"Finns det gudinnor som är funktionshindrade"? är ett program om teater och 'empowerment'

Lyssna-RealAudio (34:53 minuter, download-RealAudio, 16,7 MB). Programmet i text. Deltagare: Lotti Filipsson, Annette Lundborg, Gella Åström, Barbara Slånhammar, Eva Stubbendorff, Karin Holmgren, Anette Jönsson och Clas Malmberg. Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/finns-det-gudinnor.rm, www.independentliving.org/radio/finns-det-gudinnor.ram, och www.independentliving.org/radio/finns-det-gudinnor.html Radio Independent Living tittar in bakom kulisserna hos Fridakursen i Stockholm och Moomsteatern i Malmö. Fridakursen är en folkhögskolekurs för kvinnor med funktionshinder på Långholmens folkhögskola. Moomsteatern är än så länge daglig sysselsättning, en åtgärd inom Malmös omsorgsverksamhet. Detta är en del av sanningen. En annan del är att det handlar om teater. Teater som skapar gruppidentitet och stolta individer. Teater som ett demokratiskt läromedel både för samhället i stort och för var och en av oss.

Deltagare:
Lotti Filipsson, Annette Lundborg, Gella Åström, Barbara Slånhammar,
Eva Stubbendorff, Karin Holmgren, Anette Jönsson och Clas Malmberg
Intervjuer och research:
Sybille Neveling.

 

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. "Finns det gudinnor som är funktionshindrade?" är ett program om teater och 'empowerment'. Vi tittar in bakom kulisserna hos Fridakursen i Stockholm och Moomsteatern i Malmö.

[Applåder]

S: Teater har använts som ett verktyg för att skapa delaktighet för alla medborgare ända sedan vår demokratis födelse. I den antika statsstaten Aten fungerade teatern som en mötesplats och pjäserna speglade alla grupper i samhället, lyfte fram fördomar och konflikter. I pjäserna såg publiken sig själva och sin vardag, och efter föreställningarna diskuterade man vad man sett.

Fridakursen är en folkhögskolekurs för kvinnor med funktionshinder på Långholmens folkhögskola. Moomsteatern är än så länge daglig sysselsättning, en åtgärd inom Malmös omsorgsverksamhet. Detta är en del av sanningen. En annan del är att det handlar om teater. Teater som skapar gruppidentitet och stolta individer. Teater som ett demokratiskt läromedel både för samhället i stort och för var och en av oss.

LOTTI FILIPSSON (LF): Jag har aldrig kunnat tänka mig att jag skulle kunna spela teater!

S: Lotti Filipsson har gjort en överraskande upptäckt. Och hon är förvånad över sig själv. Betydligt mindre förvånad - om än lika glad och stolt - är Annette Lundborg. Hon leder Fridakursen på Långholmens folkhögskola. Kursen slutade med att Lotti och de andra kvinnorna satte upp en egen pjäs på Rosenlundsteatern på Söder i Stockholm.

ANNETTE LUNDBORG (AL): Om man känner plötsligt att man lyckas med nånting som man aldrig har trott, det kan ju få vem som helst att växa. Och när man kommit över en tröskel, har sett att man klarar det. Det gör ju att man är klart mer beredd att pröva nästa steg och nästa och nästa. Så det är självuppskattning, och självförtroende, och att jag är värd nåt.

S: Annette Lundborg är övertygad om att kultur kan förmedla självförtroende. Hon har erfarenhet av det. I flera år har hon varit en av kursledarna för den ettåriga Fridakursen som organiseras gemensamt av Kvinnoforum och Forum Kvinnor och handikapp. Deltagarna är kvinnor med funktionshinder mellan 25 och 72 år gamla. Och målet är att genom olika konstnärliga uttrycksformer erövra självförtroende.

AL: Den rehabiliterar till en starkare självbild, till att hitta sin plats som kvinna, att våga tro på att man kan nånting, att man är värd nånting, att man har som funktionshindrad enormt mycket att ge icke-funktionshindrade kvinnor i fråga om att se på livet, att se hur ett liv kan te sig när man inte med självklarhet slänger benen över sängkanten på morgonen. Men framförallt så ska den ge starkare kvinnor, ett starkare självförtroende.

S: Stämningen i det soliga klassrummet på Långholmens Folkhögskola är uppsluppen och glad. Det är mötet efter teaterföreställningen som blev en stor succé. Annette Lundborg skickar en liten sykorg runt det långa bordet. Den som håller i korgen får tala om hur det känns. Alla är påtagligt nöjda, glada och överraskade - inte minst över sig själv.

Musik från föreställningen

(Deltagarnas röster:) Det var enormt roligt! Jag har inte haft så roligt på väldigt länge. På många herrans år faktiskt! Man har vuxit inom sig själv så att säga med att gå en kurs…

Det har skett så hemskt mycket med oss alla. Jag bara kommer ihåg: någon sa i höstas att hon bara skulle sitta i kassan och se sött ut. (Skratt) Och en annan sa att hon kanske skulle läsa en liten dikt, så dansade hon i stället.

Det var trevliga dagar! Vi har haft jättefint ihop! Och vi har varit jätteduktiga.

Verkligen bra! Imponerande! Man såg att alla blev tagna och verkligen grät där på fredagen.

S: Kursens höjd- och slutpunkt är en rad offentliga föreställningar på Teater 3 i Stockholm. Pjäsen är drygt en timme lång och framförs som skuggteater. Kursdeltagarna gestaltar egna upplevelser och scener ur sina liv. Texten har de arbetat fram under kursens gång.

Text och musik från pjäsen

Lotti sammanfattar sin egen roll i pjäsen:

LF: Jag var elak och lämnade Gella...

S: I pjäsen lämnar Lottis rollfigur Gella Åström. Nu sitter hon här framför oss tillsammans med sin personliga assistent. Gella pratar med hjälp av en Bliss-tavla. Hon pekar på kartan där det finns symboler och ord och hennes assistent översätter för oss vilken roll Gella spelade.

GELLA ÅSTRÖM (GÅ): Jag har varit med i den här pjäsen. Jag spelade en gudinna. Jag gestaltade den stora gudinnans sju olika rum.

- Hur kändes det att vara på scen?

GÅ: Jag var jätterädd först, jätte rädd! Obehagligt, ville inte absolut inte, mådde ganska dåligt. Men sen så var det fantastiskt, underbart. Det var kul att vara i centrum.

- Var det obehagligt i början i kursen eller när du skulle gå upp på scenen?

GÅ: Här på skolan, när de föreslog. Du ville inte göra nånting överhuvudtaget. Du ville inte vara på scenen överhuvudtaget i vintras. Du tänkte att du inte hade något att säga någon var intresserad av. Du var väldigt skeptiskt till att ha en så stor roll. Det ville du inte.

S: Även Lotti var skeptisk vid kursstarten. Hon minns hur Anette vid första mötet satte en klump lera i händerna på henne och gav uppdraget: “Gör en gudinna".

Annette berättar senare på Folkhögskolans mysiga uteservering att deltagarna framförallt i början av kursen ofta vill göra något men inte riktigt visste hur de skulle göra.

AL: Först så handlar det om att det finns en väldig rädsla, ett motstånd. Man tror inte att man kan och ingenting av det vi gör i skapandet handlar ju om att det ska vara snyggt och vackert. Utan det ska finnas en lust. De allra första veckorna jobbar vi jättemycket med att lära känna material. Att verkligen få pröva. Hålla på med lera, måla, silkespapper, sådant där som man tycker usch dagisaktigt. Att testa alla dessa olika saker. Gips i enkl form. Att ändå få testa på materialen. Och redan då är det många som tycker "O gud men vad härligt att få sitta så här. Det här måste jag få göra mera." Bara det är att upptäcka en lust för nånting!

Sen är det nästa steget: Jag och min kurskollega, Katarina Lindberg, vi har ju hela tiden mål framför oss. Så att när man har kommit igång då måste man ju också tänka på att gruppen ska komma ihop. Därför att ju mer trygg man blir med sina gruppdeltagare desto mer vågar man pröva, desto mer vågar man misslyckas och desto mer vågar man öppna sig. Vi målar inte bara för målandets egen skull, egentligen. Utan det händer hela tiden om att sen prata om. "Vad är det du ser i den här målningen?" Och från början kan man ju hålla sig ganska konkret: "Jo, jag ser att det ser somrigt ut och att det är varmt" och så där. Men till slut så handlar det om att det kan gå så djupt att den här målningen som jag har gjort, det är ett exempel på att min sexuella lust inte längre finns. Eller "jag saknar en livspartner". Alltså man kommer ner, genom att klimatet i gruppen blir bra och att man använd sig av en skapande form så blir det ofarligt. Och så leder processen framåt sen.

S: ...framåt tills Fridakursens deltagare i slutet av den andra terminen har tillräckligt med självförtroende för att sätta upp en egen pjäs.

Text och musik från pjäsen

S: Barbara Slånhammar är född i Warszawa. Hon kom till Sverige 1976 och känner att hon genom uppträdandet på Rosenlundsteatern kunde uttrycka en sida hos sig som annars kommer till korta.

BARBRO SLÅNHAMMAR (BS): Jag spelade inte någon roll. Jag dansade sensuella dansen. Jag viftade med händerna och hade olika slöjor. Och så var Lottti var med mig. Jag satt i rullstolen. Och rörde på händerna. Och det var jättefint. Jag fick inte säga ett ord, men ibland så sa jag nåt faktiskt!

- Vilken färg hade dina slöjor?

BS: Olika färger. Den som dansade med mig, hon hade röd slöja, och min slöja hade en annan färg. En lila färg.

- Vad symboliserar de här färgerna?

BS: Skötets rum.

- Vad skulle dansen uttrycka?

BS: Den sensuella dansen.

- Är du nöjd med din roll?

BS: Ja. Väldigt.

S: Sensualitet, kvinnlig sexualitet och livsfrågor är viktiga ämnen i kursen, det återspeglas även i teaterföreställningen.

AL: När publiken kommer ditt handlar det om att man ska möta liv. Man ska se att du och jag faktiskt inte är så jätteolika bara för att jag sitter i rullstol. Eller jag har gjort det här. Utsatta kan alla känna sig. Sexualitet är inte säker bara för att man är frisk att man har det. Som många funktionshindrade tror att alla friska kvinnor har det. Att man ser att vi är faktiskt lika. Och man ska väcka publiken. Publiken ska gå med andan i halsen efteråt och känna fan vad starkt, starka kvinnor.

EVA STUBBENDORF (ES): Jag gjorde utsattheten. Det var med de andra.

- Vad tyckte du om det?

ES: Jag kände igen mig. Man blir bemött precis så. I en stor lokal.

AL: Pjäsen handlar om ... Vi vill ju försöka att få fram att den ska handla om var och en av kvinnorna i gruppen, deras liv. Men utan att behöva känna sig utlämnad eller ifrågasatt. Vi har oftast ett tema också, som vi utgår ifrån. Som ligger utanför alltihop. Jag brukar jobba mycket med gudinnor, gudinnearchetyper. Och historiska kvinnor att jämföra oss med. Hur kvinnorörelsen har växt fram. Så att vi också får lite ett historiskt perspektiv och ser hur är kvinnan idag och hur är det att vara funktionshindrad idag mot förr. Och finns det gudinnor som är funktionshindrade? Vi har ett tema som en röd tråd. Manuset vet inte vi alls från början hur det skulle vara eftersom vi inte vet vilka kvinnor som kommer till kursen. Och det är kvinnorna, deltagarna själva som ger oss som kursledare jättemycket material utan att de vet om det. Som vi sen sitter på vår kammare och försöker spinna vidare på och kanske senare ge det tillbaka i någon annan form utan att någon ska känna sig utpekad. Så det är ett givande och tagande och sen så växer målet fram sakta men säkert. Dels beroende på vilka kvinnor vi är vilka förmågor de har. Hur mycket de vågar ge av sig själva.

[Bilscenen ur pjäsen]

S: På scenen syns en siluett av en kvinna som kör bil. En krasch. Sen bilden av hur hon delas i två. Så gestaltas Lotties upplevelse av hennes bilolycka.

LF: Jag har själv haft en bilolycka. Och sen hjärtat, när man har alla kedjorna när man bryter sig loss ur hjärtat och lite annat.

- Var det självupplevd?

LF: Jag, alla delar, egentligen.

- Hur är det när man står på scen och gestaltar det som man själv har varit med om? Hur känns det?

LF: Svårt, jättesvårt. Vi pratade om att man måste tänka på att det är en roll. Just då när man är framme där. Annars blir man för berörd. Annars blir det jättesvårt.

S: Lotti tycker händelserna har en koppling men betonar också att det är viktigt, att skilja mellan det riktiga livet och teaterrollen.

LF: Jag tror man måste göra det. Som för mig med bilolyckan. Det kommer jag inte riktigt ihåg.  Jag ingen aning om det. Den berör mig inte alls lika hårt.

[Text och musik från pjäsen]

S: Att bli berörd har förstås varit meningen med teaterpjäser sen grekernas tid. Men i det här exemplet är inte publiken viktigast. Här är det kvinnorna i pjäsen som står i centrum. Det är deras erfarenhet, deras självkänsla och deras stolthet det gäller i första hand.

Även hos Moomsteatern i Malmö är de egna erfarenheterna som de funktionshindrade skådespelarna har en del i pjäserna. Men själva verksamheten är av en helt annan karaktär.

S: Vi är på Danska vägen 4 och besöker Moomsteaterns arbets- och repetitionslokaler. Omsorgspedagogen Karin Holmgren visar oss runt.

KARIN HOLMGREN (KH): Denna del här kallas för ateljén, brukar vi säga. Det är här som man gör saker. Man kan sy och man kan måla lite och så.

- Det är en riktigt stor verkstadshall.

KH: Detta har varit en gammal kartongfabrik. Byggd på 50-talet, varit kartongfabrik ända till vi flyttade hit. Den är ju rå den här lokalen.

- Och det står hyllor med tyger, med penslar och askar och med allt möjligt som man behöver i en ateljé. Och här finns det en massa kostymer...

KH: Det är från Djungelboken. Vi tror att det fanns - i djungeln finns det björnar. Och vi tror även att det finns giraffer i djungeln. I våran djungel finns det det.

- Det är en fantasidjungel, där kan det finnas vad som helst.

S: Scenerna kommer från Moomsteaterns uppsättning av barnföreställningen Djungelboken....
Rullar en lilla elefanten runt i sin rullstol på scenen och tjatar på den stora elefanten - i riktiga livet heter hon Anette Jönsson. Vi träffas i dagcentrets mysiga röda rum med en gigantisk grön hörnsoffa och en mängd affischer från tidigare föreställningar på väggarna. Anette Jönsson berättar att hon är en av veteranerna på Momsteatern:

ANETTE JÖNSSON (AJ): I tio- elva år....sen det startade.

- Vad gjorde du då på scenen?

AJ: Jag pratade lite och sånt där.

- Kan du göra som du gör på scenen?

AJ: Ja det kan jag. Jag gjorde roller och sånt där. Och sjöng lite där bakom.

- Kan du sjunga lite för mig?

AJ: Ja. (sjunger)

- Vad det bästa med att spela teater?

AJ: Det är roligt. Jag vet inte varför, det är trevligt bara.

- Tycker du om att uppträda?

AJ: Ja då. Det är roligt med att sjunga.

- Har du en favoritsång?

AJ: Inte så.

S: Anettes kollega Klas Malmberg berättar, hur arbetet ser ut.

KLAS MALMBERG (KM): Alltså det är ju olika perioder. Om vi nu tar under en repetitionstid så börjar vi då halv nio på morgonen, börjar med fika. Klockan nio kommer regissören och då ska alla vara inne i stora salen. Och sen börjar vi då repetera. Och vi gör ju allt tillsammans. Regissören har oftast en idé och sen fyller vi på. Och så får alla testa alla roller. För att regissören ska se om vad vi passar för. Det är så våra roller föds. Vi har ju inte manus utan det är regissören som matar oss med texter från sitt huvud

- Vad gör ni på eftermiddagen? Ni äter lunch...

KM: Och sen då om det är repetitionstid så är det återigen repetition. Och i början så är det så att det är alla dagar utom tisdagar. Eftersom vi har två stycken här som har sjukgymnastik. Fast de får ju inte sjukgymnastik de dagar men de får sjukgymnastik när de kan få den. Men det är vad den här hemmadagen är till för och så tandläkarbesök och såna grejor. Men ungefär en månad innan premiären, tror jag det är, så tas den bort och då jobbar man måndag till fredag.

S: Moomsteatern har stor bredd. Man sätter upp allt från barnföreställningar som "Djungelboken" och "Leksaksfångarna" till vuxenföreställningar som "När man får främmad". Karin Holmgren förklarar:

KH: Det är inte så att vi brukar göra barnföreställningar. Vi har gjort två stycken under alla år. Men vi gjorde en väldigt stor förra året som var en stor musical. Och det krävdes både mycket ork och tid och kraft - och mycket kvällsarbete. Så nu valde vi att vi skulle göra en där vi var mycket med dagtid. Och då var det en barnföreställning.

S: Dessutom slår kommunen två flugor i en smäll, om Moomsteatern sätter upp barnföreställningar. Verksamheten får ett meningsfullt innehåll och Malmö Kommun får mer barnteater. Men Moomsteaterns uppdrag är inte i första hand att göra barnföreställningar. Det finns andra orsaker och intressen bakom val av pjäs.

KH: Regissören har haft en ide om nånting som han skulle vilja göra. Och då har det ibland varit så att grundidén har de haft och sen har vi hittat på saker tillsammans. Ibland kan det ha varit helt nyskrivna pjäser som är skrivna till just den här ensemblen. Vi har vi haft några stycken som har gjort. Vi har haft någon där en kille berättar. Han har alltid sagt att han ville spela sitt liv. Men sen går det inte att spela hela rakt upp och ner en persons liv därför dels så kanske det innehåller saker som inte bör komma ut och dels så kanske det bör vara lite knorr på och så. Och då så blandar man lite fiktion och det som hänt på riktigt och så var det en manusförfattare som skrev det. Han berättar om sitt liv, vad han ville berätta, vad han ville ha sagt. Och sen så skrevs det ihop till en historia.

S: Klas Malmberg har varit med i Moomsteatern i mer än sex år. Djungelboken och de andra barnpjäserna var roliga, tycker han. Men hans personliga favorit är ett samarbetsprojekt som Moomsteatern hade:

KM: Vi hade ju en serie som hette "En mot en" här på Moomsteatern, där vi skulle utmana de normala skådespelarna. Alltså se hur det är att jobba med normala människor. Och sen i slutet på den serien så blev det två mot en istället. Och det blev lyckat och den har till och med blivit filmad. Den har gått på teve! Vi är väldigt kända nu, faktiskt!

S: Klas tycker särskilt mycket om "När man får främmad".

KM: Jag kan säga att det var en genombrottspjäs. Och det är "När man får främmad". Det var mitt genombrott. Jag gjorde en kille som var utvecklingsstörd och som också var homosexuell. Så det var två grejor som var väldigt tabu.

- Kan du berätta lite om pjäsen?

KM: Den utspelas i en stuga i Norrland. Och vi var fyra stycken som var med i den. Det var jag och en tjej som heter Gunilla. Och så var det två riktiga skådespelare. Så här normala liksom. Och den handlar om att det är två stycken som sitter på ett tåg som ska på en sån här kick-off, men går av på fel station. Och kommer ut i snöoväder och så hittar de den här lilla stugan där vi bor. Som vi då har hyrt. Och så handlar det då om olika typer av komplikationer mellan dem och oss, liksom.

- Vad var det för komplikationer?

KM: Det var två stycken som var utvecklingsstörda och att de inte var farliga. Och att den ene då var homosexuell. Och så var det om fördomar och såna grejor, liksom.

- Varför var det din genombrottspjäs?

KM: Därför att de två första som jag gjorde var ju "Nomaderna" och "Ensamheter". Då var jag väldigt blyg och vågade inte tala rakt ut. Så jag fick ju bara dansa och röra på mig med kroppen. Och det här var ju den pjäsen där jag fick chansen att prata. Det var ingenting annat än prat prat prat.

- Har du fåt flera pratroller sen dess?
Ja, både i Jungelboken och Speciellts Evangelium och den sista nu så har jag mycket. Då pratar jag jättemycket.

- Är det där som här mitt emot affischen, med två killar och två tjejer å. Alla har de svarta underkläder. Är det du som är i bh där?

KM: Ja i mitten. (skrattar) Det kan man inte tro!

KH: Det Moomsteatern är mest känd för är väl det att man försöker att ha ett budskap med det man gör. Alltså att man försöker även om man gör en rolig sak eller gör någon allvarlig sak så ska det vara så att man har fått en funderare på nånting. Oftast handlar det om människor eller några djur eller nånting sånt där det finns någon som ligger i underläge. Men ändå försöker vi att få dem till att bli de starkaste på slutet. Men det är ju för att denna grupp som vi jobbar med, de har det ju så. De är ju oftast längst ner på skalorna.

S: Klas erfarenhet gör, att han skulle vilja medverka i en annan teater än enbart Moomsteatern. En teater som var enbart teater och inte daglig sysselsättning. Närmast på hans agenda står det mera teaterutbildning på Danska vägen...

KM: Vi ska bli bättre i det vi gör. De som kan dansa ska få danslektioner och vi ska gå in i roller och så. Samtidigt som det är en inträdesbiljett. Vi är fyra stycken som eventuellt ska gå över till ny teater som ska starta, med riktiga löner.

- Vad tror du hur det skulle kunna påverka dig om du fick lön och allt?

KM: Jag tror att man skärper sig mer på det man gör och koncentrerar sig mer på det man gör än vad man gör nu. För nu är det ju bara en vanlig dag på Danska vägen. Man går bara hit och är här bara för att man ska vara här och för att man inte har någon. Men....  ja, så är det. Och sen behöver man kanske inte vara på teatern hela tiden utan mer på dem repetitionstider, va. Nu måste man vara här hela dagen för att få de här 26 Kronor som vi har om dagen.

- Skulle du vilja spela på en annan teater någon gång?

KM: Ja. Det är min dröm. Att få spela riktiga verk, där man inte har så mycket med handikappet och sånt att göra. Ibsen eller Strindberg eller nåt sånt där.

- Hur tycker du att det är att stå i centrum på det sättet?

KM: (Skrattar) det är både jobbigt och kul. Det är det faktiskt. Så jag tycker inte att man har ... Det är ju inte som om de stora Stjärnorna i Stockholm går ut i stan liksom och blir haffad så, liksom. Men folk tackar en för det man har gjort och så, ja. Förra året hade vi ju friluftsdagar. Då hade vi precis spelad - "När man får främmad" hade varit på teve. Så det första jag fick var ju: "Å nu kommer han med behån!" Så det är mitt kändisskap!

[applåder]

S: Du har lyssnat på "Finns det gudinnor som är funktionshindrade?". I programmet medverkade Lotti Filipsson, Annette Lundborg, Gella Åström, Barbro Slånhammar och Eva Stubbendorf från Fridakursen, samt Karin Holmgren, Anette Jönsson och Klas Malmberg från Moomsteatern. Intervjuer gjordes av Sybille Neveling.

 

Har du några synpunkter på det här eller något av våra andra program eller vill du tipsa oss om något vi borde göra reportage om? Hör av dig! Mejla eller ring Finn Hellman: finn.hellman@independentliving.org, tfn: 08 506 22 193.

Swedish