”Partnerskap – det är snyggt, men svårt” är ett radioprogram om möjligheter och svårigheter i biståndsarbete

Sverige ger mindre än en procent av bruttonationalprodukten i internationellt bistånd. En del av detta kanaliseras genom den svenska folkrörelsen. Aktiva handikapporganisationer bedriver biståndsprojekt via SHIA, Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening. Lyssna-MP3 (28:57, 27,2 MB). Programmet i text. Deltagare: Malin Ekman Aldén, Stefan Sundquist, Annika Åkerberg. Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/bistand2003.mp3 och www.independentliving.org/radio/bistand2003.html.

 

”Partnerskap – det är snyggt, men svårt” är ett program om möjligheter och svårigheter i biståndsarbete. 2004-04. lyssna Lyssna-MP3 (28:57, 27,2 MB). Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/bistand2003.mp3 och www.independentliving.org/radio/bistand2003.html

Sverige ger mindre än en procent av bruttonationalprodukten i internationellt bistånd. En del av detta kanaliseras genom den svenska folkrörelsen. Aktiva handikapporganisationer bedriver biståndsprojekt via SHIA, Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening.

Deltagare:
Malin Ekman Aldén, Stefan Sundquist, Annika Åkerberg.
Intervjuer och research:
Farhad Jahanmahan, Susanne Berg.

 

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. ”Partnerskap – det är snyggt, men svårt” är ett program om möjligheter och svårigheter i biståndsarbete.

S: Sverige ger mindre än en procent av bruttonationalprodukten i internationellt bistånd. En del av detta kanaliseras genom den svenska folkrörelsen. Aktiva handikapporganisationer bedriver biståndsprojekt via SHIA, Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening.

STEFAN SUNDQVIST (SS): Välgörenhet eller bistånd, det beror på konsekvenserna. Om det gör den som tar emot det beroende av någonting, eller om det frigör. Så jag kan inte säga var gränsen går.

S: Svenska handikapprörelsen bedriver biståndsarbete genom SHIA, Svenska handikapporganisationers internationella biståndsförening. SHIA är en ideell förening där 26 handikapporganisationer är medlemmar. Biståndsprojekt som genomförs via SHIA finansieras till 10% av egenbidrag, det vill säga pengar från den medlemsorganisation som ansöker om projektmedel. 90% av projektmedlen kommer från svenska staten genom SIDA. Sverige gav under 2003 strax under nitton miljarder kronor i bistånd. Bistånd kanaliseras dels genom Förenta nationerna, EU och andra internationella enheter, dels direkt från Sverige till mottagarländerna. Sida ansvarar för huvudparten av det bilaterala biståndet, det vill säga det direkta från land till land. 2003 fördelades drygt elva miljarder kronor via Sida. Litet mindre än tio procent av Sidas budget ska gå till projekt som bedrivs av den svenska folkrörelsen. En av organisationerna är SHIA. SHIAs medlemsorganisationer ansöker tillsammans med sina partnerorganisationer i mottagarlandet om projektmedel. SHIA beslutar sedan vilka av de ansökta projekten som kan ingå i den ramansökan de skickar in till Sida. Det är Sida som beslutar om hur mycket medel SHIA får och därmed också hur mycket pengar projekten kan få kosta. År 2003 fick SHIA ett statligt anslag på 29 miljoner kronor från SIDA. Malin Ekman Aldén är generalsekreterare på SHIA.

MALIN EKMAN ALDÉN (MEA): Vår utgångspunkt är att människor med funktionshinder måste organisera sig, måste finnas som en drivkraft. Det är motorn i en samhällsutveckling mot mänskliga rättigheter, mot funktionshindrades rättigheter. Hur välvillig en regering än är så kommer de aldrig att stå för den drivkraften, utan det är den som är berörd. Så det är grunden. Därför jobbar vi med stöd till organisationer i första hand. Jag tror att stöd till organisationer, som jag ändå vill se det, är att genom de här projekten man jobbar med, samarbetar kring, så ska organisationen öka sin egen kapacitet på olika sätt. Det finns miljoner dimensioner. För att de själva på sikt ska stå rustade för att ta fighten, knyta kontakterna, hitta pengarna, vad det nu är man behöver göra för att driva en organisation. Det är målet. Grundkonceptet är rätt enkelt. Det är ett samarbete mellan, i vårt fall handikapporganisationer här och i något annat land. Man delar mycket i verkligheten även om de ekonomiska skillnaderna är stora. Man kan ändå delge varandra mycket och ge kunskap åt varandra. Men i praktiken, att göra det i form av projekt, kräver rätt mycket teknik. Det är rätt mycket teknik, eller administration eller vad man vill kalla det. Det handlar om teknik och metoder därför att det är inte lätt att mötas på jämlika villkor och föra en dialog med de stora kulturella skillnader och de olika utgångspunkter. Verklighetsuppfattning delar man ju inte eftersom man har helt olika referensramar. Där är det så att SHIA ska kunna vara med och hjälpa förbunden i det här samspelet. Det handlar om allting från att bygga kapacitet när det gäller administration, när det gäller redovisning av pengar och verksamhetsredovisning, format. Det handlar delvis också om metoder för själva mötet. Även om det är en tung del med administration därför att det är komplicerat. Vi pratar om länder där människor är extremt utsatta så det blir komplicerat att hantera pengar. Där är det väldigt ojämlikt så det blir ju en tyngdpunkt på det. Vår roll är att hjälpa förbunden med projekttekniken men också att jobba med dokumentation, metodutveckling. Att försöka samla ihop den erfarenhet man ändå gör i samarbetet och systematisera det i form av metoder. Sedan är vi ganska noga med att man kan inte slaviskt säga att en sak sker på ett visst sätt. Mn metoder kan vara ett stöd, ett instrument för att lyckas bättre i samarbetet utifrån vissa perspektiv. Det är också vår roll. Sedan också att vara en mötesplats för förbunden. Det är inte så att dialogen mellan de tjugosex medlemsförbunden finns naturligt. Här kan man ändå träffas och resonera kring de här sakerna som rör sitt internationella engagemang. Så det är SHIAs roll.

S: Svenskt bistånd har som målsättning att minska beroende hos mottagarländerna. Utgångspunkten är, enligt Sidas hemsida att resurser utifrån aldrig är avgörande för ett lands utveckling. Bistånd kan vara viktigt när det gäller att skapa förutsättningar för ländernas egen utveckling och ansvarstagande. Modellen kallas för ”partnerskap” och dess grundtanke är att givarna ska inta en mer tillbakadragen roll och mottagarna ska styra. Samarbetsländerna ska ha ansvar för planering och genomförande av verksamheten. Vad betyder egentligen modellen med partnerskap när det handlar om handikapporganisationernas bistånd?

MEA: Partnerskap, ja vad är det? Det finns många som har definierat det. Vi har inte gjort det. Men det handlar om ett jämlikt utbyte. Det handlar om förtroende. Det handlar om samverkan och så vidare. Det är det som är partnerskap och det kan du ställa mot en givare- mottagare relation. Det är återigen den här korsbefruktningen som det ska vara. Vi brukar säga, och det tycker jag delvis stämmer, att partnerskapet utifrån ett funktionshinderperspektiv blir extra starkt. Därför att man delar förstås inte kultur och ekonomiska förutsättningar men det finns en dimension man alltid delar. Det är dimensionen av utanförskap, av diskriminering. Det handlar säkert också om väldigt personliga upplevelser på grund av funktionshinder. Det är en sak hur du blir bemött och det är en annan sak hur du känner dig. Det där är ganska subtilt och man kan kanske inte sätta ord på det. Men man delar någon sorts upplevelse av det. Och den är gemensam, tror jag, oavsett var man bor och i vilken situation man lever. Så den gör, kanske i alla fall i någon sorts idealsituation, ett väldigt starkt partnerskap. Sedan finns det en massa praktiska problem att du inte talar samma språk, det här vi pratade om referensramar, symboler och så vidare. Det finns mycket problem på vägen men kan man överkomma dem och mötas. Det viktigaste är att man strävar mot respekt och jämlikhet i relationen. Det är det viktigaste i partnerskapet att du tar emot och du lyssnar, du ger och tar, du kritiserar och tar emot kritik. Det är det viktiga. Att du har en relation som är jämställd. Det är väl det jag tycker, det som är partnerskap, i grunden då.

S: Känslan av utanförskap och diskriminering delar man kanske som funktionshindrad oavsett bostad och situation, men livsvillkoren och situationen i vardagen kan vara så långt ifrån varandra att det är svårt, kanske omöjligt att överbrygga. Vi pratar med Stefan Sundquist en av SHIAs ungdomsstipendiater.

SS: På det här SHIA stipendiet, ungdomsstipendiet, var jag på Sri Lanka. Jag var där på ett ungdomsstipendium från SHIA och skulle väl mera se och lära mig och sprida vad jag såg om biståndsarbete. Så jag besökte en himla massa olika projekt, både som drevs av någon SHIA-organisation, alltså någon som ligger under SHIA, eller utav någon utländsk organisation, eller inhemska. Allt möjligt var man och tittade på. Det var ingen bestämd verksamhet som jag skulle bedriva eller något. Det var inte direkt semester och så hade man kontakt med dem som förestod SHIAs kontor där nere. Det är ju vanliga lankeser som jobbar där. Ja, man blev tagen litet bortanför, vad ska man säga, det man kanske skulle hållit sig till om man var turist. Att se andra saker och definitivt åka hem till någon funktionshindrad och säga hej och se hur man bor och besöka institutioner. Alltså om man ska dra någon kort slutsats utav allt det jag såg på nästan sex veckor, så kan man väl säga att om man är funktionshindrad och bor på Sri Lanka kan det vara bra om man hittar en schysst institution å bo på. Att bo hemma med familjen eller något sådant där blir väldigt knepigt. Det socialpolitiska läget alltså hela landets ekonomi är så att ska man ha det bra just nu, eller ha det bra, men alltså ska det fungera är nog en institution bra att ha bakom sig. Det finns inte samma tillgång till hjälpmedel, samma tillgång till mediciner samma tillgång till allt möjligt man behöver. Ofta så finns det bättre på institutioner än ute i samhället. Om man är fattig och behöver någonting är det inte så lätt att köpa en rullstol om man behöver det. Eller bara en penicillinkur om man behöver det kan vara väldigt svårt att få tag på. Jag träffade några funktionshindrade som satt i rullstol där. Man frågade men varför har ni inte skor på er. Inte bara för att det ska se snyggt ut utan för att om man har dålig känsel så kanske man kör in med fötterna i något, får sår och så blir det infekterat. Det är ju liksom skydd också för fötterna. Och då är frågan: ”Vad ska vi lägga pengarna på? Ska vi köpa mat eller ska vi köpa skor för pengarna?” Alltså det är så himla stora skillnader på vilka levnadsförhållanden man har. Om man funderar på om man ska ha skor på fötterna eller vad man ska lägga pengarna på då kanske man inte funderar så hemskt mycket på att köpa en rullstol som kostar tre gånger så mycket som ett par skor bara.

S: SHIAs huvudverksamhet är ju de projekt medlemsorganisationerna bedriver i samarbetsländerna. Annika Åkerberg reste på ett ungdomsstipendium till Nepal. Efter resan formade hennes organisation, Unga Synskadade tillsammans med sin partnerorganisation i Nepal ett projekt där såväl åtgärder för att stärka enskilda personer med synskador i Nepal som insatser för att stärka och bygga upp organisationen därnere ingår.

ANNIKA ÅKERBERG (AÅ): Via den organisation jag är medlem i, som heter Unga Synskadade så, när jag kom tillbaka från Nepal, var det precis läge att börja ett nytt projekt. Vi hade tidigare ett projekt i Sri Lanka. Då åkte vi ner och gjorde en projekteringsresa och insåg att det människor med funktionshinder, framför allt synskadade människor där nere, eftersom det är vår målgrupp, behöver är bland annat utbildning. Så det projekt vi har därnere är uppbyggt i tre olika delar. Det ena är en musikskola för synskadade studenter. Fyra män och fyra kvinnor nya per termin. Så det blir ändå sexton personer per år. Nästa del är ett boende för universitetsstuderande kvinnor. Vi erfarde att det vare väldigt svårt för kvinnor att studera om man inte bodde i Katmandu, som är huvudstaden. Då startade vi upp ett ställe där kvinnor kunde bo som ville studera. Den sista delen i projektet är organisationsutveckling. Ett givande och ett tagande, vi lär från dem, de lär från oss om hur man kan utveckla organisationen så att man kan bli starkare så att man kan arbeta gentemot stat, kommun och allmänhet.

Intervjuare (I): Finns det inte risk att man överför en sorts svensk normer och värderingar som inte passar? Vad gör man för att undvika det?

AÅ: Den risken är väldigt, väldigt stor. Jag tror, att i vårt projekt är det de som har talat om för oss vad som skulle behövas hos dem för att man skulle kunna få deras situation att gå framåt. Sedan har vi i samarbete kommit fram till en lösning. Och vi har kunnat förklara litet grand hur vi gjort i Sverige för att på så sätt kunna överföra idéer. Men det har ju hela tiden varit nepaleserna som talat om att det här och det här fungerar i vårt land, för det är de som känner kulturen, traditionerna, historien, livsåskådningen över huvud taget därnere. Det är väldigt viktigt att partnerlandet, partnerorganisationen får redogöra för vad som fungerar och inte i den typen av arbete. Jag tycker nog att det gått bra, får jag säga. Vi har än så länge i alla fall inte stött på några konflikter.

I: Men är det inte så att det är ni som bestämmer eftersom det är ni som har pengarna?

AÅ: Nej. Det stämmer på så sätt att vi bestämmer hur mycket pengar vi har men sedan är det de som får prioritera vad de behöver pengarna till. Men det vi till exempel har sagt är att vi vill att det ska finnas jämlikhet i projektet. Vi vill att projektet ska omfatta män och kvinnor lika mycket, eller åtminstone så att män och kvinnor får samma möjligheter. Sådana saker har vi sagt. Det är väldigt viktigt ur vårt perspektiv att män och kvinnor anses ha samma värde och samma rättigheter och samma möjligheter. Så på så sätt har vi kanske haft visst inflytande och bestämmer på visst sätt. Det ska naturligtvis också vara en verksamhet som vi kan stå för. Vi tycker att utbildning är bra. Och vi tror att det kan påverka attityder i samhället därnere om inte funktionshindrade människor kan komma i kontakt eller större kontakt med människor som har ett funktionshinder. Så naturligtvis, vi jobbar mycket för integrering och sådana saker, så på så sätt är vi med och bestämmer litet. Men det är ändå fortfarande nepaleserna som lägger riktlinjerna för vad som är möjligt i Nepal.

S: Kanske är det så att det finns kulturella skillnader som vi har svårt att förstå. Kanske är det till och med så att det i grunden är omöjligt att helt begripa hur det är att leva i andra samhällen, andra kulturer, under vitt skilda samhällssystem och livsvillkor.

SS: Alltså jag har rest ganska mycket tidigare så Asien och kulturkrockar har jag upplevt tidigare. Så kulturkrocken så är inte så stor men jag brukar alltid fundera på vad som händer när man kommer till ett nytt ställe. Det är ju att man inte är hemmablind. Man ser alla detaljer. Man har svårt att urskilja helheter men man ser alla detaljer. Så brukar det vara när man kommer till ett nytt ställe, att man lägger märke till allting samtidigt. Jag brukar jämföra det med när man är hemma hos sig själv så tänker man inte på vad som står i bokhyllan. Men när man kommer hem till någon annan så tittar man faktiskt vad som står i bokhyllan. Man glömmer bort hemma hos sig själv hur det se ut medan man lägger märke till det när man kommer till ett nytt ställe. Så är det när man reser vart som helst nästan. Det är litet roligt också. Jag tycker det är givande att ge sig ut på sådana där grejer men kulturkrocken var inte så himla stor. Det kan bero på att jag rest rätt så mycket tidigare. Det är ju en helt annan kultur som man inte kommer att förstå därför att man inte är född in i den. Kan man verkligen förstå en annan kultur när man kommer utifrån? Jag tror inte det. Man förstår ju inte ens sin egen kultur och ändå är man född i den. Så det är litet fascinerande.

S: Trots att de kulturella skillnaderna är stora och att partnerskapsmodellen bygger på ökat ansvar och inflytande för mottagaren finns det vissa grundläggande principer som vi ifrån givarlandet inte vill tumma på. Och i grunden kanske detta inte är så kontroversiellt.

MEA: När det gäller jämställdhet kan man väl säga att det är ett typiskt synsätt som man prackar på i ganska många sammanhang. Det är väl inget snack. Jag menar fråga ledarskapet i Iran, tror jag inte de tycker att. Men det är väl en sak. Det har vi pratat om förut också det här om principer. Finns det vissa principer som du anser är så grundläggande globalt att du inte anser att det finns en kulturell möjlighet att ifrågasätta. Att kvinnor och män ska vara jämställda, att de är människor båda två och ska ha samma förutsättningar. Jag tycker faktiskt det. Det spelar ingen roll om du är muslim eller buddist. Det spelar ingen roll. Jag tycker du har fel om du inte tycker kvinnor och män är lika värda. Och det tänker jag pracka på dig för det är en värderingsfråga. Det är en grundläggande värderingsfråga som jag inte tummar på. Så jag har inga problem att pracka på dig det. Jag har inga problem att pracka på någon enda handikapporganisation i hela Afrika att kvinnor ska ha förutsättningar att delta i organisationen. Det tycker jag.

S: I början av programmet säger Stefan att det är konsekvenserna som avgör om det är välgörenhet eller bistånd. Hans syn är att det finns sätt att ge som är beroendeframkallande och det finns andra sätt att ge som är frigörande. I grunden är väl detta också partnerskapmodellens bas. Men finns det något man kan ge som är helt frigörande?

SS: Kunskap! Jag tror ju på att människor faktiskt är förmögna att fatta beslut om sina egna liv och ta konsekvenser och styra sina egna liv vart man vill fast man behöver kunskap till det. Faktiskt, när jag var på Sri Lanka så tyckte jag att kunskap var en bristvara. Kan man i biståndsarbete ge kunskap då kan människor själv skapa de förutsättningar som de vill ha. De allra flesta av oss. Det tyckte jag var en stor grej med biståndsarbetet. Jag tyckte att jag en massa saker som är helt korkade. Man har skickat ner rullstolar från Sverige, eller man har skickat ner datorer eller någonting. Jag var där i sex veckor och min rullstol, alla aluminiumbultar började ärga, och den rostade. Det finns inga reservdelar. Vad håller de? Ett halvår och sedan är det bara att kasta bort dem. Vad är meningen med att skicka rullstolar som går sönder efter ett halvår högst. Vad finns det för syfte med det? Ska man skicka nya då efter ett halvår? Ska de som lever där få hoppas på att vi är snälla att skicka rullstolar igen och om vi lägger av med det så får man inga. Samma med datorer. Varför ska vi skicka en massa datorer till ställen om det inte finns någon som kan undervisa, förklarar hur de fungerar och vad man kan använda dem till. Då bara står de ju där.

I: Hur gör man det?

SS: Bra fråga. Jag vet inte. Då måste jag ta reda på. Det tror jag är individuellt också, beroende på vilket land man pratar om, vad det finns för kultur där. Alltså det är utifrån de förutsättningar människor lever med där och vad de vill ha också. Precis som du sa, överföra svensk kultur, det fyller ju inget syfte. Gör som oss så är ni bra. Vem är det som säger det? Eller gör som något annat rikt land så blir det bra. Det finns väl ingen garanti för det. Man måste väl få bestämma själv vad som är bra för en.

I: Ser du någon skillnad mellan bistånd och välgörenhet?

SS: Ibland tycker inte jag att det finns det. En del av de grejer jag såg på Sri Lanka skulle jag nog säga, ja, välgörenhet. Men alltså, välgörenhet? Det är litet svårt att säga. Det finns ju natthärbärgen som drivs utav Frälsningsarmén i Stockholm. Är det välgörenhet eller är det bistånd? Det finns väl fullt med välgörenhet i Sverige också. Hur upplever mottagaren det, skulle jag vilja säga. Upplevs det som välgörenhet eller upplevs det som bistånd? Vad upplevs det som? Terminologin bistånd eller välgörenhet kanske man ska kasta bort helt och hållet och istället fundera på om det som man gör skapar beroende eller om det frigör.

S: Helt lätt är det inte. Det är väl det enda man kan enas om kanske. Och kanske också att det krävs en viss självinsikt, att förstå varifrån man själv kommer, vilka värderingar man bär på.

MEA: Det viktiga är att lyssna på partner eller hur. Lyssna på den andra. Försöka förstå. Lyssna och förstå, men sedan också bolla sin egen värdering. Jag tror att grunden egentligen är att du känner till din egen värdering. När jag åker och diskuterar hur vi ska stärka mänskliga rättigheter, då har jag en väldigt stark uppfattning som jag har grundat i mitt perspektiv. Och det vet jag. Jag måste veta det. Och sedan lyssnar jag på dig som kommer från Bolivia och du har en helt annan uppfattning. Någonstans i mötet mellan oss, där ligger ju sanningen eller hur.

S: Du har lyssnat på ”Partnerskap – det är snyggt, men svårt”. I programmet deltog Malin Ekman Aldén, Stefan Sundquist och Annika Åkerberg. Intervjuer och research gjordes av Farhad Jahanmahan och Susanne Berg. Radio Independent Living hittar du på www.independentliving.org.

 

Har du några synpunkter på det här eller något av våra andra program eller vill du tipsa oss om något vi borde göra reportage om? Hör av dig! Mejla eller ring Finn Hellman: finn.hellman@independentliving.org, tfn: 08 506 22 193.

Swedish