Människor med funktionsnedsättning och internationell utveckling

Internet publication URL: www.independentliving.org/docs1/dispeopleintldev1sv.html (In Swedish.)

Redigering Diane Driedger
International Development Officer
Coalition of Provincial Organisations of the Handicapped (COPOH)
Winnipeg, Canada 1991

Texten är återgiven med tillstånd från COPOH.

In English (PDF, 78 KB)

 

Innehåll

 


 

Inledning

"Personer med funktionsnedsättning i tredje världen sitter inte i passiv väntan utan organiserar sig för att å ena sidan få till stånd en attitydförändring hos allmänheten och å andra sidan påvisa vilken roll de kan spela i utvecklingen av sina länder."

Tambo Camara, Mauritania

Funktionsnedsättning och internationell utveckling hänger ihop. Världshälsoorganisationen uppskattar att tio procent av världens befolkning har någon form av funktionsnedsättning och att 80% av dessa lever i syd/tredje världen: Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien. Om man räknar in anhöriga till personer med funktionsnedsättning uppskattar FN med att funktionsnedsättning berör 25 procent av befolkningen i de flesta samhällen.

Funktionsnedsättning är en funktionsbegränsning hos individer orsakat av en fysisk, psykisk eller sensorisk nedsättning, medan handikapp innebär en förlust eller begränsning av möjligheter för ett aktivt samhällsdeltagande på samma villkor som den övriga befolkningen på grund av fysiska eller sociala hinder.

Orsakerna till funktionsnedsättning i tredje världen är många. Enligt FN orsakar undernäring och smittsamma sjukdomar funktionsnedsättning hos 20 % av befolkningen. Sjukdomar som polio är fortfarande vanligt i många länder på grund av otillräckliga resurser till vaccinering. (United Nations, World Program of Action Concerning Disabled Persons, New York: United Nations, 1983.)

Kvinnor får ofta funktionsnedsättning som en följd av deras underordnade ställning i samhället. Kvinnor får ofta mindre mat och blir därför svagare och mindre motståndskraftiga. Könsstympning av kvinnor är också en orsak bakom funktionsnedsättning i vissa delar av Afrika och Asien. Könsstympning innebär att man opererar bort klitoris och ibland även blygdläpparna hos unga kvinnor och flickebarn. Könsstympning görs av religiösa och kulturella skäl och utförs ofta under osanitära förhållanden. Ofta resulterar stympningen i så svåra smärtor att kvinnan får svårt att gå. Ingreppen kan också leda till infektioner i bäckenet och urinvägarna och psykisk sjukdom, en konsekvens av det trauma själva ingreppet innebär. (Robin Morgan and Gloria Steinem, The International of Genital Mutilation, in Gloria Steinem, Outrages Acts and Everyday Relations, New York)

Medan personer med funktionsnedsättning i tredje världen och första världen erfar liknande problem med tillgänglighet har personer i tredje världen ännu färre möjligheter. De befinner sig i en dubbelt så svår situation - de har en funktionsnedsättning och lever i tredje världen. Om de dessutom är kvinnor erfar de en trefaldig diskriminering. Dessutom lever de flesta av dem på landsbygden isolerade från allt vad rehabilitering heter. Få har tillgång till utbildning och arbete. I detta sammanhang har personer med funktionsnedsättning trots allt organiserat sig i självhjälpsgrupper över hela världen. I många fall har de försökt genomdriva förändringar genom att påverka regeringen, de har även startat projekt för att generera en egen inkomst.

Fysiska hinder och attityder

I tredje världen göms ofta personer med funktionsnedsättning (psykisk, fysisk eller kognitiv) undan av sina familjer. I vissa samhällen ser man på funktionsnedsättning som ett guds straff för att någon i familjen syndat. Dessa attityder kommer att diskuteras mer utförligt under rubrikerna "Vilken slags utveckling?" och "Attityder gentemot personer med funktionsnedsättning".

Även när personer med funktionsnedsättning lyckas ta sig ut i samhället finns hinder som står i vägen för deras delaktighet. Kollektivtrafiken är dåligt fungerande, bussarna är få och turtätheten låg och den transport som finns är inte tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Oftast måste man ta sig uppför ett antal trappsteg för att komma på bussen, en omöjlighet för personer med rörelsenedsättning. Dessutom innebär allmänhetens attityder att personer med funktionsnedsättning ofta hånas om de visar sig ute bland folk.

Det finns få möjligheter till utbildning för personer med funktionsnedsättning. Samma sak här, om skolan är långt borta, framförallt på landsbygden, saknas ofta tillgänglig transport och ett barn med funktionsnedsättning kanske inte kan gå till skolan själv. Om barnet har tillgång till färdmedel är det fortfarande problem med trappor i skolbyggnaden eller brist på lärare som kan teckenspråk eller som behärskar blindskrift.

Om det finns utbildningsmöjligheter är det vanligtvis pojkar med funktionsnedsättning som får tillgång och då är det oftast skolor för barn med funktionsnedsättning som drivs av något religiöst samfund eller någon välgörenhetsorganisation, vanligtvis för blinda eller döva. Flickor med funktionsnedsättning måste oftast stanna i hemmet och arbeta. Kvinnors låga utbildningsgrad diskuteras under rubriken "Women and Disabilities".

I tredje världen är arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning 99 %. Det kan jämföras med till exempel Kanada där arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning ligger på cirka 61 %. Arbetslöshet är kopplat till låg utbildning, brist på utbildning och allmänhetens rådande attityd om att personer med funktionsnedsättning ska hållas gömda och tas om hand om av välgörenhetsorganisationer. På grund av denna situation har personer med funktionsnedsättning skapat egna inkomstgenererande projekt. Några av dessa kommer att diskuteras mer utförligt under rubriken "Projekt av personer med funktionsnedsättning".

Personer med funktionsnedsättning i utvecklingsprocessen

Förhållanden i tredje världen innebär stora svårigheter för personer med funktionsnedsättning och deras möjligheter att delta i vardagslivet, därför har de organiserat sig för att konfrontera situationen. Under tidigt 1980-tal bildade personer med funktionsnedsättning i tredje världen självhjälpsorganisationer. Organisationerna försöker genomdriva förändringar genom att påverka regeringar och samtidigt förespråka en höjning av allmänhetens medvetenhet vad gäller personer med funktionsnedsättning, genom att uppmärksamma kapaciteten hos gruppen och de problem som de dagligen tampas med. Dessutom har många av grupperna startat eller är i färd med att starta inkomstgenererande projekt för sina medlemmar. Den här boken ger utförligare exempel på dessa projekt under rubriken "Projekt av personer med funktionsnedsättning".

Organisationer för personer med funktionsnedsättning finns i över 70 länder. Dessa tillhör ett internationellt nätverk, Disabled Peoples International (DPI). The Coalition of Provincial Organisations of the Handicapped (COPOH) är DPIs kanadensiska medlemsorganisation. Det var genom DPI som COPOH började intressera sig för att arbeta tillsammans med personer med funktionsnedsättning, kollegor, utomlands. DPIs självhjälpsfilosofi utgör faktiskt en gemensam bas för personer med funktionsnedsättning över hela världen.

I sitt internationella program samarbetar COPOH med personer utomlands kring gemensamma frågor (se mer i bokens sista avdelning). Boken har tagits fram för att höja medvetenheten om personer med funktionsnedsättning i en utvecklingsprocess och riktar sig både till personer med funktionsnedsättning och NGOs som arbetar med internationellt utvecklingsarbete.

Diane Driedger, COPOH International Development Officer

 


 

Attityder och personer med funktionsnedsättning

"Världens religioner uppmanar sina anhängare att agera till förmån för de svaga och behövande, sjuka och personer med funktionsnedsättning. Uppmaningar att göra gott är sällan nödvändiga förutom när omständigheterna kräver det. Men att samla krediter till livet efter detta är en lockelse. Att lägga några mynt i en tiggares skål kan leda till att man undviker straff i livet efter detta. Om de högre makterna skänker en fattig familj ett deformerat spädbarn är det familjens plikt att utnyttja deformeringen i ekonomiskt syfte."

M. Miles, Pakistan


 

Personer med funktionsnedsättning attitydproblem

av Javad Hassan

Vid det första stora DPI-mötet för Asien/Stilla Havet som hölls i Australien var huvudfrågan följande: Varför befinner sig personer med funktionsnedsättning på samhällets botten och hur kan de förbättra sin självbild?

Frågan borde vara särskilt viktig för personer med funktionsnedsättning i tredje världen/syd eftersom de i dessa länder befinner sig allra längst ner i samhällshierarkin. Här är det av största vikt att granska allmänhetens uppfattningar om personer med funktionsnedsättning.

Mer "utvecklade" samhällen i Australien, Nordamerika, Västeuropa och Japan löser problemet genom att skapa lika möjligheter till utbildning och arbete och genom det sociala välfärdssystemet. I dessa länder ökar tillgängligheten och fraser som "en förvriden hjärna i en förvriden kropp" hörs alltmer sällan.

I ett tredjevärldenland som Pakistan är situationen radikalt annorlunda. Här påverkar massfattigdom personer med funktionsnedsättning allra mest (de är de fattigaste av fattiga). Otillräcklig utbildning och arbetstillfällen för personer med funktionsnedsättning är två ytterligare anledningar till varför personer med funktionsnedsättning har låg status. En del skolor vägrar helt enkelt att ta in barn med funktionsnedsättning med förevändningen att de kommer ha dåligt inflytande på elever utan funktionsnedsättning!

Specialskolor är sämre än vanliga statliga skolor och barn från dessa skolor vägras tillgång till vidare studier i normala skolor och universitet, antingen på grund av deras funktionsnedsättning, låga utbildningsnivå eller den vanligaste av alla ursäkter: otillgänglighet. (I ett fall nekades en elev som fått utbildning i hemmet och som klarat de statliga inträdesproven tillträde till ett universitet eftersom rektorn ansåg att elevens närvaro skulle störa de andra.) Inte så konstigt då att väldigt få personer med funktionsnedsättning i Pakistan har tillräckliga kvalifikationer för att få bra jobb.

Som ett resultat av dessa attityder och ojämlika möjligheter tvingas många barn med funktionsnedsättning att söka sig till yrkesarbete inom områden som klädsömnad, bokbinderi, korg- och stolsflätning och så vidare utan att ens ha gått ut grundskolan. Även om detta ger de ett visst självförtroende genom att de får en egen inkomst och på så sätt slipper ligga samhället till last, garanterar deras dåliga utbildning och dåliga jobb att deras status och därmed deras självbild förblir låg. I vissa fall tvekar också föräldrarna över att investera i sina barns utbildning eftersom de ser det som en dålig investering.

I ett samhälle där till och med högt kvalificerade personer utan funktionsnedsättning har svårt att få arbete vilken chans har då personer med funktionsnedsättning? Även om en person med funktionsnedsättning är lika kvalificerad som en person utan funktionsnedsättning (vilket är sällsynt) kommer arbetsgivaren alltid att välja den senare.

Socialbidrag, precis som arbetslöshetsersättning för personer med funktionsnedsättning i tredje världen är något otänkbart i dagsläget. Det gör att många personer med funktionsnedsättning hamnar i en beroendeställning gentemot sin familj och släkt. Eller i de fall där inte familjen finns att tillgå tvingas många ägna sig åt tiggeri för att överleva.

Internaliserat förtryck är en process varvid personen med funktionsnedsättning fås att tro att det som sägs om dem stämmer (det vill säga termer som invalid, fraser som en vriden hjärna i en vriden kropp och stereotyper). De tvingas hålla med om och acceptera en känsla av underlägsenhet. På det viset kan en person med funktionsnedsättning komma att tro att han/hon är sjuk eller åtminstone sämre, har förlorat sin rätt till ett värdigt liv, inte kan fatta beslut som rör henne/honom själv, är offer för ett hemskt öde snarare än ett hemskt system, är en börda på samhället och att hans/hennes behov bara kan tillgodoses av människors godhet, baserat på deras medkänsla och inte på respekt. Sådan image- och egoförstörande taktik är vanligt förekommande i vårt samhälle.

Den dåliga självbilden och självkänslan hos personen med funktionsnedsättning späds också på av välgörenhetsmodellen. Traditionellt har personer med funktionsnedsättning setts som mottagare av välgörenhet och medömkan. Deras institutioner drivs ofta med välgörenhetsbidrag och donationer: pengar samlas in genom att vädja till folks medömkan och personer med funktionsnedsättning porträtteras ofta som ynkliga varelser i behov av sympati.

Välgörenhet innebär inte bara donationer. Ofta förkläds det i skepnad av kvoteringssystem på arbetsmarknaden och utbildningsinstitutioner. Under sådana system får personer med funktionsnedsättning tillträde till skolor/universitet och anställs i olika regeringsdepartement och filialer vare sig de förtjänar det eller inte. Kvoten måste fyllas!. Är inte det välgörenhet? Rätt tillvägagångssätt borde istället vara att först se till att utbildningssystemet och arbetsmarknaden är tillgänglig och sedan garantera lika möjligheter via lagstiftning.

Självkänslan hos personer med funktionsnedsättning kan stärkas om de får samma möjligheter till utbildning, inklusive högre utbildning.

Och på arbetsmarknaden bör kvalifikationer och endast kvalifikationer vara avgörande. Vissa arbeten där funktionsnedsättning inte utgör något handikapp (som kontorsarbete för rullstolsbrukare) borde göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning som har rätt kvalifikationer.

Socialförsäkring i form av arbetslöshetsersättning för arbetslösa och icke-arbetsföra personer med funktionsnedsättning är ett måste om de ska räddas från att bli en börda på sina familjer eller på samhället de lever i. Familjer som stöder personer med funktionsnedsättning borde också få någon form av bidrag.

Andra faktorer eller influenser som bidrar till en dålig självbild hos personer med funktionsnedsättning är:

- reklam som glorifierar vackra människor och implicit säger att människor med funktionsnedsättning är missanpassade utan någon plats i samhället. Vi måste kämpa för en mer realistisk reklammarknad som inkluderar personer med funktionsnedsättning.

- Arbetsetiken, som säger att enbart personer som arbetar och betalar skatt är värdefulla antyder att personer med funktionsnedsättning som inte kan producera varor eller tjänster är lägre stående, andra klassens medborgare.

- Den medicinska modellen som framställer personer med funktionsnedsättning som sjuka och för evigt mottagare av medicinsk vård har också bidragit till den dåliga självbilden. Vi känner alla till begreppet invalid som är latin för värdelös.

De allra viktigaste anledningarna bakom den dåliga självbilden är dock detta: att inte få möjligheten att ta hand om sig själv. Historien visar att människor som får sköta sig själva eller är starka nog att sno denna rättighet från andra, alltid möts med respekt och åtnjuter en högre självkänsla än de som lutar sig tillbaka och låter andra sköta saker åt dem.

I nästan alla länder i tredje världen kontrolleras personer med funktionsnedsättning av personer utan funktionsnedsättning. Deras institutioner, särskolor, särskilda utbildningscenter och slutna verkstäder planeras och sköts uteslutande av experter utan funktionsnedsättning. Pengar ges av personer utan funktionsnedsättning, de välutbildade och de rika och de är alla personer utan funktionsnedsättning. Så vart hamnar då personer med funktionsnedsättning? På botten så klart!

Om inte personer med funktionsnedsättning lär sig att kämpa för sina rättigheter och tills det att de lär sig att vara självständiga (vilket betyder att de kan sköta sina egna angelägenheter genom att göra sig av med förmyndarskapet från personer utan funktionsnedsättning), kommer de aldrig att kunna stärka sin självbild och självkänsla.

Independent livingrörelsen och Disabled Peoples International (DPI) som vi alla känner till är hoppingivande. De visar vägen och representerar ljuset vid slutet av en lång mörk tunnel. Ljuset har nått till väst. När kommer det att nå öst?...Om tjugo...fyrtio...femtio år, kanske längre? Om det någonsin ska kunna nå hit, krävs att personer med funktionsnedsättning revolutionerar sitt sätt att tänka och handla.

Javad Hassan är ordförande för Association of Physically Disabled Persons, Islamabad, Pakistan. Artikeln publicerades ursprungligen i Vox Nostra, nummer 2 (1990).

 


 

Pennans makt: Stärkande ord

av April D´Aubin

Språk, ett mäktigt verktyg, påverkar vår självuppfattning, våra grannar och världen vi lever i. Medvetna om språkets makt har personer med funktionsnedsättning skapat ett nytt språk som framställer personer med funktionsnedsättning på ett positivt sätt. Publikationer och skrifter producerade av personer med funktionsnedsättning och deras organisationer reflekterar detta nya vokabulär.

För tillfället pågår en kampanj för att få media att börja använda denna nya terminologi eftersom media på grund av sin stora publik är den främsta förmedlaren och skaparen av föreställningar och bilder i vårt samhälle. Flera personer med funktionsnedsättning har ägnat sig åt denna förändringsprocess genom att bli mediaövervakare.

En mediaövervakare är en slags kontrollant som uppmärksammar negativa framställningar av personer med funktionsnedsättning och reagerar på dessa genom att ta kontakt med källan/journalisten och erbjuda positiv konstruktiv feedback. Mediaövervakare bör hålla utkik efter följande:

- användandet av känsloladdade beskrivningar såsom olycksdrabbad, plågad, hårt prövad, instängd, börda, efterbliven,

- artiklar som behandlar personer med funktionsnedsättning som en homogen grupp, till exempel de funktionshindrade (the disabled),

- artiklar som skrämmer, ger skamkänslor, eller väcker ömkan,

- rapporteringar som framställer personer med funktionsnedsättning som övermänskliga,

- bilder som visar personer med funktionsnedsättning som passiva mottagare av välgörenhet osv,

- serieteckningar som använder negativa stereotyper av funktionsnedsättning i syfte att driva med det,

- fotografier som överdriver skillnaderna mellan personer med funktionsnedsättning och personer utan funktionsnedsättning.

När en övervakare reagerar på en negativ framställning kan han/hon ta upp följande punkter med den ansvariga journalisten:

- funktionsnedsättning är inte begränsade på alla områden

- försvagning, funktionsnedsättning och handikapp är inte synonymer. FN:s World Program of Action definierar dessa termer.

Impairment (försvagning): att förlora psykologisk, fysisk eller anatomisk struktur eller funktion.

Disability (funktionsnedsättning): en begränsning (som kommer av en försvagning) av färdighet att utföra en aktivitet som anses höra till vad människor normalt brukar klara av.

Handicap (handikapp): ett hinder som begränsar eller hindrar fullföljandet av vanliga sociala roller. Handikapp är resultatet av förhållandet mellan personer med funktionsnedsättning och deras omgivning.

- artiklar/TV-inslag ska behandla personer med funktionsnedsättning med respekt och värdighet.

- funktionsnedsättning och sjukdom är inte synonymer. Personer med funktionsnedsättning ska inte framställas som om de är sjuka. Undvik medicinsk terminologi (till exempel patienten).

- beskriv tekniska hjälpmedel i faktiska termer snarare än med värdeladdat språk. (Istället för att säga rullstolsbunden eller bunden till rullstol byt ut mot rullstolsbrukare eller en person som brukar rullstol).

- om funktionsnedsättning inte är centralt för storyn, strunta i att ta med det.

- undvik föråldrade ord som beskrivning av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning (till exempel krympling, klenmodighet, idiot, imbecill, galning osv.).

- fokusera på de relevanta frågeställningarna snarare än själva funktionsnedsättningen. Undvik framställningar som har tragedi, lidande, kamp mot oöverstigliga odds, som tema.

- i fotografier och grafik framställ personer med funktionsnedsättning i integrerade miljöer där de agerar.

Undvik föråldrad terminologi:

offer, krympling, rullstolsbunden, rullstolsarkitekt, de funktionshindrade,klenmodig, idiot, imbecille, mongoloid, inkapabel, galen, vid osunda vätskor, mental ohälsa, sinnessjuk.

Byt ut mot New Speak terminologi:

Medborgare med funktionsnedsättning, personer med en funktionsnedsättning, person som brukar rullstol, arkitekt som använder rullstol, personer med funktionsnedsättningar, person som har funktionsnedsättning på grund av (nämn vilket), person med psykisk funktionsnedsättning, personer med psykiatrisk funktionsnedsättning.

Personer som arbetar inom media uppmanas att ta till sig denna New Speak terminologi.

April D´Aubin är COPOHs forskningsanalytiker.

Artikeln publicerades ursprungligen i Conquest (september 1989), s4.

 


 

Kvinnor och funktionsnedsättning

"Den blinda flickan lever ett liv i vegetativt tillstånd utan någonting att se fram emot förutom ett liv av beroende på andra och en börda på sin familj och beroende av deras välgörenhet. Hon göms vanligen undan från gästernas blickar och främlingar eftersom familjen skäms över henne och eftersom det kanske skulle försvåra för syskonen att bli bortgifta om det vore känt att det finns en blind flicka i familjen..."

Dr. Fatima Shah, Pakistan

 


 

Tankar kring kvinnor och funktionsnedsättning

av Zohra Rajah

I världen i stort, vare sig det handlar om affärer, vetenskap eller utbildning ses vi kvinnor redan som andra klassens medborgare. Men som kvinnor med funktionsnedsättning erfar vi en dubbel diskriminering - först på grund av vår könstillhörighet, och sedan på grund av vår funktionsnedsättning.

Diskrimineringen kan vara mycket grov och påverka alla aspekter av våra liv: utbildning, ekonomisk ställning, äktenskap, familj och rehabilitering.

Utbildning

Många kvinnor med funktionsnedsättning nekas sina rättigheter och samhället förlorar resurstillgång i form av talang och kunskap på grund av de fördomar som råder. I många samhällen är det svårt att övertyga folk om att kvinnor utan funktionsnedsättning behöver utbildning, för kvinnor med funktionsnedsättning är det ännu värre. På grund av en traditionell syn på rollfördelning uppmuntras inte kvinnor med funktionsnedsättning att fortsätta sina studier trots det faktum att de oftast måste försörja sig själva.

Färdigheterna hos kvinnor med funktionsnedsättning underskattas ofta och kanaliseras ofta till yrken som handarbete, hantverk, klädsömnad, mattvävning osv. Väldigt få ser att kvinnor med funktionsnedsättning har potential att bli bra affärskvinnor, advokater, administratörer och programmerare. Utan utbildning tjänar hon dåligt och saknar möjligheter att förbättra sina yrkeskunskaper.

Arbete

Personer med funktionsnedsättning generellt och kvinnor med funktionsnedsättning specifikt är ofta arbetslösa, deltidsarbetande eller i dåligt betalda yrken.

I Mauritius har två lagar antagits - en för arbete och en för yrkesutbildning av personer med funktionsnedsättning. Vi hoppas att dessa nya lagar kommer att underlätta möjligheterna för kvinnor med funktionsnedsättning att få utbildning och bättre arbeten.

Äktenskap och familj

Även inom äktenskapet diskrimineras kvinnor med funktionsnedsättning mer än kvinnor utan funktionsnedsättning på grund av att samhället bedömer utseende före personlighet. Som kvinna med funktionsnedsättning accepteras man inte och det är svårt att utforska den egna sexualiteten. Ju mer uppenbar funktionsnedsättning desto troligare att vi ses som asexuella. Ofta tror man som kvinna med funktionsnedsättning att vi inte har rätt till sexualitet.

Samhället kanske lurar sig att tro att vi är asexuella men det är definitivt inte sant. Vi har samma känslor som andra människor. Vår funktionsnedsättning kanske påverkar våra innersta känslor men det tar inte kål på dem som samhället verkar tro. I länder i öst verkar det vara ett mycket vanligt antagande att kvinnor med funktionsnedsättning inte har några känslor. Om en man utan funktionsnedsättning blir förälskad i en kvinna med funktionsnedsättning kommer hans familj att göra allt som står i deras makt att förhindra äktenskap.

Om en kvinna får en funktionsnedsättning efter att hon gift sig kan hon vara säker på att hennes man kommer att lämna henne för en annan kvinna. Om hon har barn kommer hon anses inkapabel att ta hand om dem. Barnen tas då om hand av mor/farföräldrarna.

Kvinnor med funktionsnedsättning utsätts även efter äktenskapet för en rad andra problem som rör graviditet, uppfostran och hushållsarbete. Detta trots att en studie som publicerats nyligen visade att en kvinna vars nedre delen av kroppen var paralyserad ändå kunde föda barn och uppfostra ett friskt barn.

Organisationer

Det finns en brist på kvinnoorganisationer. Vi, kvinnor med funktionsnedsättning borde fortsätta att träffas. Rörelsen för kvinnor med funktionsnedsättning borde fokusera på alla typer av kvinnor och ta itu med förtrycket som vi lever under. Genom att höja medvetenheten om kvinnors status som andra klassens medborgare kommer vi också att hjälpa kvinnor med funktionsnedsättning i deras kamp för jämlikhet. Som kvinnor med funktionsnedsättning måste vi ses först och främst som kvinnor och vår funktionsnedsättning betraktas som något som gör oss speciella.

Vi behöver lagstiftning som reglerar tillgängligheten till byggnader, ramper till exempel, så att kvinnor med funktionsnedsättning kan arbeta trots rullstol eller kryckor och inte behöva vara beroende på andra.

Kvinnor med funktionsnedsättning måste integreras i livets alla aspekter. Vi behöver utbilda samhället så att de ser bortom våra fysiska problem och accepterar oss för de vi är. Det finns trots allt ganska många kvinnor med funktionsnedsättning som bevisat att vår funktionsnedsättning inte borde hindra oss från att leva våra liv, som den indiska flicka som trots ett amputerat ben fortsätter att dansa klassisk indisk dans.

Zohra Rajah från Mauritius, Afrika, Deputy Chairperson of Disabled Peoples´International (DPI). Artikeln publicerades ursprungligen i Vox Nostra, nummer 2 (1989).

 


 

Läskunnighet för vem: marginaliseringen av kvinnor med funktionsnedsättningar

av Diane Driedger och April D´Aubin

Nära hälften av alla personer med funktionsnedsättning i Kanada kan inte läsa eller skriva (Cathy McPherson, Poverty and Disability: How to Break the Connection, ARCHTYPE 8 , April 1989: 3.). I tredje världen är andelen ännu större. Bland kvinnor med funktionsnedsättning är läskunnigheten mindre än hos män med funktionsnedsättning.

Under FNs Internationella LITERACY YEAR 1990 diskuterades läskunnigheten flitigt. Flera artiklar ägnades åt ämnen som: definitionen av läskunnighet, värdeantaganden som genomsyrar läskunnighetskampanjer (The New Internationalist 180, February 1988), varför läskunnighet är en viktig angelägenhet, läskunnighetens positiva inverkan på samhället och hur man förbättrar läskunnigheten vid olika stadier av livet. Sådana ämnen tar upp viktiga frågor som vad, när, var och varför. Man måste också ta hänsyn till VEM som behöver lära sig läsa och skriva eftersom de med låg läs- och skrivkunnighet inte utgör en homogen grupp. Personer med funkitonsnedsättning och framförallt kvinnor med funktionsnedsättning måste uppmärksammas. Läskunnighet är både en genusfråga och en funktionsnedsättningsfråga.

Personer med funktionsnedsättning glöms bort

Det är uppenbart att personer med funktionsnedsättning inte alltid uppmärksammas när läskunnighet undersöks av konventionella forskare. Till exempel så missade rapporten Broken Words, (the Southam News Report on Literacy in Canada) att räkna med personer som befann sig på institutioner och vårdhem när de beräknade antalet personer i Kanada som inte kan läsa eller skriva. (Ed Wadley, Teach Someone to Read!, Ontario March of Dimes Advocate (Summer 1990) p. 3.) I The World Charter on Education for All, dokumentet för FNs Internationella LITERACY YEAR omnämns personer med funktionsnedsättning bara en gång. Aktivister har berättat att stora internationella konferenser om läskunnighet som till exempel FNs världskoferens Education for All, misslyckades med att behandla behoven hos personer med funktionsnedsättning på ett bra sätt. (Yutta Fricke, International Year for Literacy: Education for All?, Vox Nostra No. 1 (1990): 6)

Om de systematiska barriärerna som hindrar kvinnor och män med funktionsnedsättning inom utbildningsprogram ska kunna tas bort är det viktigt att inkludera dessa personers behov. Om man inte tar upp personer med funktionsnedsättning och deras unika behov kommer samhället att fortsätta reproducera en underklass som stöter på dubbla handikapp i samhället. (Wadley, Teach..., p. 3.) Den här artikeln kommer att lyfta fram de barriärer som kvinnor står inför när de lär sig läsa och skriva, både i den första och tredje världen (nord och syd). Den kommer också att diskutera hur man kan göra program för läs och skrivkunnighet mer tillgängliga för kvinnor och män med funktionsnedsättning.

International Literacy Year sammanföll med FN:s decennium för personer med funktionsnedsättning (1983-1992). FN:s World Program of Action Concerning Disabled Persons tog fram ett mål som handlade om att skapa lika förutsättningar, vilket definieras som processen genom vilken de generella samhällssystemen som till exempel den fysiska och kulturella miljön...utbildning- och arbetstillfällen, det kulturella och sociala livet...är tillgängligt för alla. (UN, World Program of Action Concerning Disabled Persons. New York: United Nations, 1983. p. 3.) Konceptet innebär ett kraftfullt program för elimineringen av barriärer.

Ett program för jämlikhet förblir en kärnfråga för organisationer bestående av personer med funktionsnedsättning. Över hela världen har personer med funktionsnedsättning skapat sina egna självhjälpsorganisationer för att med en gemensam röst verka för förbättringar för personer med funktionsnedsättningar. Dessa gruppers kamp för ökat inflytande har många likheter med feministrörelsens. I Kanada arbetar the Coalition of Provincial Organsiations of the Handicapped, COPOH (en nationell organisation bestående av personer med funktionsnedsättning som arbetar med och för personer med alla former av funktionsnedsättning) med att se till att behoven hos personer med funktionsnedsättning tas upp inom det allmänna systemet. Detta i motsats till ett system där man bedriver segregerad verksamhet för personer med funktionsnedsättning, som till exempel separata skolprogram för barn med funktionsnedsättning. Organisationer som COPOH och Disabled Peoples International (DPI), den internationella självhjälpsorganisationen för personer med funktionsnedsättning, kämpar för att minska den marginalisering som personer med funktionsnedsättning utsätts för.

Historiskt sett har personer med funktionsnedsättning förtryckts och marginaliserats och de diskrimineras än idag. I Kanada arbetade 39,2 % av alla personer med funktionsnedsättning mellan 15 och 64 jämfört med 70 % av personer utan funktionsnedsättning. En kanadensisk statistisk undersökning (Statistics Canada´s Health and Activity Limitaiotn Survey) visade också att 4,3 % av personer med funktionsnedsättning har en universitetsexamen jämfört med 10,3 % av befolkningen i stort. Omfattande funktionsnedsättning har en negativ inverkan på utbildningsnivå. (Disabled People Must Fight Barriers to Overcome Literacy Problems Ontario March of Dimes Advocate (Summer 1990): 12) En studie fann att bland personer med omfattande funktionsnedsättning hade 45 % åtta års skolgång eller mindre jämfört med 25 % bland personer med mindre omfattande funktionsnedsättning (Disabled People... p. 12.). Yutta Fricke från DPI slår fast att den överväldigande majoriteten av världens 500 miljoner personer med funktionsnedsättning är icke läs- och skrivkunniga, hon uppskattar också att 350 miljoner personer med funktionsnedsättning i tredje världen saknar utbildning. (Fricke, International... p. 6.) Den svaga ställning som personer med funktionsnedsättning har i samhället är direkt knuten till den systematiska diskriminering de erfar i varje livsskede.

Kvinnor med funktionsnedsättning marginaliseras

Kvinnor med funktionsnedsättning erfar dubbel diskriminering, eftersom de måste tackla såväl sexism som diskriminering på grund av funktionsnedsättning. I Kanada tjänar kvinnor med funktionsnedsättning knappt hälften av vad kvinnor utan funktionsnedsättning tjänar. 1986 visade HALS att kvinnor utan funktionsnedsättning tjänade 8 800 dollar per år medan kvinnor med funktionsnedsättning tjänade 4 810 dollar. (Status of Disabled Persons Secretariat, Basic Statistical Information on Persons With Disabilities in Canada. Ottawa: Government of Canada, 1990, Table 7.) Kvinnor utan funktionsnedsättning i alla samhällen är de fattigaste av de fattigaste.

Över hela världen är läskunnighet vanligare bland män än bland kvinnor. Bland kvinnor med funktionsnedsättning är siffrorna än mer nedslående. För kvinnor med funktionsnedsättning står fler hinder i vägen för läs- och skrivkunnighet, framförallt för kvinnor i tredje världen. Att inte ha tillgång till färdmedel, trappor i skolbyggnader och familjer som vill hålla döttrarna hemma för att utföra hushållsarbete gör det mycket svårt för kvinnor att gå i skolan. Några kvinnors personliga berättelser återges här för att illustrera problemen. Som Helene Levine, feministisk författare, förklarar, poängen i att ta del av en kvinnas erfarenheter, alla kvinnors erfarenheter, är att få insyn i det som är gemensamt för alla kvinnors liv, och binda ihop det personliga och det politiska för att få till stånd en förändring. (Helene Levine, Feminist Counselling: Approach or Technique? in Joan Turner and Lois Emery eds. Perspectives on Women in the 1980's. Winnipeg: The University of Manitoba Press, 1983, p. 74.)

Joyce Joseph, en kvinna från Trinidad och Tobago som fick funktionsnedsättning på grund av polio när hon var barn, fick knappt gå i skolan överhuvudtaget under sin uppväxt. Eftersom hon knappt kunde gå byggde hennes pappa en liten dragkärra som han drog henne till skolan i. När hon blev för stor för dragkärran, vid åtta års ålder, avbröts hennes skolgång. Senare fick hon lektioner av en privatlärare men det varade inte länge eftersom läraren flyttade till annan ort. Joyce beskriver sig själv som självlärd. Hon lärde sig klädsömnad av sin syster och startade sitt eget företag. Varför kunde Joyce inte ha använt rullstol, kryckor eller åkt buss till skolan? En rullstol eller kryckor fanns inte tillgängliga, hennes familj hade inte bil och bussen åkte sällan förbi där hon bodde. Dessa faktorer var alla hinder i vägen för utbildning.

Korisha Mohammed, också hon från Trinidad och med funktionsnedsättning på grund av polio som fyraårig, fick knappt någon skolgång alls. Trots att hennes funktionsnedsättning inte var omfattande, hon har en benprotes, beslöt hennes familj att hon skulle förbli på institution efter att hon ådragit sig funktionsnedsättning. Hon levde där tills hon var tretton år och fick grundskoleutbildning under den tiden. När hon släpptes ut från institutionen kunde hon inte fortsätta sin utbildning eftersom skoltransport saknades och hennes föräldrar inte hade råd med en privatlärare. Men hon fick en sekreterarutbildning och är fast besluten att fortsätta med sin utbildning. Hon läser för tillfället till en gymnasieexamen i engelska. Hon arbetar också som stenograf i ett av regeringensdepartementen. Korisha säger att eftersom hon gick i en specialskola fick hon aldrig chansen att möta andra barn och känner sig därför nu, som vuxen, socialt handikappad.

Eileen Giron, medlem av DPI World Council från El Salvador, förklarar att familjer i latinamerikanska länder inte anser att utbildning för kvinnor med funktionsnedsättning är en prioritet. Istället fortsätter familjerna att beskydda dessa kvinnor, framförallt blinda kvinnor, och låter de inte gå ut på egen hand, en konsekvens av detta är att det kan vara svårt för dessa kvinnor att få någon form av utbildning alls. Otillgänglighet förstärker problemet. Giron rapporterade att Catholic Univeristy i San Salvador är otillgängligt och att universitetets administration ställer sig negativ till förslag om att bygga om campus för att öka tillgängligheten.

Mer utvecklade länder har ett statligt finansierat utbildningssystem och en högre nivå av läskunnighet för kvinnor men de är inte utan hinder bland kvinnor med funktionsnedsättning. Judy Heumann, aktivist från USA beskriver sin erfarenhet av utbildning som rullstolsbrukare: Jag åkte buss i två timmar varje morgon och kväll -

Jag kom till skolan och kände mig ganska slut av den långa bussfärden. Sedan åt jag lunch, och efter det hade jag en timmes vila. Däremellan togs vi ut på fysioterapi och talterapi. Ibland fick vi akademisk undervisning men inget som var alltför krävande. (Judy Heumann, Growing Up: Creating a Movement Together, in Imprinting..., p. 270.) Det finns fortfarande en tendens hos skolsystemet som säger att barn med funktionsnedsättning egentligen inte behöver en utbildning eftersom de inte kommer att ta arbete eller på annat sätt bidra till samhällsutvecklingen. Man förutsätter att de antingen kommer att arbeta i skyddade verkstäder eller stanna hemma. I Judys klass, på sent 60-tal, var just den här uppfattningen rådande. Judy var den första studenten i sin klass som fortsatte till högskolan. Hon blev så småningom lärare.

Attityder är uppenbarligen ett stort hinder i vägen för att flickor med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig en utbildning. I syd/tredje världen hålls flickorna ofta hemma för att de ska hjälpa till med hushållsarbetet och de lämnar sällan bostaden för att ge sig ut bland allmänheten. I syd/tredje världen är det vanligt att föräldrar skäms över sina barn om de har funktionsnedsättning - samhället ser förekomsten av familjemedlemmar med funktionsnedsättning som ett straff för någon synd som familjen begått. Fatima Shah, an av grundarna för handikapprörelsen i Pakistan, upprepar, "Så den blinda flickan lever ett liv i vegetativt tillstånd utan någonting att se fram emot förutom ett livslångt beroende av sina föräldrars och släktingars välgörenhet. (Dr. Fatima Shah, The Blind Woman and Her Family, and Participation in the Community (Rural), in Diane Driedger and Susan Gray Dueck eds. Imprinting Our Image: An International Anthology by Women with Disabilities, (book manuscript), p. 128)

När det är ont om utbildningstillfällen är det vanligtvis pojkarna och inte flickorna som får chansen. Ofta går blinda eller döva pojkar i specialskolor som drivs av kyrkor. I några få fall kan även flickor med funktionsnedsättning få utbildning via kyrkoinstitutioner. Rosallie B. Bukumunhe från Uganda uppmärksammades av två Anglikanska kyrkomissionärer som hjälpte henne att få en utbildning. Hon är nu stenograf i sitt hemland, där betydligt färre kvinnor än män generellt sett får tillgång till utbildning. (Rosallie B. Bukumunhe, I Will Definitely Go, in Imprinting...)

Samhället har en tendens att betrakta kvinnor med funktionsnedsättning som i mindre behov av utbildning eftersom man ser de som passiva mottagare av vård. Som Zohra Rojah, en rörelsehindrad aktivist från Mauritius och ordförande för DPI förklarar: I många samhällen är det svårt nog att övertyga folk om att kvinnor utan funktionsnedsättning ska ha rätt att utbilda sig, för kvinnor med funktionsnedsättning är det ännu värre. På grund av en traditionell syn på könsroller uppmuntras kvinnor med funktionsnedsättning i mindre grad att fortsätta med utbildning...(Zohra Rajah, Thoughts on Women and Disability, Vox Nostra No. 2 (1989): 10).

Läs- och skrivkunnighet kan ses som en cross-disability fråga, det påverkar inte en enstaka grupp med funktionsnedsättning utan alla grupper (fysisk, sensorisk, psykisk). En del personer med funktionsnedsättning har nekats möjligheten att tillgodogöra sig en utbildning. Framförallt gäller det personer med psykisk funktionsnedsättning. Peter Park från People First, en kanadensisk organisation bestående av personer som fått diagnosen kognitiv funktionsnedsättning, beskriver konsekvenserna av institutionalisering, "väldigt få personer med kognitiv funktionsnedsättning kan läsa eller skriva". Många av oss var inte utbildade eftersom vi levt på institutioner hela våra liv. Många av oss vågar inte säga vad vi tycker eller vågar inte organisera oss av rädsla för att bli tillbakastoppade på en institution. Vi är beroende av kassettband för information men vi behöver inte bara talböcker utan även anteckningar från möten och rapporter och annan information på kassettband. Något som idag är mycket svårt att få tag på. (Literacy and Persons with Disabilities, Destination (1990): 6.)

Personer med andra funktionsnedsättningar uppger också att de har mycket lite kontakt med utbildningsväsendet. Decima forskare fann att 21 % av de som svarade på deras enkäter, vilka hade funktionsnedsättning under sin skolgång, uppgav långa avbrott i sin utbildning. 20 % uppgav att de bytte skola på grund av sin funktionsnedsättning och 20 % av dessa uppgav att de gått i specialklasser. (Disabled People... p. 12.)

Segregerad undervisning fortsätter att vara verklighet till och med i nord/"utvecklade" länder, i länder som Kanada och i en del länder i syd anses segregerad undervisning vara att föredra. Ed Wadley från Frontier College i Toronto säger: "personer med funktionsnedsättning blir ofta kategoriserade. Vi har ett system som kategoriserar och stoppar folk i olika fack, särskilt de med cerebral pares. De anses sakna förmåga och de döms efter utseendet. (Disabled People... p. 12.)

Döva personer har många problem kopplade till utbildning och läs- och skrivkunnighet. Det faktum att ASL är ett godkänt språk har lett till att döva ofta föredrar och kämpar för att ha utbildning i särskilda dövskolor, precis om franskspråkiga kanadensare insisterar på att franska ska vara undervisningsspråk för deras barn. Många döva personer försöker få ASL att bli undervisningsspråk i dövklassrum. De kanadensiska aktivisterna Carver och Doe skriver, "Men utbildning som en social process börjar inte vid förskolan för att sedan avslutas efter universitetet. Utbildning eller tillgång till utbildning är en möjlighet redan vid mycket tidig ålder och slutar inte förrän man dör...För döva personer är utbildningserfarenheter också en livslång process men den är också förtryckande. (Roger J. Carver and Tanis M. Doe, Rehabilitation Or Oppression? Options for the Humanization of the Deaf, Canadian Journal of the Deaf 3 (1990): 91-92.) För Carver och Doe är utbildningen av döva förtryckande eftersom den nästan uteslutande sköts av icke-döva män ur överklassen. (Carver and Doe, Rehabilitation... p. 9.) Döva personer kräver mer kontroll och delaktighet i utbildning för döva.

The Canadian Association of Children and Adults with Learning Disabilities pekar på att vissa personer med inlärningssvårigheter betraktas som funktionellt illiterata. En viktig fråga för personer med inlärningsproblem är tillgång till talböcker på biblioteken. Detta utgör ett allvarligt hinder för läs- och skrivkunnighet för personer med funktionsnedsättning eftersom läkare inte kommer i kontakt med utbildare/lärare och sällan har särskild kompetens i detta område.

Varthän?

Bristen på läs- och skrivkunnighet påverkar medborgarna i alla länder. Barriärerna som kvinnor med funktionsnedsättning konfronteras med är någonting som utbildningsväsendet i alla länder måste ta itu med på ett generellt och övergripande plan, det bör inte behandlas som en specialfråga och bör inte heller vara något som man först kommer att tänka på i efterhand. När man tacklar problemet krävs ett tvåfaldigt tillvägagångssätt: förbättrad tillgång till det allmänna utbildningsväsendet och vuxenutbildningen som ska omfatta behoven hos personer med funktionsnedsättning.

Som alla underpriviligerade grupper behöver personer med funktionsnedsättning stödinsatser för att reparera de skador som tidigare diskriminering åstadkommit. Alla stödinsatser som till exempel vuxenutbildning i läs- och skrivkunnighet måste särskilt uppmärksamma kvinnor med funktionsnedsättning. Dessa kvinnor är i störst behov av stödinsatser på grund av det dubbla förtryck som drabbar dem. Läs- och skrivträning för vuxna måste se till att inte reproducera de barriärer som man idag hittar i utbildningssystemet i hela världen: otillgänglig arkitektur, diskriminerande värderingar och en medicinsk inställning till funktionsnedsättning. Vuxenutbildningen måste förläggas på tillgängliga platser och budgeten anpassas efter de särskilda behov som studenter med funktionsnedsättning har (d.v.s. sådant som talböcker för blinda...), kurserna förläggas till områden som har bra förbindelser och mycket viktigt är också att man i planeringsstadiet konsulterar med organisationer för personer med funktionsnedsättning för råd om hur man bäst tillgodoser inlärningsbehoven hos de berörda grupperna.

Det allmänna utbildningsväsendet i samtliga länder måste börja prioritera behoven hos studenter med funktionsnedsättning. Khalfan Khalfan från DPI rapporterar till exempel att Zanzibars/Tanzanias regering inte ger några bidrag till utbildning av personer med funktionsnedsättning. När behoven hos dessa studenter uppmärksammas och adresseras ska de få samma kvalitet på sin utbildning som övriga medborgare, inte en urvattnad version för personer med funktionsnedsättning. Integrationsperspektivet, menar personer med funktionsnedsättning, är det enda sättet för barn med funktionsnedsättning att lära sig hur resten av världen kommunicerar och tillägnar sig kunskap. Andra barn kommer dessutom att få kontakt med barn med funktionsnedsättning och upptäcka att de är som vem som helst. Barn är mycket mottagliga när det gäller attitydförändringar.

Med denna acceptans från jämnåriga tillsammans med chansen att få en utbildning kommer flickor med funktionsnedsättning att vara bättre rustade när de ska välja vilken väg de vill gå i livet. Enligt Zohra Rajah från Mauritius är kunskaperna och kapaciteten hos kvinnor med funktionsnedsättning underskattad, deras kapacitet tas inte till vara på utan styrs istället in på praktiska arbeten som hantverk, klädsömnad, mattvävning osv. Det är inte många som förutsätter att kvinnor kanske besitter potential att bli duktiga affärskvinnor, advokater, administratörer, programmerare... (Rajah, Thoughts... p. 10.) Med utbildning kan kvinnor med funktionsnedsättning över hela världen uppnå sina fulla potential och bidraga till våra samhällen.

En version av denna artikel var publicerad I Women's Education des Femmes (Jan. 1991).

 


 

Ett möte mellan kvinnor med funktionsnedsättning

av Diane Driedger

Kvinnor med funktionsnedsättning från tolv karibiska länder, Kanada och USA samlades i Dominikanska republiken den 18-22 juli, 1988 för att dela erfarenheter med varandra och för att utveckla färdigheter i ledarskap. Kvinnorna hade kommit för att delta i ett seminarium om Kvinnor med funktionsnedsättning i syd som sponsrades av de nordamerikanska och karibiska sektionerna av DPI.

De 65 kvinnorna och 20 män med funktionsnedsättning diskuterade arbete, sexualitet, föräldraskap, independent living och ledaregenskaper. Vid konferensens slut lade deltagarna fram rekommendationer som de kommer att ta lägga fram för sina respektive regeringar. Bland rekommendationerna fanns krav på regeringar att se till att barn med funktionsnedsättningar får tillgång till daghem och att regeringarna använder sig av den lagstiftning som finns för att få frånvarande fäder att ta större ansvar för sina barn. Under seminariet visade det sig att väldigt många kvinnor med funktionsnedsättning i Karibien är ensamstående mödrar med en partner som smiter undan sitt ansvar för barnen. Icke-funktionshindrade kvinnor i Karibien har i stor utsträckning samma problem. Män är ofta inte intresserade av att ha kvinnor med funktionsnedsättning som fruar, men de har inga problem med att göra dem gravida. Dessa män ser kvinnor med funktionsnedsättning som andrahandssortering.

Seminariets deltagare ställde krav på regeringar att införa lagstiftning som förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden, arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning ligger idag på cirka 99 procent i Karibien och 61 procent i Nordamerika.(?) Personer med funktionsnedsättning är idag medvetna om att en av de få möjligheter som står till buds är att starta eget. Flera av kvinnorna har redan egna företag inom till exempel klädsömnad och gatuförsäljning.

Ett annat krav som restes var att regeringar måste skapa tillgänglig skola för barn med funktionsnedsättning. I Karibien har personer med funktionsnedsättning ofta inte möjlighet att gå i skolan på grund av det saknas skolskjuts. Generellt sett är utbildningsnivån och läskunnigheten låg hos personer med funktionsnedsättning i Karibien.

Under diskussionerna framkom vid upprepade tillfällen att den absolut viktigaste frågan för personer med funktionsnedsättning i Karibien är att synliggöras, att bryta isoleringen och ta plats i samhället. Olika sätt att förmå personer med funktionsnedsättning att bryta isoleringen diskuterades. Ett förslag var att självhjälpsorganisationer skulle anordna aktiviteter eller besöka personer i hemmet och uppmuntra dem att komma till möten. Den försiktighet och tvekan som många med funktionsnedsättning känner är ett resultat av samhällets attityder - personer med funktionsnedsättning förlöjligas och folk stirrar om de visar sig ute. Ibland ses till och med funktionsnedsättningen som ett guds straff gentemot föräldrarna. Seminariets viktigaste effekt var den solidaritet och samhörighetskänsla som uppnåddes mellan kvinnor med funktionsnedsättning. Ett stort stöd när det gäller att tackla de sociala/samhällets hinder som samhället skapat. Som Marie Queen, en kvinna med rörelsenedsättning från Guyana uttryckte det:

Seminariet har hjälpt mig och andra att känna samhörighet/enighet med andra personer med funktionsnedsättning. Ibland känns det som att jag är ensam, men det finns personer med funktionsnedsättning över hela världen. Man får styrka av varandra.

Seminariet uppmuntrade också kvinnor med funktionsnedsättning att återvända till sina hemländer och försöka påverka sina regeringar, kvinnoorganisationer och samhällen för att uppnå förändring för personer med funktionsnedsättning. Som Joyce Joseph, en kvinna som brukar kryckor, från Trinidad och Tobago sade: Vi behöver personer med funktionsnedsättning på platser och positioner där de kan fatta beslut som rör de själva. Jag ser DPI som en självklar deltagare med en självklar plats inom det samhälle som personer med funktionsnedsättning delar".

Artikeln publicerades ursprungligen i Conquest 1 (jan 1989), sida 3.