mig för mindre.

Luftkonditionering behövs förresten inte alls i oktober. Hade det inte för allt skrik och skrän ute i gränderna hade jag själv sovit med öppet fönster. Däremot kändes det ganska kallt när regnskurarna avlöste varandra denna första förmiddag i Spanien.

— Inte alls som på Kanarieöarna, muttrade Mats. Och hörapparaten åkte av för att inte vattnet skulle täppa till mekaniken.

 Mats, Kjell och Emil Erdtman på vandring genom de trånga gågatorna på väg till hotellet.g Klicka på bild för bildspel.

Men det var ju inte för sol och bad vi kommit till Spanien. Även om vi förstås tog en sväng bort till den långa sandstranden nära centrum av staden. Där var amfibiestolen för bad var upptagen för hösten. Och de rödakorsvolontärer som ska assistera syntes inte till. Men trägången ner mot havet låg kvar. Bra för alla som inte vill få sand mellan tårna, tänkte jag.

Men denna blåsiga dag kom sanden vinande mot oss och vackert vitt vågskum skapades mot pirarna ute till havs. Vi samtalar med en kvinna från landsbygden som för hälsans skull varje dag badar sina fötter här. Barcelonas strand är aldrig öde.

Mats frös och vi ville ta tunnelbanan från Olympiabyns station, men ingen hiss där inte! Fyra av fem tunnelbanestationer har idag hiss. På station Triumfbågen en bit bort hade vi tidigare provat en splitterny hiss med punktskrift på knapparna och talande information.

Vi började gå och såg den nya spårvagnen som ingen hittills framfört något negativ synpunkt på.

Stadsbussarna är annars stadens stolthet. 100 procent har sedan 2006 låggolv och knapp finns för ramp, som glider ut och sedan upp i nivå med bussgolvet.

När vi kliver på buss 56 in mot stan går rampen som klockan, men när vi ska av hakar den upp sig och dörren fastnar. Chauffören flyger upp och rycker med ett urskuldande leende fart i maskineriet.

— I Sverige ska det mycket till för att de ska resa sig från förarsätet, säger Kjell.

 Vid busshållplatserna finns en utmärkt plats för rullstolsanvändare. Klicka på bild för bildspel.

Vi provar också en av de två turistbussbolagen (Bus Turistic). Även där lite nervösa men vänliga flin från den unge guiden. Fast bra fungerande ramp!

Så ut från bussen kom vi allt, vid Casa Milà, ett av de bostadshus som nationalarkitekten Antoni Gaudí ritade för över 100 år sedan och som rustats upp för massturism. Men från hållplatsen och fram till huset var det några höga trottoarkanter att forcera.

Mats var ändå nöjd med att få testa Barcelonas äldsta fungerande hiss, från 1910-talet och med fantasifulla sniderier helt i Gaudís stil, alltså utan en enda rak linje.

Upp till takåsarna med sina mytologiska och organiskt formade skorstenar fanns också en hiss för den som begärde hos vakterna. Så dold att några amerikanskor förundrat frågade hur jag lyckats bära upp Mats ända dit. Rörelseytan uppe på taket var dock inte många meter för rullstol.

Vi ville också se den park som Gaudí byggde till sin beskyddare och mecenat Güells ära. Egentligen skulle det bli en hel stadsdel, men knappt några tomter såldes, precis som knappt några lägenheter såldes i Casa Milà, som ju bär det folkliga namnet ”stenbrottet” (la pedrera).

I Parc Güell finns slingrande gångvägar och oregelbundna pelargångar. Utmed det stora torget löper en snirklig lång bänk med färgstark mosaik, men dit leder bara trappor. Mats lyckas däremot pruta på en röd och blå solfjäder, precis innan ett rykte om polisrazzia på en sekund blåser bort alla gatuförsäljare.

— I Sverige ska det mycket till för att de ska resa sig från förarsätet, säger Kjell.

 I arkitekten Gaudis Casa Mila finns en modell av huset att titta och känna på. Klicka på bild för bildspel.

Vi snirklar oss ner för branta gator och tar buss 24 mot Placa de Catalunya, stadens centrum, som tyvärr förfulas av 50-talsarkitekturens varuhus Corte Inglés.

I kvällningen tittar vi in i det mäktiga universitetshuset och dess smakfullt utförda svarta ramper. Tyvärr har ingången från gatan en decimeterhög tröskel och ingen anpassad ingång enligt receptionen.

Barcelona är också en konstmetropol. Picasso bodde här i sin ungdom och hans museum har en flera hundra meter lång kö inför gratisinträdet på söndagseftermiddagen. Vi kan lyckligtvis gå förbi kön och väntar ett tag på tillträde till hissen. Mats har själv målat, men Picasso förundrar honom inte riktigt lika mycket som pappa Kjell.

Några kvarter längre bort i den gemytliga stadsdelen Born (men med fullkomligt otillgängliga bostäder) ligger 1300-talskyrkan Santa María de Mar. En gammeldags aluminiumramp hjälper oss in.

— Fantastiskt stor säger Mats, genom att tyst peka med foten på en bokstavstavla som vi tillverkat i all hast. Bra att ha i kyrkor med god akustik! Ljudet från den pågående dopceremonin hörs mjukt och tydligt.

Annars kan det vara skramlig ljudmiljö på Barcelonas träffpunkter. Till frukosten bjuds ofta disco och porslinsslamret och kaffemaskinernas höga dån och fräsande hör liksom till konceptet. Men kanske synd att klaga när kaffet alltid är perfekt... 

Klagar gör jag själv på att övergångställena inte har ljudsignal. Långt bort på andra sidan boulevarderna ska en färg urskiljas i det starka solskenet. Jag ger mig ut med livet som insats flera gånger.

Det ska finnas en fjärrkontroll för synskadade som fungerar på 60 procent av övergångställena. Men efter mycket mailande lyckas jag inte utröna hur man får tag på den, bara att den kostar 25 euro på ett av synskadeorganisationen ONCE:s företag.

Är det design för alla att vända sig till en lokal handikapporganisation för att köpa deras speciella manick, undrar jag. Och jag ställer frågan till en av dem som först använde begreppet design för alla, Francesc Aragall, som jobbat med tillgänglighet sedan 1980-talet och grundat Stiftelsen Design för alla.

— Nej, det är förstås inte design för alla, säger han. Kanske om tjänsten byggs in i mobiltelefonerna. Men den intressanta frågan är om tillgängligheten ska göras enbart för lokalbefolkningen eller också för besökare och turister i en stad. Jag har svårt att få någon att öppet våga kritisera ONCE för detta, allra minst den synskadade aktivist som vi senare träffar.

Åter till Mats och Kjell som ser som hökar. För dem är lutningar och dåliga avfasningar ett större besvär. Grundregeln för lutning i Barcelona är precis som i övriga Europa högst ett i förhållande till tolv.  Ändå finns det skräckexempel på riktigt branta entréer. 

— De måste vara väldigt duktiga på att köra rullstol här, funderar Kjell.

Han själv och svensk handikapprörelse kräver högst fem procents lutning (1:20).

Bara etablissemang med större offentlig yta än 100 kvadratmeter måste vara tillgängliga i Spanien. Så vi får kompromissa med våra principer för att kunna äta när och var vi vill. Mats beställer in kyckling och kanin, men de är svåra att äta med alla ben. Bäst var den mjuka argentinska biffen med potatismos, och en öl därtill.

Mats är tacksam över att ha fått denna resa av ILI.

— För politikerna därhemma tycker inte att vi ska ha så mycket, säger han.

Men han är också glad över att få komma hem till Ängelholm. Säkert också till Permobilen som gör livet rörligare och friare.

Fotograf: Inger Bladh

Swedish