Reaktion på Rapports inslag om assistansreformens kostnader - öppet brev till Magnus Johansson (mp)

Söndagen den 11 november sände Rapport återigen ett inslag om de skenande kostnaderna i assistansreformen. Denna gång hade man skrämt upp Miljöpartiets Magnus Johansson som på fullt allvar påstod att det saknades en kostnadskontroll i reformen. Reportern köpte resonemanget med hull och hår.

Vem planterar

Först måste man fråga sig vem det är som initierar dessa nyhetsinslag. Det vanliga när frågor aktualiseras på det här sättet är att någon vill bereda väg för något. Man vill påverka opinionsläget. I det här fallet handlar det uppenbarligen om LSS‑kommittén som vill bereda väg för sina förslag som ska presenteras under nästa år. Det är lite anmärkningsvärt att Miljöpartiet vill spela med i det här spelet eftersom man tillhör det block som vill värna om den gemensamma sektorn.

Alltsedan LSS‑kommittén (f.d. Assistanskommittén) tillsattes har det huvudsakliga syftet varit att lägga fram förslag som dämpar kostnadsutvecklingen. Samtidigt har man försäkrat alla berörda att detta inte ska gå ut över den enskilde.

Handikapprörelsen har inte haft något att invända. Man har litat på kommitténs företrädare fullt ut. Hur naiv får man vara? Det går själv­fallet inte att spara på assistansreformen utan att det går ut över den enskilde. Det borde framstå som självklart för var och en. Visserligen går det kanske att uppnå vissa begränsade sparmål genom att exempelvis angripa det fusk som har förekommit. Men detta kan bara ge marginaleffekter. Vill man skära ordentligt så måste rätten till personlig assistans på något sätt begränsas. Detta vet alla, men det väljer man att hålla tyst om.

Istället väljer man från kommitténs sida att börja med att bereda mark genom att tala om den enorma kostnadsutvecklingen och påstå att utgifterna nu närmar sig försvarskostnaderna och kost­naderna för barnbidraget.

Vilken grund har man för detta? Ingen! Det bygger bara på prognoser som i sig bygger på att man låter vissa kurvor fortsätta som de har gjort hittills. Den kostnadsutveckling som refererades I inslaget avser inte heller bara personlig assistans även om man valde att framställa det så. De kostnader som man refererade till avser istället samtliga LSS-insatser, såsom gruppbostäder, kontaktmannaskap m.m. Det har en viss betydelse för debatten.

Miljöpartiets Magnus Johansson påstod alltså på bästa sändningstid i TV att det helt och hållet har saknats kostnadskontroll I assistans­verksamheten. Påståendet är gripet ur luften och skadar oss funktionshindrade. Det gör att allmänheten betraktar mig som snyltare, bedragare och parasit.

Kontroll 1: Timbedömningen

Sanningen är istället den att jag vartannat år träffar min handläggare på Försäkringskassan som in i minsta detalj går igenom min vardag och mina assistansbehov. Det innebär att det hos Försäkringskassan finns antecknat hur lång tid det tar för mig att tvätta mig, gå på toa och äta frukost. Jag undrar vad Johansson hade tyckt om att få sina basbehov granskade på samma sätt.

Detta innebär också att mina behov blir prövade in i minsta detalj. Vill jag göra något som kraftigt ifrån min tidigare vardag så måste jag ansöka om detta, vilket innebär att mina privata behov blir prövade av en offentlig myndighet. Det hela liknar det forna Öst­europa där staten avgjorde vad medborgarna behövde. Jag undrar vad Johansson hade tyckt om att få sina privata behov prövade på samma sätt.

Kontroll 2: Internkontroll

Till detta kommer att varje assistansanordnare har en internkontroll oavsett om verksamheten är organiserad i form av en förening, enskild firma eller ett aktiebolag.

Kontroll 3: Tillsyn

Förutom denna kontroll gör Försäkringskassan kontinuerligt kontroll av löneutbetalningarna till mina assistenter. Man granskar deras lönerapporter. Med jämna mellan rum träffar man min assistansanordnare för att se till att allt står rätt till. Härutöver har Riksförsäkringsverket i olika omgångar utrett assistansersättningen och som en del av detta haft regeringens uppdrag att följa upp kostnadsutvecklingen.

Så att påstå att verksamheten har saknat kostnadskontroll saknar all grund. Ett sådant påstående ger allmänheten en felaktig syn på verksamheten. Däremot är det uppenbart att kontrollen har brustit i vissa delar, eftersom fusk har förekommit. Men det har delvis berott på bristande internkontroll hos Försäkringskassan. Deras egen personal har ju varit inblandad. De förslag som LSS-kommittén redan har lagt fram kommer förhoppningsvis att stävja fusket.

Kontroll 4: Ersättningens storlek

Regeringen fastställer varje år assistansersättningens storlek. Allt­sedan ersättningen infördes har den understigit regeringskansliets egna städkostnader. För 2008 uppgår ersättningen till 237 kr/tim. Finns det överhuvudtaget någon annan tjänst i samhället som man kan köpa för 237 kr/tim? Kan man anlita en rörmokare för 237 kr/tim? Kan man få bilen reparerad för 237 kr/tim? Kan man åka taxi för 237 kr/tim?

Våra personliga assistenter hör till de lägst avlönade yrkes­grupperna. Jag trodde att Miljöpartiet var ett parti som ville värna om dessa grupper. Istället väljer man att slå hårt mot dem genom att påstå att det saknas kostnadskontroll.

Förutom till löner ska assistansersättning användas för omkostnader av olika slag. Det kan t.ex. handla om satsningar inom arbetsmiljö, utbild­ning och personalvård. Ska jag få mina assistenter att stanna så finner jag sådana satsningar helt nödvändiga. Det finns praktiskt taget inga möjligheter för mina assistenter att avancera. Den enda möjlighet jag har att försöka få dem att vara kvar är att se till att de trivs. Därför måste det finnas ett utrymme för dessa satsningar.

Kostnadsstegring eller … ?

Något som man inte tycks ta någon hänsyn till när man stirrar sig blind på kostnadsutvecklingen är att kostnaderna alltid har funnits där. Det är bara det att kostnaderna tidigare var sektorsindelade. En poäng med assistansreformen var att vi ville ha ett samlat huvudmannaskap. Tidigare fanns hemtjänst, boendeservice, ledsagarservice, dagliga verksamheter, gruppbostäder, elevassistans, arbetsbiträden, vårdar­tjänst m.m. Alla dessa verksamheter ansvarade för att leverera någon form av assistans inom sitt område.

När så fler och fler väljer att lämna dessa institutionella verksamheter till förmån för personlig assistans, så innebär det att kostnader som tidigare var fördolda blir tydliggjorda. Att tolka detta som en stegring av kostnaderna är direkt felaktigt.

Undersökningar gjorda av brukarkooperativet JAG visar dessutom att personlig assistans inte alls måste bli dyrare än institutionella lösning. Istället dras personlig assistans med en lägre kostnad för overhead. Men i och med att kostnaden ersätts per timme och individuellt så blir den tydligare. Någon liknande redovisning har aldrig funnits inom t.ex. kommunala verksamheter. Därför är det väldigt svårt att säga om personlig assistans är billigare eller dyrare.

Klassiskt politikergrepp

I rapportinslaget gjorde sig Magnus Johansson också skyldig till ett klassiskt politikergrepp. Han försökte på ett synnerligen osmakligt sätt spela ut grupper mot varandra. Genom att påstå att assistansutgifterna började närma sig barnbidragskostnaderna så försökte han spela ut funktionshindrade mot barnfamiljer.

Men inte nog med detta. Han försökte också spela ut funktionshindrade mot andra funktionshindrade. Han påstod att kostnadsutvecklingen för LSS-insatserna hindrar andra satsningar på handikappområdet t.ex. när det gäller tillgänglighet.

Miljöpartiet har uppenbart inte förstått självfinansieringsprincipen som handikapprörelsen har hävdat i årtionden. Den innebär att det företag som bedriver en verksamhet också ska bära kostnaden för att göra tjänsterna tillgängliga för alla.

Principen innebär att de krav vi ställer på tillgänglighetsområdet inte kostar något för statskassan, så länge som det inte handlar om statens egna verksamheter. Övriga organisationer och företag ska stå för sina kostnader. Oviljan att göra något på tillgänglighetsområdet handlar således inte om pengar utan om brist på politiskt engagemang.

En öppen debatt

Om man nu vill åstadkomma en ännu starkare kostnadskontroll så måste man redovisa hur det ska ske. Ska det ske med tidsstudier där man mäter vad våra assistenter egentligen har för sig på jobbet? Eller ska det ske genom att Försäkringskassan ska granska och godkänna varje litet utlägg? Eller ska det ske genom att Försäkringskassans granskning av mina bas­behov blir ännu mer rigid och detaljerad. Man måste spela med öppna kort så att vi får en tydlig och demokratisk debatt om hur assistansverksamheten ska vara organiserad i framtiden.

Bengt Elmén, 2007-11-21.
Socionom och författare till boken "Assistans med glans".


Skicka sidan till: