"Jag var väldigt röd och aktiv på den tiden" - ett radioprogram om det vänsterradikala sextiotalet och gruppen Anti-Handikapp

Under det röda sextiotalet ifrågasattes samhällets uppbyggnad, orättvisor diskuterades i vänsterbelysning och en våg av aktiviteter intog det offentliga rummet. Personer med funktionshinder blev också radikala. I Lund bildades aktionsgruppen Anti-Handikapp. Påverkan skedde ofta genom musik, teater, debatter. Musiken i det här programmet har vi fått från Teuta Sederstedt. Den kommer från en Demo-kassett med Rullbandet. Lyssna-MP3 (32:22 minuter, 30,4 MB), lyssna-RealAudio, download-RealAudio (15,5 MB). Programmet i text. Deltagare: Teuta Sederstedt, Ulla Brandén, Vilhelm Ekensteen och Adolf Ratzka. Intervjuer och research: Sybille Neveling och Susanne Berg. Musiken spelades av Rullbandet. Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.mp3, www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.ram, www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.rm och www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.html.

 

Jag var väldigt röd och aktiv på den tiden - ett program om det vänsterradikala sextiotalet och gruppen Anti-Handikapp. 2004.lyssna Lyssna-MP3 (32:22 minuter, 30,4 MB), lyssna-RealAudio, download-RealAudio (15,5 MB). Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.mp3, www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.ram, www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.rm och www.independentliving.org/radio/radikalitet-antihandikapp1960-1970.html

Under det röda sextiotalet ifrågasattes samhällets uppbyggnad, orättvisor diskuterades i vänsterbelysning och en våg av aktiviteter intog det offentliga rummet. Personer med funktionshinder blev också radikala. I Lund bildades aktionsgruppen Anti-Handikapp. Påverkan skedde ofta genom musik, teater, debatter. Musiken i det här programmet har vi fått från Teuta Sederstedt. Den kommer från en Demo-kassett med Rullbandet.

 

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. ”Jag var väldigt röd och aktiv på den tiden” är ett program om det vänsterradikala sextiotalet och gruppen Anti-Handikapp.

S: Under det röda sextiotalet ifrågasattes samhällets uppbyggnad, orättvisor diskuterades i vänsterbelysning och en våg av aktiviteter intog det offentliga rummet. Personer med funktionshinder blev också radikala. I Lund startade Vilhelm Ekensteen aktionsgruppen Anti-Handikapp. Ulla Brandén blev aktiv under studietiden på Sopis i Umeå. Adolf Ratzka var påverkad av sina år på den amerikanska västkusten. Vietnamkriget kastade sin skugga över världspolitiken. Och den svarta medborgarrättsrörelsen växte sig starkare i USA. Här hemma började kvinnofrågorna lyftas upp i ljuset. Påverkan skedde ofta genom musik, teater, debatter. Musiken i det här programmet har vi fått från Teuta Sederstedt. Den kommer från en Demo-kassett med Rullbandet.

TEUTA SEDERSTEDT (TS): Sedan då så hade vi bildat ett band på Bräcke som jag fortsatte spela med när jag inte gick på Bräcke utan gick på vanligt gymnasium. Det hette Rullbandet. Och vi var faktiskt väldigt duktiga. Vi fick litet spelningar på olika ställen och så. Jag var väldigt röd och aktiv på den tiden.

RULLBANDET: Listen to me people. You heard it from me. Don’t try to find you no home in Washington DC. Lord it’s a bourgeois town. Lord it’s a bourgeois town.

S: Det radikala sextiotalet innebar att handikappfrågorna sågs i en ny belysning. Synsättet att funktionshinder var en individuell egenskap och på sin höjd ett socialt problem ifrågasattes. Fokus sattes nu på brister i samhället. Frågorna politiserades långsamt. Det var en tid då samhällsförändringar diskuterades utifrån vänsterperspektiv. Vi pratar med Ulla Brandén om hur hon upplevde det.

INTERVJUARE (I): När blev du radikal då?

ULLA BRANDÉN (UB): Det tror jag var en process.

I: Det var en process?

UB: Ja det kan man väl säga. Det var många saker som hände som man började vara intresserad av. Och det kanske var, ja det var nog mitten på sextiotalet så där. Och så var jag i Stockholm då sextiosju, som jag var på Karolinska jättelänge för en del undersökningar, på endokrinologen. Och då stötte jag på teater och allt möjligt. Fick en kompis som också var på sjukhuset just då. Så vi gick på en del sådana här Vietnampjäser och andra pjäser och allt möjligt. Så det var kul.

I: Hur gammal var du då?

UB: Sextiosju, då var jag tjugo. Och sedan tidigare hade jag prenumererat på en del tidningar och så där, Vietnambulletinen, Ord och Bild. Det var ju en radikal tidning då. Nu har jag inte sett den, vet inte om den lever över huvud taget.

S: Efter Stockholmsperioden flyttar Ulla hem till Östersund, läser färdigt gymnasiet och flyttar så till Umeå. Här möter hon andra studenter och engagerar sig i vänsterrörelsen.

UB: Sedan fortsatte jag på vuxengymnasiet där efter sextiosju, sextioåtta, sextionio. Och sedan flyttade jag till Umeå då och läste på socionomutbildningen. Det var ju en tid som var sådan.

I: Diskuterade ni någonsin handikappfrågor där?

UB: Det fanns någon som tog upp så där det vet jag. På Sopis då var det en kille som var redaktör i en liten studentskrift som bara rörde socionomutbildningen. Och han frågade mig. Han ville att jag skulle skriva någonting om det där med handikapp. Och jag kände mig helt främmande. Att skriva om det. Vad hade det med saken att göra. Vad skulle jag. Det kändes inte bekvämt, tror jag. Jag tror att det var en vilja att smälta in och att det här som ingick. Men att stå ut med det, ja stå upp för det, sticka ut med det. Det kändes inte riktigt. Och han ville att jag skulle ta upp mina svårigheter och så där.

I: Det var väl inte så radikalt?

UB: Det kändes väl inte. Det kändes ju att tycka synd om eller något sådant. Jag ville ju komma ifrån allt sådant där. Jag ville ju tro att jag smälte in i hela det här. I och för sig kunde jag se, av och till, att det var inte lätt alla gånger att ha rörelsehinder och vara med. Samtidigt, det var kanske på gott en del av det hela att jag trodde att det var helt givet att man säkert hörde till. Men inte var jag fullt delaktig [skratt] och jämlik. Det kan man inte påstå.

Det var ju ganska nytt med kvinnofrågor då också egentligen. Och det var ju många, som inte tyckte att kvinnofrågor var någonting särskilt, i den radikala rörelsen. Trots att vi också var utsatta för att inte höja rösten för mycket eller kanske utsättas för att indirekt inte bli riktigt lika viktigt när vi höll något inlägg i någon gruppdiskussion som när det var de som var kända som de stora ideologerna i gruppen. Och det var ju oftast stadiga killar som var det. Självutnämnda kanske.

S: Nej, handikappfrågorna fanns inte högst upp på agendan. Men trots bristen på analys inom de radikala grupperna skapades en rörelse inom individer med funktionshinder. På något sätt kopplades frågorna och perspektiven ihop. Drog Ulla några slutsatser av de radikala idéerna som hade betydelse för hennes syn på handikappfrågor?

UB: Nej. Nej. Men sedan så hängde det ju. Jo kanske på ett sätt alltså. Ungefär i den där vevan. Till exempel när vi läste någon sociolog som hette Ritva Baude tror jag. Hon skrev ju om kvinnofrågor. Då kände jag när hon beskrev om marginalmänniskor att det där var samma sak. Att man hade ett visst utanförskap som man kunde identifiera sig med. Att det var samma sak som det här med handikapp. Att det också var det. Så det var en insikt som växte fram. En annan inspiration, den fick jag nog på sextiotalet på slutet av sextiotalet, det var USA svartas rörelse. Malcom X, Elridge Cleaver och Bobby Seal som skrev böcker.

I: Du läste dem?

UB: Och den här kvinnan också. Vad hette hon för någonting, med stort hår? Hon är ju någon sociolog. Angela Davis tillhörde de där. Det var ju Svarta Pantrarna och så. Det tyckte jag var enormt intressant. Och det var väldigt inspirerande. Jag gjorde en koppling till det här med att ha ett funktionshinder. Men hur mycket det var, det är svårt att se i backspegeln.

RULLBANDET: “White folks in Washington they know how. To call a colored man a nigger just to see him bow. Lord, it’s a bourgeois town. Lord it’s a bourgeois town. I got the bourgeois blues. Gonna spread the news all around.”

S: Under tiden i Umeå hittade Ulla ”AH Bulletinen” på något bokbord. Bulletinen gavs ut av en grupp som kallade sig Anti-Handikapp och var ett resultat av Vilhelm Ekensteens tankar, formulerade i boken ”På samhällets bakgård” Vilhelm bor fortfarande kvar i Lund och vi träffar honom i hans hem för att fråga hur det hela startade.

VILHELM EKENSTEEN (VE): Faktum är att jag hade skrivit en debattbok som hette ”På folkhemmets bakgård” som kom ut 1968 och som faktiskt var den första debattboken på svenska språket som tog upp handikappfrågorna. I kölvattnet på den debatt som då uppstod så blev det uppenbart att vi behövde föra en fortsatt debatt. Och för det ändamålet skapade vi Anti-Handikapp året efter, alltså 1969. I.’¨9O Anti-Handikapp formulerade vi handikapp som ett socialt fenomen för första gången. Handikappet var egentligen inte individens egenskap utan en egenskap i samhället som utgjorde ett hinder för den enskilde individen. På det sättet lyftes fokus från individen mot samhället. Det var det som var det revolutionerande nya med Anti-Handikapp.

RULLBANDET: Här finns bara vita väggar och allting är så tyst. Det hela känns ganska trist. Patienter finns det gott om. Hur ska man få bort dem med vård personalens brist. Sjukhuset växer och växer men jag känner mig mindre och mindre. Vad ska vi göra åter för att skapa kontakt.

S: ”De handikappade måste få sin rätt respekterad till fullo”, skriver Vilhelm i ”På folkhemmets bakgård”.

”Eftersom beroendet av hjälp är så stort måste verkligen denna fråga följas kontinuerligt med största uppmärksamhet. Den handikappade skall inte leva som under förmyndare. Han skall fritt välja vänner och vanor – naturligtvis med samma respekt för lagar och hyfsat uppförande som i allmänhet plägar iakttagas. Men hans beroendeställning skall inte utsätta honom för ett sådant socialt tryck att hans frihet i realiteten beskärs. Vill han skaffa sig en rejäl brännvinsfylla skall han få det. Vill han förkyla sig till döds en vacker men blåsig vårdag och vägrar ta på sig sin halsduk så skall inte villkorlig omvårdnad förbjuda honom det. Över huvud taget skall ingen moralism eller villkorlig omvårdnad få beskära hans frihet. Den arm den hjälpande anställs att räcka den handikappade till undsättning bör betraktas som den handikappades arm, inte den hjälpandes. ”

Det Vilhelm påstår är att personer med funktionshinder är personer – inte vårdobjekt.

VE: Människor med funktionshinder kommer nog aldrig att, jag är övertygad om att människor med funktionshinder kommer aldrig att låta sig pressas tillbaka i den här vårdobjektrollen. Vi har alltid, även de som på 1800-talet, början på 1900-talet, stora delar av 1900-talet tvingades tillbaka bakom institutionsmurarna även de hade protesterat mot vårdobjektsynen på det sätt vi har gjort, om de hade kunnat. Morgondagens funktionshindrade kommer inte att låta sig tystas. I själva det förhållandet att vi har som personer med funktionshinder en mänsklig drift att bli behandlade på ett värdigt sätt, så är det förhållandet en garanti för att den här kampen kommer att fortsätta. Och som sagt det finns många begåvade unga personer med funktionshinder som kommer att utforma den kampen på ett bra sätt.

S: Anti-Handikapp bildades alltså för att föra debatten vidare.

VE: Det är ju alltid så att den egentliga kärngruppen är ju relativt liten. Vi vare väl i Lund kanske en tjugo- trettiotal personer som var kärnan. Sedan hade vi också en grupp i Stockholm som arbetade. Och av och till litet andra formationer på andra håll i landet men aldrig riktigt kontinuerligt. Sedan hade vi också ett ganska löst strukturerat medlemskår som fanns i hela landet. Men centrum, den drivande kraften var just gruppen i Lund.

VE: Vi arbetade på många olika sätt. Vi arbetade med för det första att ha själva en ständig ideologisk debatt i vår krets. Sedan förde vi ut det bland annat med hjälp av tidningsartiklar, vi deltog i radioprogram, vi gjorde även andra typer av skrifter, vi arbetade med utställningar. Och inte minst arbetade vi med debatt-teater som var mycket effektivt. Vi hade väldigt mycket spelningar med vår teatergrupp i hela södra Sverige. Det var något helt nytt då att ta upp handikappfrågorna på det sättet som vi gjorde så det fick ett stort genomslag.

S: Kultur var ett verktyg som användes. Inte finkultur, utan snarare drastiska verklighetsskildringar. Gärna med svart humor och farsartade inslag och därpå följande samhällskritik.

RULLBANDET: Hjälp. Var finns toaletten. Faran är överhängande där jag sitter mitt ute på stan. Jag tittar mig runt omkring men finner inte det jag letar efter. Så det blir ett sabla flängande. Till slut kommer jag fram men mitt humör börjar pyra. Men se på fan. De stängde klockan fyra. Snälla rara samhälle det här det här har ni missat. För jag slutar inte kissa på klockslaget fyra.

VE: Vi hade olika fantasifigurer. Den här första pjäsen vi gjorde som också hade stor framgång, den hette nötkakor och var en fras. Nötkakor det handlade litet grann, det var en satir mot handikappföreningarna, mot deras inåtvändhet och passivitet. Den här titeln var en liten elakhet kanske mot många funktionshindrade, som lät sig utspisas med kakor istället för kämpa för att förändra sin existens. Så det var en satirisk pjäs och också en ganska hårt lyteskomisk pjäs. Och det innebar att när vi hade de första spelningarna var det ganska många som överhuvudtaget inte vågade skratta därför att det ansågs inte som fint att skratta åt sådana saker. Men det var ju en mur som brast.

S: ”För min egen del: det var med säkerhet i första hand en växande inblick i olika sociala problemkomplex som så småningom gjorde mig dedicerat ”vänsterfrälst.”” skriver Vilhelm i sin debattbok. Anti-Handikapp hade sin tillhörighet inom sextiotalets vänstervåg. Och gruppen blev också kritiserad för detta. Mats Denkert formulerar sin kritik på ett särskilt syrligt sätt i ”Blunda och Skänk”. I debattboken utgiven i mitten på sjuttiotalet beskriver han gruppen som liknande en religiös sekt ”byggt på trosartikeln att endast det radikalsocialistiska samhället kan lösa handikappades problem.” Han skriver:

”AH arbetar genom att ge ut sin tidning AH-bulletinen, genom att spela upp teaterpjäser om Kurre Krymplings vedermödor, genom att arrangera egna debatter och genom att bedriva polemik i massmedia. En hel del av det de gör är bra, en del är mycket bra och en del undandrar sig mänskligt bedömande därför att det refererar till förutsättningarna i himmelriket.”

Nej inte alla funktionshindrade var övertygade vänstermänniskor. Men även bland de som tilltalades av vänsterns idéer kunde kritiska ståndpunkter finnas. Adolf Ratzka kom till Sverige från den amerikanska västkusten. Han hade en bakgrund i marginalen på de radikala rörelserna och antikrigs-rörelsen där.

ADOLF RATZKA (AR): Ja jag var så där intresserad av vad som kallades på den tiden, ekonomisk demokrati, för ordet socialism gick inte hem i USA. Men å andra sidan fanns det ganska radikala element framför allt i Santa Monica utanför Los Angeles. Så det fanns gott om intellektuell föda, framför allt på vänsterkanten. Så när jag kom till Sverige var jag intresserad av det här. Tyckte det var fascinerande att se den här institutionaliserade vänstersynen. Och då stötte jag på en mycket intressant grej och det var hur man kunde använda dessa teorier, alltså vänsterteorier på vårt område på funktionshindernivå. Och jag har aldrig sett någon analys förr. Då blev jag alltså fascinerad av företeelsen Anti-Handikapp. Vid ett tillfälle reste jag faktiskt ner till Lund, bodde hos Mai Almén på golvet med min dåvarande flickvän. Gjorde alltså någon slags vänsterturism till Lund för att tala med Vilhelm.

Anti-Handikapp hade jag ju läst då i tidskrifter och jag hade sålt den utanför Åhlens på lördags lunchruschen och jag hade väl märkt att den gick hem hos äldre kvinnor. Satt väl där och viftade och försökte i ett samtal om vår syn på världen, funktionshinder och kapitalismen som ursprung till all ondo. Men de hade ju mera bråttom och så fick jag ju aldrig chansen att ge dem tillbaka några växelpengar. Och när jag funderade litet längre på det här då märkte jag att det var inte rätt sätt att sprida budskapet. Så jag inskränkte mig till att då och då, jag tror jag skrev två artiklar för Anti-Handikapp. Men jag var ändå intresserad av att träffa Vilhelm och diskutera saker med honom. Ni minns jag inte alls vad vi diskuterade om. Men redan sextioåtta hade jag kontakt med handikappolitiken i den existerande socialistiska världen. Jag hade haft en brevvän som pluggade i Prag, en kille med funktionshinder. Och han hade läst om mig i New York Times när jag fick det här stipendiet och flyttade från Tyskland till USA. Det blev publicerat på den tiden eftersom det var så ovanligt. Så han började brevväxla med mig och han ville också komma dit. Han skulle doktorera i teoretisk fysik, hade redan gjort sin Masters. Och det fanns några professorer från Prag, flyktingar i Los Angeles just på UCLA. Han skulle bara behöva stipendium och det praktiska och jag hjälpte honom. Vi var mycket nära att få allt ihop när augusti sextioåtta kom. Och sedan blev hans brev helt annorlunda. Han skrev allmänna floskler. Ingenting personligt ingenting om sina planer längre. Det såg ut, ja nästan att man fick känslan av att han var lobotomerad. Sjuttioåtta hade jag första chansen att träffa honom personligen, resa till Prag, snacka med honom. Och det var mycket, mycket upprörande. Det var alltså min kontakt, livsnära kontakt med den existerande socialismen och dess handikappolitik. Så när jag tänker tillbaka till Anti-Handikapp var det ingen diskussion om just den biten, den existerande socialismen och dess handikappolitik. Det var inte riktigt trovärdigt. Blev vi bara av med kapitalismen skulle allt falla på plats automatiskt.

Det var visserligen fräckt gjort de här cartoons, ritningarna, seriestilen men det fanns ju aldrig någon slags pragmatisk väg hur det skulle bli bättre. Det var ju kritiken. Gnäll skulle man säga på högerkanten. Och jag hade ju ganska, tyckte jag ganska bra förslag hur man med ganska enkla medel och utan så stora pengar skulle man kunna förändra situationen. Men här gällde det ju först att bli av med hela rubbet och sedan bygga upp på nytt då. Och den biten var litet för teoretisk för mig. Jag kände mig mer pragmatiskt lagd,.

RULLBANDET: Hur kommer världen att se ut om trettio år med alla dessa problem. Vi måste nog ta och arbeta på ett nytt slags system.

S: Oavsett kritiken hände något med start i slutet av sextiotalet. Något hände med vårt samhälle. Något hände definitivt med handikappfrågorna. Och kanske den förändringen blev större och mer bestående för personer med funktionshinder liksom för andra minoritetsgrupper.

VE: Jag tror faktiskt, jag är ganska glad för att i varje fall vissa delar av det vi gjorde har haft bestående effekt. Radikaliseringen av den svenska handikappolitiken den har vi hjälpt till med att åstadkomma på nittonhundrasjuttiotalet, från 1968, 69 och framåt.

I: Vad menar du med radikaliseringen av handikappolitik?

VE: Jo med radikaliseringen av handikappolitiken menar jag just politiseringen, det klara jämlikhetsbudskapet, det klara jämlikhetskravet. Och att man lyfter ut handikappfrågorna från vårdsektorn till samhället, till de samhällspolitiska frågorna. den radikaliseringen, jämlikhetskravet, politiseringen den har ju bestått. I dag kan man inte så enkelt fösa undan oss från den politiska arenan.

S: I dag återkommer en del av sextiotalets idéer inom grupper av unga med funktionshinder. De kanske formuleras i något andra tankebanor, kanske är de mer individuella. Men drömmen om att tillsammans är vi starka har fortfarande lockelse.

TS: För mig var det inte bara någonting som jag tyckte. Utan för mig är det att leva med det här. Och jag har märkt att nu på sista åren när jag blivit i medelåldern, som det heter, så börjar jag bli ännu mer. Jag kommer tillbaka till den här vänstervridningen. Att vara svag är dels en definitionsfråga från dem som förtrycker en. Men att vara svag innebär också att man är stark därför att det är just det där att när vi tillsammans bildar något blir vi starka. Ungefär som ett rep. En tråd i repet är ju inte stark själv. Utan det är när man blir sammantvinnade. Ja det är ju då man blir stark.

S: Du har lyssnat till ”Jag var väldigt röd och aktiv på den tiden”. I programmet deltog Teuta Sederstedt, Ulla Brandén, Vilhelm Ekensteen och Adolf Ratzka. Intervjuer och research gjordes av Sybille Neveling och Susanne Berg. Musiken spelades av Rullbandet. Radio Independent Living hittar du på www.ndependentliving.org

Deltagare:
Teuta Sederstedt, Ulla Brandén, Vilhelm Ekensteen och Adolf Ratzka.
Intervjuer och research:
Sybille Neveling och Susanne Berg.
Musiken spelades av Rullbandet.

 

Har du några synpunkter på det här eller något av våra andra program eller vill du tipsa oss om något vi borde göra reportage om? Hör av dig! Mejla eller ring Finn Hellman: finn.hellman@independentliving.org, tfn: 08 506 22 193.

Swedish