"Det är samma här, men det är olika" - ett program om hur det kan vara att komma till Sverige som man med funktionshinder från Mellanöstern

Lyssna-MP3 (29:38 minuter, 27,8 MB), lyssna-RealAudio, download-RealAudio (9,8 MB). Programmet i text. Att vara invandrare och funktionshindrad beskrivs ibland som att leva med ett dubbelhandikapp. Vi frågade tre män från olika delar av mellanöstern om deras syn på hur det är att leva med funktionshinder i hemlandet och hur de upplever situationen i det svenska samhället. Deltagare:Khoudadad Bahrami, Amir Amirriazi och Attila Koüba. Intervjuer och research: Farhad Jahanmahan. 

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. ”Det är samma här, men det är olika” är ett program om hur det kan vara att komma till Sverige som man med funktionshinder från Mellanöstern

KHOUDADAD BAHRAMI (KB): Det är samma här. Här finns också. Fördomar finns men skillnaden här vet folk att handikappade människor vill vara självständiga. För det finns möjligheter. Men där har man inte det. Annars finns fördomar här också. Det är samma här men det är olika. Det finns skillnader.

S: Att vara invandrare och funktionshindrad beskrivs ibland som att leva med ett dubbelhandikapp. Vi frågade tre män från olika delar av mellanöstern om deras syn på hur det är att leva med funktionshinder i hemlandet och hur de upplever situationen i det svenska samhället. Khoudadad Bahrami kommer från den iranska delen av Kurdistan, Attila Koüba från Turkiet och Amir Amirriazi från Iran. I intervjuerna återkom de alla till betydelsen av kunskap. Vilken kunskap familjen har, har haft stor betydelse för hur de växt upp, deras möjligheter. Kunskap tycks också ha varit vägen in i det svenska samhället. Amir och Attila är båda födda med sina funktionshinder. Khoudadad har förvärvat sitt senare i livet.

KB: Var du synskadad när du bodde i Iran? Hur var bemötandet när du bodde där?

- Eftersom när jag blev synskadad jag hade ingen aning om vad jag har drabbats av, jag tänkte inte på. Först när jag fick splitter i ansiktet. Jag blev synskadad. Efter operationer kunde jag se litet grand med högra ögat. Jag kunde se färger. Jag kunde se inte riktigt tydligt men jag kunde se ganska mycket. Men jag vet inte, ibland tänker jag faktiskt, jag tänkte inte på vad det innebär att vara blind. Men jag kunde allt om området. Jag gick till bio till och med. Jag kunde inte se så riktigt bra men jag vet inte, jag tänkte inte på vad det innebär att bli blind. Vad kommer hända mig? Jag hade kompisar och vi åkte tillsammans i stan. Kompisarna kom till mig. Jag gick ut med dem, bergsklättring och sådana här men jag tänkte inte på det. Men nu tänker jag: Vad skulle ha hänt mig? Nu förstår jag vad det innebär att vara blind. Vad är det. Hur är det att leva som blind. Nu tänker jag: Vad skulle ha hänt mig ifall jag fanns kvar i Iran? Jag skulle aldrig ha gått och tiggt. Jag skulle inte behövt. Men ändå, jag kunde inte gå till skolan, inte kunde jobba, inte kunde förflytta mig fritt som jag gör här med färdtjänst eller få ledsagning vid tåg och bussar, eller läsa böcker, eller giftas kanske. Jag skulle haft väldigt svårt, mycket svårt.

För några år sedan sökte jag pengar från en fond för att åka till Mellanöstern för att kolla hur synskadade har det där. Hur lever de där? Jag var nyfiken eftersom jag hade lärt mig mycket här. Jag ville veta, efter att ha kunskap som jag fått genom olika utbildningar, kurser och så, var jag mycket nyfiken att åka tillbaka och se när jag kan litet mer. Och jag fick pengarna och jag åkte till Syrien. Men det är samma sak, Mellanöstern man har samma syn på handikappade. Och när jag kom dit, du förstår, för det första när man går hela tiden någon annan måste leda dig hit och dit. Om man går själv, man kanske tror det är gud som gör eller hjälper till eller den här människan måste vara speciellt. Man ska vara beroende av andra. Till och med när man sitter sig på en stol, någon håller armarna, håller axlarna, man inte ramlar eller går sönder. Men det värsta är att man kan inte röra sig, det är jättejobbigt. Det som jag såg där det var svårt. Det är jättesvårt att leva. Men för dem kanske det inte är svårt eftersom de förstår inte, precis som jag innan jag åkte hit. Det man kan här, det vet man om synskadade och blinda och möjligheter och anpassningar, det vet man inte där. Man vet inte sådant. Man vet inte mycket om sådan hjälp där nere och det är därför man är nöjd med det där livet. Men för mig som bott här i Sverige och vet mycket om tillgänglighet och hjälpmedel och anpassningar. Det är mycket svårt att leva där. Men det vet man, det är inte bra syn på handikappade. Det är därför det inte finns någonting. Familjen ska sköta och familjen ska bidra ekonomiskt och familjen ska. Ja, ibland sitter man, man vill gå till toan, man sitter två timmar för att någon ska komma och hjälpa. Det finns ingen. Man kan visa människor att de kan hitta själva toaletten. Att inte väntar att någon kommer och hjälper. Så man tar inte på allvar. Man tror inte att en synskadad eller handikappad människa kan skapa någon mening, eller göra något.

S: Personer med funktionshinder ses som hjälplösa, någon som ska tas om hand av familjen. Khoudadad menar att vi ses som individer utan mening, inte kapable att kunna utföra något på egen hand. Amir Amirriazi delar hans syn på familjens roll.

AMIR AMIRRIAZI (AA): Hur ser bemötande ut av människor med funktionshinder i Iran, i allmänhet?

- Ja det är jättedåligt och problem. Ett funktionshinder, iranier har inte så mycket möjlighet att leva på egen hand och egen takt. Anhöriga och family bestämmer för dem istället för bestämmer med dem. Och där är mest, finns institutioner som funktionshindrade lever för att klara sig. Man hittar inte dem på gatorna.

AA: I Sverige pratar man då om rättighetsperspektivet. Människor har rättigheter i Sverige. Hur är det, det här rättighetsperspektivet, får man den hjälp man behöver i Iran?

- Om man vill kopiera de rättigheterna som finns här – nej. Finns inget man kan kräva av staten eller av någon. Man har inte, enligt svenskt eller europeiskt perspektiv rättighet där nere i Iran. Rättigheten tolkar jag bara att hur mycket personens omgivning har kunskap, utbildningsbakgrund kan man säga för att klara att lyssna. Annars, många gånger händer det att personen har ingen rättighet att öppna dörren från sitt rum, att komma ut pga att family betraktar honom eller henne som en okunnig person. Många vill gömma personen. Så att mycket problem har funktionshindrade där nere.

- Hur upplevde du det själv, när du bodde i Iran?

- Min family var utbildad så jag gick i skolan. Men i uppväxten blev jag överbeskyddad. Så att jag kunde inte bestämma. Någon annan bestämde för mig. Jag delade den här saken med alla mina landsmän med funktionshinder att någon annan ska bestämma för mig istället för att jag ska kräva och ställa frågan. Så det har upplevt på det här sättet. Någon annan bestämmer över mig.

- Det har jag också ofta hört att man gömmer folk, till och med i Sverige invandrarfamiljen gömmer sina barn om de är funktionshindrade. Det finns ganska många.

- Ja det är vanligt.

- Alltså det här gömmandet, är det kulturellt eller är det religiöst eller vad kan det?

- Nej. Jag säger att det är okunskapen. För t.ex. personer som kommer från Irak, Iran, vi säger så, pga att man inte vill acceptera att han eller hon har handikapp, för i Iran handikapp är ett problem. Sedan att anhöriga som kommer till Sverige studerar inte eller letar efter kunskapen. De frågar inte om rättigheter och skyldigheter. Många lever i samma okunskap även om de ser, de hör att det finns t.ex. olika möjligheter, hjälpmedel. Vågar inte fråga för de skäms, kan man säga, för att säga att de har problem eller de har funktionshinder, de har family som har funktionshinder t.o.m. Så att många, många lever i den här okunskapen tycker jag. Det är inte kultur eller religion. Det är bara kunskapen som fattas.

S: Alla har dock inte riktigt samma syn på familjens roll. För Attila Koüba fungerar det bra att leva med hjälp från familjen, både i Turkiet och här i Sverige.

ATTILA KOÜBA (AK): Fick du också den hjälp du behövde i Turkiet, eller när du brukar åka dit?

- Jag har ju familjen så att säga. Så de hjälper ju mig. Det är ju mest familjen och de nära som hjälper till så att säga. Jag åker dit på semester bara så det är ju inte så jag är där ett år två år, utan bara under en två månader så det är familjen som hjälper en hela tiden. Så något problem är det inte. Jag kan inte så mycket vad de har för politik i Turkiet om handikappade så jag kan inte svara på vissa frågor. Det blir svårt. Jag har ingen erfarenhet.

AT: Har du någon kontakt med socialtjänsten?

- Nej det har jag inte.

- Det har du inte?

- Nej det har jag inte.

- Du har ingen personlig assistans och så?

- Min familj. Min pappa. Min fru. Hans fru. De hjälper mig hemma så att säga. Den hjälp jag behöver, med maten, med hygienen. Men inget med socialtjänsten. Inget sånt.

S: Khoudadad Bahrami säger ju i det inledande citatet att det är samma här. Fördomar finns också här. Men det är skillnad. Så vad är det då för skillnad på Sverige och hemlandet?

KB: Här finns det. Alltså, det går inte. Det är omöjligt att jämföra. Det går inte alls. Det är väldigt långt från. Här skapas, alltså man får självförtroende. Man tror på sig själv och man kan göra saker. Man kan klara av saker.

- Och som du beskriver, det här går inte att tillämpas i mellanöstern överhuvudtaget. Att leva där det går inte att jämföras.

- Nej, det är därför jag brukar säga, när jag tänker på att jag gillar mycket här, landet. Jag menar inte att alla människor i Sverige är goda men jag vet att de flesta, majoriteten är goda människor. Det är ett bra land. I alla fall, hur det är det har gett mig samma identitet som innan jag blev synskadad. Jag kan göra vad jag vill. Kanske en del små saker, jag kan inte. Jag också blir ledsen att jag inte kan utföra vissa saker. Men åttio procent kan jag göra, åttifem procent kan jag göra. De viktiga sakerna kan jag göra, utföra i mitt liv på grund av det här landet. På grund av de här utbildningar, rehabilitering och kurser och jag vet inte massa olika. Jag har fått här i Sverige. Och det är därför föredrar jag här, att leva här. Fastän jag längtar mycket efter hem. Men jag vet vilka svårigheter får jag att bo där.

S: Samma identitet som innan synskadan, Ja det kan man kanske förstå, hur det är att vara en självständig man, van att umgås med kompisarna, klättra i berg, ha en aktiv fritid och försörja sig själv. Och att återerövra denna självständighet. Men hur ser identiteten ut för den som har fötts med sitt funktionshinder?

AA: Finns det någon sådan formad identitet hos dina landsmän med funktionshinder? Att de har format en identitet som funktionshindrade, att de accepterar att de är funktionshindrade och att de är stolta över det?

- Att de accepterar det, menar du. Jag måste säga så här, själv när jag kom in i DHR då såg jag att plötsligt, här känner jag mig hemma. Här jag fick identitet. Jag kunde acceptera mitt funktionshinder. Jag kunde bli vän med mig själv. Många av mina landsmän har frågat mig ”Får du betalt när du sitter i föreningen?” De tror att föreningarna ska betala för att man är funktionshindrad. Det är inte bara mina landsmän. Det är många som har samma fråga. Så jag tycker folk söker inte kunskapen: vem är jag? Om de hittar jaget då har man accepterat sitt funktionshinder och ser att jag har rättigheter och skyldigheter. Så när jag berättar för många när jag är ute att, du har rättigheter och skyldighet. Du kan som en vanlig medborgare söka jobb, söka utbildning vad som helst, till och med att köra bil, för du har rätt att göra det. Och din skyldighet är också, att som alla ska du också hjälpa det här samhället att fungera. Så du är en vanlig person. Om du har funktionshinder men har en skalle som fungerar då måste du vara stolt över att du kan bestämma för dig själv. Ingen får bestämma för dig. Och hjälpmedel, assistans och allt som du behöver för att leva, det är din rättighet så måste du kunna söka den. Så det går jag ut och säger och där får jag mycket intressanta lyssnare som säger: ”Aha det är intressant det du säger.” Många gånger när jag varit ute och säger att det inte handlar om pengar, det handlar om ingenting. Det handlar om att man måste acceptera sig själv och veta att man har rättigheter och skyldigheter.

S: Så var det det här med dubbelhandikapp och diskriminering. Något som beror mycket på de förutsättningar man lever under. Har man kommit in i det svenska samhället genom arbete, studier eller organisationsaktiviteter är det naturligtvis enklare. Men diskriminering finns oavsett de goda exemplen i det här programmet. Attila arbetar på turkiska riksförbundet och tycker han bemötts väl i Sverige.

AK: Men hur är det att vara invandrare och funktionshindrad och leva i Sverige?

- Jag tycker det har varit jättebra. Jag har bemötts väl. Jag tycker inte det är några problem att vara invandrare och handikappad. Visst finns det vissa svårigheter. Om man skulle jobba på en arbetsplats och det skulle behövas vissa anpassningar och så vidare. Men jag har, här på turkiska riksförbundet har jag haft det jättebra. De är mycket snälla mot mig. De har hjälp mig hela tiden. Så det har varit jättebra tycker jag.

- Det sägs att …

- Jag är en positiv människa så jag vill bara säga positiva saker. Det finns inga negativa saker just nu, här där jag jobbar.

- Upplever du inte att det finns en diskriminering att vara invandrare och funktionshindrad i Sverige?

- Jo visst finns det det. Men jag har inte mött den diskrimineringen än så jag är inte den rätta personen att svara på det. Men visst finns det diskriminering mot invandrare och handikappade. Visst finns det det. Folk vågar inte ta det ansvaret och så vidare. Det blir mer problem. Om man är handikappad då måste man, det måst komma mer ansvar och vissa justeringar i arbetsplatsen. Så visst finns det diskriminering men jag har inte stött till den än.

- Man brukar säga att vara invandrare och funktionshindrad är ett slags dubbelhandikapp. Är det så?

- Ja, det kan det vara. Det kan det vara. Alltså jag tycker det beror ju på folket som ser dig. Man måste ju kunna se dig som en tillgång. Bara för att man är en invandrare behöver det inte vara ett minus. Det kan vara en tillgång. Man kan kunna turkiska, man kan kunna kurdiska. Det ska också kunna vara en tillgång i det svenska samhället. Man måste kunna använda invandrare i vissa områden. Inte bara slänga ut dem hela tiden. Ja du är invandrare, du får inte jobba här. Du förstör vår image. Det funkar ju inte. Man måste ju kunna använda tillgångarna som Sverige har. Inte bara, ni får bo där, ni får bo där. Inte i vissa fack så att säga. Man måste ju kunna använda alla resurser man har i samhället, tycker jag.

S: Så självklart det låter. Vi borde kunna använda alla tillgångar vi har i Sverige, också de mänskliga. Men Khoudadad menar att det krävs att man kommer in i systemet för att ses som en resurs i samhället.

KB: Hur ska man säga. Jag menar det beror på hur människorna bara väljer att leva. Vissa människor om man har funktionshinder man kanske inte kan läsa, och man har inte lust och man tänker mycket på sitt funktionshinder. Man är beroende av familjen och man fortsätter med samma mönster som därifrån, landet man kommer ifrån. Man försöker hålla sig inom familjen. Och familjen styr och blabla och massa sådana här saker. Och då kommer man aldrig vidare. Då får man dubbelhandikapp. Här i Sverige, jag tror här i Sverige du måste ha. Spelar ingen roll, kanske med funktionshinder man inte kan göra vissa saker. Men jag tycker, man måste ha bra utbildning. För att komma in du måste vara bra socialiserad. Du måste komma in i systemet. När du kommer in då sker allt automatiskt. Du kan vara med i grupper. Du kan diskutera om kulturella saker. Du hör några stycken stå och prata om något du kan gå in och lägga dig i. Jag menar du kan vara med. Du kan säga också något därför att du är förstår allt. Du är inne i systemet. Du känner det väl att du är inne i systemet.

S: Är du inne i systemet fungerar systemet också väl för dig. Amir har nog helt andra erfarenheter av sitt möte med välfärdssamhället än många andra funktionshindrade – oavsett svensk eller annan bakgrund.

AA: Det första jag gjorde var jag frågade i DHR när jag skulle gå till min handläggare. Jag pratade med DHR, pratade med mina kolleger, mina kamrater och frågade deras erfarenheter och kunskapen. På vilket sätt ska jag ställa frågan fram? Så jag tycker jag var påläst när jag åkte dit. Och när jag ställde den det tog inte så lång tid att jag fick svaret. Så jag känner mig nöjd med de träffar jag hade både med socialhandläggare och försäkringskassan. Det var jättebekvämt och enklare. Så att det, jag är nöjd.

S: Du har lyssnat på ”Det är samma här – men det är olika”. I programmet medverkade Khoudadad Bahrami, Amir Amirriazi och Attila Koüba. Intervjuer och reserach gjordes av Farhad Janhanmahan. Radio Independent Living hittar du på www.independentliving.org

Deltagare:
Khoudadad Bahrami, Amir Amirriazi och Attila Koüba.
Intervjuer och research:
Farhad Jahanmahan.

 

Swedish