IL 25 år dokumentation - Adolf Ratzka presenterar IL

 

25 år Independent Living i Sverige

 

Tal av Adolf Ratzka, verksamhetsledare Independent Living Institute, 2008.11.28.

Independent Living-rörelsen och socialpolitiken

Socialpolitik görs inte av dem som måste leva med den utan av politiker och tjänstemän. Den svenska Independent Living-rörelsen är ett undantag: vi gjorde socialpolitik, vi bytte ut kommunens hemtjänstsamariter mot personliga assistenter i vår regi. I teorin talades redan på 70-talet om hjälp till självhjälp men i praktiken fanns det bara färdiga paketlösningar – one size fits all – för människor med omfattande funktionshinder: kommunens hemtjänst, gruppboende och boendeservicekoncentrat existerade med den etablerade handikapprörelsens goda minne. Deras på den tiden mestadels icke-funktionshindrade förtroendevalda och ombudsmän behövde ju inte bo där själv.
 
Idag häpnar man över det förtryck samhället med all sin välvilja utsatte människor med omfattande funktionshinder för. Gentemot det offentliga fyrfaldiga monopolet - i form av behovsbedömare, finansiär, tjänsteleverantör och kvalitetsuppföljare oftast förenade i en enda tjänsteman – var den enskilde helt maktlös. I motsats till den etablerade handikapprörelsen som förespråkade förbättringar genom information och utbildning av samariterna såg Independent Living-rörelsen chansen till utveckling utanför det befintliga systemet, genom ett kvantumsprång över status quo-försvararna: kontantstödsprincipen med efterfråge- istället för utbudsstyrning ger individen makten - inte myndighetsapparaten. Den gör tidigare objekt i vårdapparaten till kunder på en marknad, skapar arbetstillfällen, främjar valmöjlighet, konkurrens, kostnadseffektivitet och inte minst individernas livskvalitet. Det har våra erfarenheter och många studier visat sedan dess.
 
När vi krävde att kunna ta saken i egna händer och ordna vår assistans själv, anklagades vi för privatisering. Är tjänstemän inom socialförvaltningens hierarki under styrning av den parlamentariska demokratin bäst på att avgöra när jag ska gå på toaletten, med vems hjälp, hur och var? Bör inte sådana beslut vara privata oavsett vilken regim som förespråkas? Vi anklagades för elitism och osolidaritet. Visst, vi var eliten av ”de svagaste av de svaga” som politiker älskar att kalla oss. Genom ömsesidigt kamratstöd, arbetsledarutbildning och erfarenhetsutbyte hjälpte vi varandra på vägen från objekt till subjekt, från offer för andras godtycke till herre över våra liv. Vår försöksverksamhet stod modell för den statliga assistansersättningen som blivit räddningen för tiotusentals människor i Sverige och ett hoppingivande exempel för miljoner utomlands.
 
Människor med funktionsnedsättningar och deras ställning i samhället har varit föremål för en rad olika synsätt. Vi har haft den medicinska och den filantropiska modellen, i Storbritannien utvecklade den progressiva handikapprörelsen den sociala modellen, ”the social model of disability”. Jag anser att det synsätt på människor med funktionshinder som passar Independent Living-filosofin bäst är medborgarmodellen. Enligt den är vi medborgare med samma skyldigheter och rättigheter som andra. Det går inte att åtnjuta rättigheter utan att uppfylla sina skyldigheter. Offerrollen är bekväm men kontraproduktiv. Istället för att vädja till andra måste vi ta initiativet. Det gäller för våra personliga liv, det gäller även för vår rörelse. Vi är de bästa experterna på våra behov. Det förpliktar. Vi får inte luta oss tillbacka och nöja oss med att reagera på regeringens och andras utspel och förslag. Vi måste ligga några steg före, måste väcka frågor och agera proaktivt. Så länge inte vi utvecklar och lägger fram lösningar på våra behov, så länge får vi de lösningar som andra betraktar som skäliga för oss, lösningar som marginaliserar och förtrycker oss – hemtjänst istället för personlig assistans, RH-klasser istället för vanliga skolklasser, färdtjänst istället för anpassade allmänna färdmedel i form av taxi, buss och T-bana. Exemplen är många, vi har en viktig uppgift i samhällsbyggandet.
 
Som medborgare i en demokrati förväntar vi oss valfrihet inte enbart på valdagen utan även i vardagen. Andra medborgare har valfrihet när det gäller produkter och tjänster. Monopol, privata eller offentliga, medför högre kostnader för samhället och/eller sämre kvalitet och få nöjda kunder. Därför har man inom EU börjat bryta ned tidigare offentliga monopoler för exempelvis telefoni och el. Även människor med funktionsnedsättningar skulle gynnas av en sådan utveckling för produkter och tjänster som är relevanta för oss, en utveckling som förvandlar tidigare monopol till öpnna marknader genom kontantstöd. Kontantstödsprincipen skulle kunna användas till vår grupps och samhällets fördel även på områden som hjälpmedelsförsörjning och färdtjänst som idag gör oss ofta mer beroende istället för oberoende.
 
Vi har mycket kvar att göra – i Sverige och internationellt. Det kommer bli väldigt roligt.
 

 

Swedish