Debattartikel juni 2008: Assistansreformen går med vinst

Lagen om Assistansersättning ger människor med omfattande funktionsnedsättning möjlighet att via kontanta medel från Försäkringskassan köpa personliga assistanstjänster från valfri tjänsteleverantör eller att själva anställa sina assistenter. Detta berör människor som behöver hjälp med påklädning, toalettbesök, att äta eller kommunicera med sin omgivning. Assistansreformen kom till 1994 under dåvarande socialminister Bengt Westerberg och har fått mycket beröm av assistansberättigade och deras anhöriga. Socialstyrelsens genomgång av forskningsresultaten i ”Personlig assistans – en inventering av forskningsläget” 2005 konstaterar att reformen lett till ökad livskvalitet för assistansberättigade och deras anhöriga och ökat deltagande i samhället. Ingen kan ha undgått det växande antalet av exempelvis rullstolsbrukare på gator och torg, tåg och flyg. Allt fler unga människor med omfattande funktionsnedsättningar skaffar barn - assistansreformen har gett dem mod att planera sin framtid.  

Mediebevakningen av reformen har dock fokuserat på reformens kostnader som mellan 1994 och 2005 steg från 3,3 till 14,3 miljarder kronor i 2005 års priser. Enligt den statliga LSS-kommittén beror utvecklingen på att fler personer ingår i personkretsen, att fler assistanstimmar per person beviljats och att fler assistansberättigade blir över 65. Kort sagt, fler människor överlever svåra olyckor och sjukdomar och ökningen i livskvalitet p.g.a. assistansersättningen gör att livslängden ökar – en utveckling som borde glädja alla medborgare.

Trots dessa positiva resultat sprids en ensidigt negativ bild av assistansreformen i massmedierna. Sällan påpekas exempelvis att de ca 14 000 assistansberättigade tillsammans sysselsätter ca 50 000 assistenter - lika många som Stockholms stad, landets största arbetsgivare. Många personliga assistenter tillhör grupper med hög strukturell arbetslöshet (invandrare, unga på väg till arbetslivet, kvinnor med små barn) som kanske annars i stor utsträckning stått utanför arbetsmarknaden.

Före 1994 fick personer med omfattande funktionsnedsättning kommunal hemtjänst, idag får man istället kontanta medel från Försäkringskassan för inköp av personlig assistans. I den färska utredningen ”Personlig assistans – en billig och effektiv form av valfrihet, egenmakt och integritet” undersöker doktorander vid Stockholms universitet handledda av professor Giancarlo Spagnolo på Handelshögskolan i Stockholm hur samhällets kostnader påverkades då den kommunala hemtjänsten ersattes av statliga assistansmedel. Utredningen sker på uppdrag av Independent Living Institute och Öhrlings PriceWaterhouseCoopers har reviderat materialet. Studien är den första delen i en kommande omfattande samhällsekonomisk utvärdering där även besparingar i andra system som arbetsmarknad, hälsovård och färdtjänst samt livskvalitetsförbättringar beaktas. Författarna jämför de faktiska kostnaderna för assistansersättningen för perioden 1994–2006 med de hypotetiska kostnader som hade uppstått om kommunerna hade fortsatt med hemtjänst i motsvarande volym. Eftersom Försäkringskassans schablonbelopp per assistanstimme har legat under kommunernas timkostnader för hemtjänst, har samhället enligt studien sparat sammanlagt minst 26 miljarder kronor för perioden 1994–2006.

Kommunerna har högre produktionskostnader för personlig assistans än privata assistansanordnare som enbart har Försäkringskassans schablonbelopp att hushålla med. Därmed kan man dra slutsatsen att ju fler personliga assistanstimmar som produceras av icke-kommunala anordnare desto större blir samhällets besparingar.

Minst lika viktigt som tjänsternas kostnader är deras kvalitet. Den kommunala hemtjänstens oförmåga att möjliggöra ett liv på lika villkor för människor med omfattande funktionsnedsättningar ledde till att assistanstjänsterna hos den svenska Independent Living-rörelsens brukarkooperativ 1994 blev modell för LASS, Lagen om Assistansersättning. Enligt LASS ska assistansersättningen främja en ”god” livskvalitet med valfrihet, självbestämmande och integritet som riktmärke medan hemtjänsten som regleras av Socialtjänstlagen endast ska ge en ”skälig” levnadsnivå. Den statliga LSS-kommittén konstaterar på DN debatt den 17 juni 2005 att ”Kommunerna är sämst på att ge personlig assistans”. Den kvalitetsskillnaden mellan privat och kommunal personlig assistans borde i ännu högre grad gälla mellan personlig assistans i privat regi och kommunal hemtjänst.

För de 40 procent av alla assistansberättigade som har någon typ av intellektuell funktionsnedsättning har hemtjänst sällan varit ett alternativ. Ofta har man istället varit hänvisad till en plats i gruppbostad. Föreningen JAG har i sin rapport ”Priset för valfrihet, självbestämmande och integritet” gjort en kostnadsanalys av olika former av stöd och service till personer med omfattande funktionsnedsättning och kommit till slutsatsen att man för samma pris som en plats i en gruppbostad oftast kan få minst lika många timmars stöd i form av personlig assistans. Stödet blir då mer heltäckande och mer flexibelt med högre kvalité och ger de anhöriga möjlighet att förvärvsarbeta och bidra till skatteintäkter istället för att vara sjukpensionerade, arbetslösa på pappret eller försörjda av make/maka.

Assistansreformen går med vinst för samhället både vad gäller kostnader och kvalitet. Den största vinsten ligger i att samhällets syn på människor med omfattande funktionsnedsättning håller på att förändras - från objekt i vårdapparaten till kunder i en marknad och som arbetsgivare för personliga assistenter. De nya rollerna ökar assistansberättigades möjligheter till självbestämmande och kontroll över livskvalitet, belönar kunskap, engagemang och ansvarstagande och främjar medborgarskap på lika villkor.

Fil dr Adolf Ratzka, verksamhetsledare, Independent Living Institute
Sture Jonasson, ordförande, Stil - Stiftarna av Independent Living i Sverige
Lars Enqvist, ordförande, Göteborgskooperativet för Independent Living (GIL)
Magnus Andén, ordförande, Föreningen JAG
Agnetha Mbuyamba, förbundsordförande, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU)
Pelle Kölhed, förbundsordförande, Riksförbundet för Trafik-, Olycksfalls- och Polioskadade (RTP)
Kathleen Bengtsson-Hayward, förbundsordförande, Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR)
Pontus Degsell, ordförande, Föreningen Sveriges Dövblinda (FSDB)
Lars-Åke Wikström, förbundsordförande, Sveriges Dövas Riksförbund (SDR)