Ett problem eller en utmaning? Att anpassa offentliga byggnader för rörelsehindrade
FÖRORD
Avsikten med denna bok är att beskriva gamla offentliga byggnader i Finland. Närmare bestämt byggnader som från början inte varit tillgängliga för personer med rörelsehinder och som senare anpassats för handikappade. I boken ges anvisningar om måttsättning och övrig planering. De kan tillämpas både när man bygger nytt och när man renoverar. I inledningen skildras även hur de byggnadsförordningar som beaktar handikappade har utvecklats under de tjugo senaste åren. Boken är trespråkig för att den skall vara till nytta även för personer utanför den finska språkkretsen. Texten föreligger sålunda på landets båda officiella språk och dessutom på engelska. Boken är sammanställd inom Invalidförbundet/ Handikappades samhällsplaneringsservice (VYP). Utredningsarbetet över ombyggnadsobjekten i denna publikation har utförts på uppdrag av planläggnings- och byggnadsavdelningen vid miljöministeriet. Överarkitekt Marttiina Fränti har övervakat arbetet. För texten står arkitekt Maija Könkkölä. Fotona har tagits av teckningsläraren Kai ja Ekebom och fotograf Matti Niemi. Ritningarna är gjorda av arkitekt Reijo Mälkiä. I boken ingår dessutom några arkivbilder. Grafiker Ledena Pitkä svarar för ombrytningen. Fil.kand. Eero Heinonen, tekn.stud. Ari Kurppa och arkitekt Irma Verhe har assisterat vid arbetet. Till slut vill jag särskilt varmt tacka följande personer, vilka som specialister på handikappterminologi, juridik, svenska och engelska samt arkitekturterminologi har varit till avgörande hjälp vid genomgång av texten: Äldre regeringssekreterare Heikki Aho, Vicehäradshövding Ulf Ekebom, Vicehäradshövding Lauri Jääskeläinen, Planerare Kalle Könkkölä, Utvecklingsassistent Jaana Linna, Arkitekt John Penton och Arkitekt Eric Pollock.
Helsingfors 18.5.1994
Maija Könkkölä
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Inledning
2. Byggnadernas storlek, form och planlösning
3. Tomt eller byggplats, gårdsarrangemang och parkering
4. Entré som är tillgänglig från gata eller gård
5. Entréer, vindfång
6. Horisontaltrafik, förflyttningsvägar, öppningar, ramper, trappor i byggnader Vertikaltrafiken i byggnader, hissar och handikapphissar Hygienutrymmen
7. Vertikaltrafiken i byggnader, hissar och handikapphissar
8. Hygienutrymmen
9. Möbler, inventarier och anordningar
10. Belysning, färgsättning och material
11. Skyltar och vägvisare
ALLMÄNT
Fram till våra dagar har vår byggda miljö inte kunnat tolerera några som helst funktionsnedsättningar hos dem som fullödigt medverkar i samhällslivet. Det blir emellertid allt klarare att miljön måste anpassas så att alla i samhället skall kunna medverka på lika villkor. Att acceptera olikheter bland oss blir kanske möjligt bara genom en större växelverkan människor emellan. Vi människor får inte låta konstruerade hinder indela oss i aktiva och passiva; aktörer och åskådare.
Framför allt är det fråga om attityder och människosyn när man planerar och fattar beslut i vårt samhälle.
Förutsättningarna att avlägsna hinder i äldre byggnader varierar avsevärt. När man överväger olika alternativ att göra en byggnad tillgänglig är byggnadens tidigare och eventuella nya användning av central betydelse.
ANTALET RÖRELSEHINDRADE I FINLAND
Enligt en försiktig bedömning har ca 1 0 % av befolkningen bestående rörelsehinder. Antalet stiger betydligt i en snar framtid då de stora årsklasserna som föddes efter kriget blir gamla. Dessutom är ca 5 % av befolkningen av olika orsaker tillfälligt rörelsehindrad. En stor befolkningsgrupp berörs antingen direkt eller indirekt av rörelsehinder: ca hälften av oss har en rörelsehindrad person i sin närmaste miljö, i familjen, släkten eller i umgänges- eller bekantskapskretsen.
BYGGNADSLAGSTIFTNINGEN
Kravet att beakta de rörelsehindrade infördes första gången i Finlands byggnadslagstiftning år 1973. I 85 a § byggnadsförordningen sägs: "Vid byggande av för allmänheten avsedda utrymmen skall tillräcklig uppmärksamhet fästas vid att de kunna användas även av personer, vilkas rörelseförmåga eller förmåga att orientera sig är begränsad på grund av årder, skada eller sjukdom."
Bestämmelserna och direktiven för hur denna paragraf skall efterföljas, dvs. del F 1 av Finlands byggbestämmelsesamling trädde i kraft i slutet av år 1979 och den nya förbättrade versionen år 1985.
Inrikesministeriet utgav år 1982 ett cirkulär om hur Finlands byggbestämmelsesamling skall beaktas vid renovering och ombyggnad. Där sades bl.a.: "Ifall byggnad, som innehåller för allmänheten avsedda utrymmen, grundligt repareras bl.a. vad beträffar planlösning, förflyttningsvägar och förflyttning på tomten och om samtidigt inte alla rörelsehinder kan avlägsnas, bör man eljest ordna tillträdet åtminstone till servicelokal, som är avsedd för rörelsehindrade. Dylik servicelokal skall placeras i byggnadens ingångsvåning om det inte är möjligt att genom skäliga åtgärder bygga en hiss mellan de våningar, som innehåller för allmänheten avsedda utrymmen.
I byggnad där i samband med ombyggnad uttryckligen placeras för allmänheten avsedda utrymmen, skall utrymmenas tillgänglighet och användning säkerställas för rörelsehindrade genom konstruktiva lösningar och planlösningar, så att de så bra som möjligt motsvarar nivån vid nybyggande."
Även om ovannämnda cirkulär av år 1982 om renovering och ombyggnad blivit ogiltigt i och med att den förnyade byggbestämmelsen i byggnadslagen av år 1990 trädde i kraft, kan principerna i cirkuläret fortfarande tillämpas vid ombyggnadsobjekt av i dag. Vid ombyggnad som kräver byggnadslov kan man godkänna sådana ersättande lösningar som vid nybyggnad inte skulle komma i fråga. Även en ersättande lösning bör vara av bestående konstruktion. En flyttbar ramp kan inte ersätta en fast och en trappklättrare kan inte ersätta en hiss eller en handikapphiss.
I vilken utsträckning man efterföljt ovanstående cirkulär har hittills dels berott på hur upplysta byggnadstillsynsmyndighetern a och byggnadsnämnderna varit och dels på deras attityder i frågor som gäller rörelsehindrade. Vem som varit initiativtagare och de ekonomiska resurserna hos initiativtagaren har även spelat in. Sakkunskapen hos planerarna har likaså haft stor betydelse.
Genom nybyggande blir situationen för de rörelsehindrade småningom allt bättre. Förbättringarna sker emellertid inte tillräckligt snabbt. Den största delen av det befintliga byggnadsbeståndet är antingen nästan eller totalt otillgängligt för de rörelsehindrade. Dåligt fungerande byggnader för allmänt bruk har byggts också efter år 1973. Situationen har under årens lopp förbättrats genom att planerarna allt mera har satt sig in i de rörelsehindrades krav på den fysiska miljön. Trots detta förekommer allvarliga fel och brister till och med i alldeles nya byggnader. På många orter måste byggnadstillsynen vara mera påpasslig och informera planerarna för att dyra ombyggnader skall kunna undvikas.
De senaste två årtiondena har man undan för undan börjat anpassa befintliga byggnader för rörelsehindrade. Offentliga byggnader såsom teatrar, museer och kyrkor som tidigare varit nästan helt otillgängliga med rullstol har äntligen tack vare nya hissar och ramper kunnat göras till mötesplatser för alla medborgare. Det finns åtskilliga kultur- och utbildningsinstitutioner som finansieras med offentliga medel och som därför bör vara tillgängliga för alla, till exempel bibliotek, konserthus, utställnings- och samlingslokaler samt läroinrättningar från grundskolor till universitet.
Handikappade utnyttjar många av samhällets tjänster i den mån de är tillgängliga. Motion, idrott, friluftsliv och bänkidrott är omtyckta av finländarna. I synnerhet simhallarna bör vara tillgängliga för rörelsehindrade. Kollektivtrafikens terminaler och fordon är offentliga i ordets rätta bemärkelse först då de är tillgängliga för alla.
Att de rörelsehindrade utgör en viktig konsumentgrupp i kommersiellt hänseende framgår allt mer. T. ex. har många gamla hotell i samband med renoveringar utrustats med handikapprum. Samtidigt har övriga utrymmen anpassats där det ställt sig möjligt. Entréer till restauranger och caféer har byggts och samtidigt har man inrättat handikapptoaletter. Man har även installerat hissar inte bara för att betjäna rörelsehindrade personer utan för att höja servicenivån och funktionen i allmänhet. Entrén till vissa äldre biografer har byggts om och man har inrättat handikapptoalett och rullstolsplatser i salongen.
Flera kommersiella serviceutrymmen såsom varuhus, affärer, banker och apotek är delvis lättillgängliga och andra kan lätt byggas om. I vissa fall är det svårt med ombyggnad. En rörelsehindrad person kan som konsument välja lättillgängliga affärer och på detta sätt gynna de affärsinnehavare som har anpassat sina utrymmen.
Ordalydelsen i 85 a § byggnadsförordningen ändrades från början av år 1990: "Förvaltnings- och servicebyggnaderna för ett offentligrättsligt samfund eller sådana affärs- och servicelokaliteter, till vilka alla med tanke på jämlikheten bör ha tillträde samt tomterna och byggnadsplatserna för dem skall lämpa sig även för sådana personers bruk, vilkas förmåga att röra sig, handla och orientera sig är begränsad på grund av ålder, skada eller sjukdom."
En förnyad § 80 i byggnadsförordningen med motsvarande innehåll trädde i kraft 01.03. 1994.
Inledningen har följande ordalydelse: "Förvaltnings- och servicebyggnader för ett offentligrättsligt samfund samt sådana affärs- och servicelokaliteter till vilka alla med tanke på jämlikheten bör ha tillträde samt tomterna och byggnadsplatserna för dem skall lämpa sig även för sådana personers bruk vilkas förmåga att alla röra sig och i övrigt handla är begränsad..."
Den ändrade ordalydelsen i denna så kallade rörelsehinderparagraf vittnar om en förändring i samhällets attityd. När man tidigare talade om att "tillräckligt beakta tillgängligheten hos utrymmen," betraktas saken nu utgående från jämlikhet. Stadgandet omfattar, utöver vad som tidigare endast berörde utomstående besökare, nu även inom byggnaden arbetande personer med handikapp. Det är med andra ord fråga om varje människas rätt att på lika villkor vistas och fungera i vår byggda miljö och nyttja den service som står till buds.
Vid renovering och ombyggnad skall man alltid där det bara är möjligt eftersträva samma funktionella standard som när man bygger nytt. Väsentligt är att en rörelsehindrad person skall kunna använda den renoverade byggnaden inklusive servicen där. Man kan inte alltid tillgripa vedertagna lösningar, t.ex. att ha en gemensam huvudentré. Detta får ändå inte innebära att man i övrigt kan pruta på ambitionen att nå ett så gott slutresultat som möjligt. För en planerare är detta en stor utmaning: samtidigt som man respekterar arkitektoniska värden hos en gammal byggnad, skall man nå en fungerande och estetisk lösning för att anpassa byggnaden för personer med rörelsehinder och funktionsnedsättningar.
2. BYGGNADERNAS STORLEK, FORM OCH PLANLÖSNING
Storlek, form och planlösning är centrala faktorer hos en byggnad som skall anpassas för rörelsehindrade. Omfattningen av erforderliga tekniskt krävande arkitektoniska åtgärder beror på dessa faktorer. En kunnig planerare med en positiv och kreativ attityd till sin uppgift kan ofta ha enkla och effektiva lösningar till mycket svåra och komplicerade problem. Funktionen hos byggnaden bevaras och den ursprungliga arkitekturen respekteras. En utvändig tillbyggnad kan också göra att byggnaden blir tillgänglig. Samtidigt kan tillbyggnaden bli en intressant och fungerande arkitektonisk helhet.
Storleken hos en byggnad har betydelse då man söker plats för hygienutrymmen, hisschakt, ramper och övriga arrangemang för vertikal förflyttning. Ibland kringskärs den funktionsmässigt bästa lösningen av utrymmesbrist. Det kan hända att man i ett litet café inte får plats för en "dubbelsidig" handikapptoalett utan endast för en "enkelsidig". Om det inte finns utrymme för hisschakt får man ty sig till en trapphiss.
Man bör emellertid minnas att nöjaktiga lösningar i stil med de ovannämnda endast får tillgripas i de fall då inga bättre lösningar står till buds. Halvmesyrer till lösningar innebär svårigheter för många handikappade. För dem kan många faciliteter vara omöjliga att utnyttja även om de kan vara bra för flertalet handikappade.
Byggnadens storlek avgör naturligtvis inte ensam vilka förutsättningar det finns att eliminera hinder. En flexibel planlösning möjliggör många åtgärder som inte kan komma i fråga om utrymmenas form och användning är entydigt fastslagna. I små och symmetriska ceremoniella byggnader såsom kyrkor och teatrar är det svårt att bygga om. I vilken utsträckning sådana byggnader kan anpassas beror på deras form och plan.
Ju mera nivåskillnader det förekommer i en byggnad, desto arbetsdrygare blir det att anpassa den. Om entrén däremot är nära markplanet och om varje våning är enhetlig och ligger i samma plan är det möjligt att anpassa byggnaden med enkla medel och små utgifter.
I motsatt fall måste man lösa komplicerade problem och planerarens skicklighet och kreativitet ställs på prov. Många åtgärder krävs och det kan bli dyrt. Ändå kan slutresultatet bli bristfälligt från den rörelsehindrades synpunkt. Trots att en uppgift ofta kan vara komplicerad bör man ju försöka uppnå ett så gott slutresultat som möjligt både i funktionellt och arkitektoniskt hänseende.
Efter anpassningen kommer byggnaden kanske att användas i flera årtionden. Ett bristfälligt arbete där man försökt komma undan med så små utgifter och åtgärder som möjligt är sällan den vettigaste lösningen på Iångsikt. Om man för att pruta på utgifterna låter bli att installera hiss eller handikapphiss tvingas man ty sig till ramper. Rätt byggda ramper kräver redan vid små nivåskillnader åtskilligt med utrymme och kan därför vara skrymmande. Särskilt problematiska är ramper vid entréer. När man löser nivåskillnadsproblem i samband med entréer bör man alltid undersöka om det finns alternativ till ramper.
Att installera hiss i ett gammalt hisslöst hus är dyrt och komplicerat. En sådan åtgärd förbättrar emellertid byggnadens funktion avsevärt, både för rörelsehindrade och för andra. Om en byggnad får hiss, ger detta ofta olika alternativ till att installera en utrymmeskrävande och ändamålsenlig handikapptoalett. Om det däremot inte finns hiss, tvingas man ofta till en lösning där hygienrummet blir bristfälligt och inte längre tjänar sitt syfte. Ett exempel är Alexandersteatern i Helsingfors där man lät bli att installera hiss i samband med renovering. För en handikapptoalett fann man ändå ett utrymme som delvis låg under trappan till följande våning. Utrymmet var inte tillräckligt för en toalett enligt rekommendationerna. Lösningen uppfyller knappast ens måttliga krav.
En välplacerad genomgångshiss kan vara lösningen till flera problem som t.ex. nivåskillnader i samband med entrén eller nivåskillnader som är mindre än en våning. I de fall där golvet i en tillbyggnad ligger på en annan nivå än i den ursprungliga byggnaden kan man med genomgångshiss nå tillbyggnaden plus att man kan förflytta sig från en våning till en annan. På detta sätt slipper man installera ramper och extra handikapphissar. Ibland måste man ändå installera flera hissar för att genomgripande anpassa en byggnad.
3. TOMT ELLER BYGGPLATS, GÅRDSARRANGEMANG OCH PARKERING
Från en rörelsehindrads synpunkt är tomter med stora nivåskillnader före entrén besvärliga. På en tomt är det ofta ont om utrymme för att anlägga ändamålsenliga gångvägar. Det är viktigt att man vid en entré som har anpassats för en rörelsehindrad har parkeringsplats för bil, gärna även för buss. Detta är särskilt önskvärt i fråga om sådana byggnader dit man eventuellt även har transport i grupper. Att om vintern eller vid regn ta sig fram längre sträckor med rullstol, kryckor eller med käpp på en gård där gångvägarna dessutom har nivåskillnader är ytterst tungt och för många övermäktigt.
Det bör finnas tillräckligt med parkeringsplatser för rörelsehindrade. För nybyggen rekommenderas en bilplats för rörelsehindrade per 50 ordinära bilplatser eller per påbörjade 2500 kvadratmeter våningsyta. De rörelsehindrades bilplatser bör antingen vara placerade intill trottoar eller vara 3600 mm breda för att man skall få plats för rullstol bredvid bilen.
Gångvägen från de rörelsehindrades parkeringsplats eller från vändplats skall vara så kort som möjligt. Den skall vara lättframkomlig och tydligt skönjbar för personer med nedsatt syn. Gångvägen skall vara så bred att rullstolar kan passera varandra. Bredden bör vara minst 1 800 mm.
För att vända en rullstol behövs en cirkelformig yta med diametern 1500 mm. Grindar o.d. skall vara 900 mm breda. På korta sträckor och även vid passage av föremål på gång fältet kan en bredd av 900 mm tillåtas. Även en ramp kan ha denna bredd. Om en enfilig gångväg kröker sig räcker en bredd på 900 mm inte till. Där måste antingen gången breddas eller ett hörn skäras in.
Om gångvägen har backar skall de utformas som ramper. Det är bra om det intill backen även finns en flack trappa. Utomhus är den rekommenderade lutningen hos en ramp 5 %, dvs. en 100 mm:s nivåskillnad kräver en 2 m lång ramp. Den maximala lutningen hos en ramp är 8 %. Då får den enhetliga längden vara högst 6 m, sedan erfordras ett vilplan som är 2 m eller åtminstone 1,5 m långt. Lutning i sidled får ej förekomma. Rampen skall hållas ren emedan nedfallna löv, is och snö gör rampen obrukbar och farlig. Regn gör ytan på en slät ramp besvärligt hal.
Om det finns trappor på gångvägen skall stegen vara tillräckligt låga och välanpassade till stegrytmen. Med käpp eller kryckor är det säkrare att gå i en flack trappa än på ramp. En ramp ar besvärlig aven om man har styva vrister. Sättsteget (höjden) bör ej överstiga 120 mm emedan brantare trappor kan förorsaka ledskador hos reumatiker. I sådana fall bör till stegrytmen välanpassade trappsteg ha ett djup på 390 mm.
Ramp och trappa skall på vardera sidan vara försedda med ledstång som i vardera ändan är dragen minst 300 mm förbi respektive ända och som utan avbrott fortsätter vid vilplan. Ledstången bör vara utformad så att man får grepp om den. Den bör helst ha ett cirkulärt tvärsnitt med en diameter på 30?50 mm eller en rundad profil med ett tvärmått på 25?30 mm och en omkrets av 1 20?180 mm. Ledstångens avstånd från vägg, mur eller annan konstruktion bör vara 45 mm.
Ledstångens ändar bör vara böjda nedåt eller åt sidorna för att inte kläder skall fastna vid den. Det är att rekommendera att man installerar två ledstänger ovanför varandra, den ena på 900 mm och den undre på 700 mm höjd räknat från trappstegs framkant eller från ramp. Ledstängernas utskjutande ändar kan sinsemellan förenas så att faran att man fastnar elimineras. Den undre ledstången kan i trappor användas av barn och kortvuxna personer medan den i ramper kan användas av rullstolsburna.
Om en ramp inte ligger i nivå med den omgivande terrängen eller inte gränsar till en vägg eller mur, bör den vara försedd med ett minst 50 mm högt avåkningsskydd. Ramper och trappor bör vara markerade med avvikande färg och struktur och vara väl belysta.
På själva gångfältet får det inte finnas konstruktioner som innebär risk för att snubbla eller fastna. Sådana är trappsteg, vattenrännor, Iåga staket eller förhöja kanter. Om konstruktioner av detta slag ändå finns bör ledstång vara monterad intill. Vid gångfältet bör det inte finnas överskjutande föremål såsom Iyktstolpar, skyltar, skulpturer med utskjutande delar, solskydd, trädgrenar eller rankor. Andra för synskadade synnerligen farliga hinder är sådana som man inte i tid kan upptäcka med den vita käppen; t.ex. Iågt belägna burspråk, balkonger, öppna fönster samt friliggande trappor och ramper under vilka man av misstag kan gå in och sedan slå sitt huvud.
Den fria höjden hos en gångväg bör vara minst 2200 mm. Gångvägarnas dragning bör vara sådan att hinder av ovannämnda typ elimineras. Om detta inte är möjligt, kan installation av skyddsräcken, bänkar, planteringslådor, staket eller andra lämpliga konstruktioner användas för att hindra att någon går mot dem. Man kan i förebyggande syfte varna för farliga hinder genom att omge Iyktstolpar, skulpturer och springbrunnar med en zon av kontrasterande material. Föremål på tomten såsom bänkar, Iyktstolpar, soplådor och cykelställ bör ligga vid sidan av gångvägen.
Bänkar skall vara försedda med rygg- och armstöd. En del av bänkarna och andra sittplatser bör ha högre sitthöjd. För att en rullstolsburen person skall kunna sitta vid ett bord, måste den fria knähöjden vara tillräcklig.
Gångvägens yta skall vara fast och jämn. Den får inte vara hal. Lämpliga ytmaterial är asfalt, betong och bundet grus samt vissa typer av plattor. Plattorna får inte vara ojämna eller hala.
Mellanliggande fogar får inte vara bredare än 5 mm. Vid sidan av gångväg kan man ha grövre plattor med bredare fogar om man ser till att det finns jämna och lättframkomliga stråk att tillgå för de rörelsehindrade.
Varken marksten, smågatsten eller kullersten är lämpliga som stenläggning på själva gångvägen men som angränsande material ger de å andra sidan god materialkontrast. Med färgkontraster i gångytan kan man göra det lättare för synsvaga att orientera sig.
Om det på tomten finns överraskande nivåskillnader som t.ex. trappor nedåt dit personer med nedsatt syn kan gå i misstag eller falla och som därför är farliga, måste olycksrisken elimineras med skyddsräcke eller grind. Neråtgående trappor bör placeras bredvid gångväg eller vinkelrätt mot den, inte på gångväg eller på en fortsatt linje till gångvägen. Man kan i förväg varna för trappa genom att belägga gångvägen i hela dess bredd med en 1200 mm lång zon av färg- och strukturkontrasterande material strax före den neråtgående trappan. Början av trappan måste vara särskilt väl belyst.
Gångvägar och skyltar på tomten måste vara väl belysta. Lyktstolpar bör vara placerade vid samma sida av gångytan. Lyktorna får inte blända. Skyltar vid gångvägen skall placeras på en höjd av 1400?1600 mm men ändå inte så att man kan slå huvudet i dem. Skyltarna ska ha tydliga kontraster och relief. Om det finns en separat entré för rörelsehindrade bör denna tydligt markeras med internationell rullstolssymbol redan från och med ingången till tomten. Symbolen (ICTA symbol of access) är vit på mörkblå eller svart botten. Vid historiska byggnader kan man ha andra färgkombinationer men de bör vara tillräckligt kontrasterande.
4. ENTRÉ SOM AR TILLGANGLIG FRÅN GATA ELLER GÅRD
Utgående från en byggnads ålder och ändamål kan man nästan utan undantag bedöma om det finns nivåskillnader vid entrén. I gamla offentliga monumentalbyggnader utgör en pampig yttre trappa till entrén en väsentlig del av arkitekturen. Trappan framhäver byggnadens solennitet samtidigt som den betonar den där bedrivna verksambeten som är höjd över allt det vardagliga. Typiska exempel är de flesta kyrkor, museer, Riksdagshuset, Ständerhuset och universitetets gamla byggnader.
Att anpassa en entré med monumentaltrappa så att den kan användas av rörelsehindrade är svårt eller till och med omöjligt utan att man påtagligt förändrar byggnadens exteriör. I sådana fall är det vanligt att man bygger en separat entré för gravt rörelsehindrade.
Huvudentrén till Universitetsbiblioteket i Helsingfors har en typisk neoklassisk trappa. Biblioteket är ritat av arkitekt C. L. Engel och det blev färdigt år 1844. Rörelsehindrade kan ta sig in i byggnaden via innergården och emballeringsflygeln. Denna flygel är ritad av arkitekt Aarne Ervi och den blev färdig år 1956. Från emballeringsflygeln kan man ta sig fram till hissar i bibliotekets källarvåning.
Lindrigt rörelsehindrade som t.ex. synskadade personer kan utan större risk använda en yttre trappa om den är försedd med ändamå1senlig ledstång. Om ledstång saknas är det svårt och osäkert att gå i trappan i synnerhet om vintrarna när trappan är hal av is och snö.
Om nivåskillnaderna vid entrén är små och terrängen lämplig kan man höja marknivån i stället för att bygga ramp. En nivåskillnad som motsvarar ett trappsteg kan ofta åtgärdas på detta sätt. Marklutningen får emellertid inte överstiga 2 %, vilket innebär ythöjning på ett tillräckligt stort område. Att här bygga en liten ramp är däremot inte att rekommendera.
Om en entré av ovannämnda slag är belägen strax intill en gata finns det inte tillräckligt med utrymme för en ramp. Det är ytterst svårt att använda en ramp som leder direkt till en entré som inte har en plan fri yta framför dörren. Med rullstolen på en sluttande ramp är det svårt att öppna en dörr som inte har utrymme att svänga ut. Om rampen är utskjutande kan personer på trottoaren snubbla på den eller törna mot dess ledstång.
Anpassningen av entrén till Invalidförbundet rf:s hus vid Gumtäktsvägen 1 i Helsingfors är ett exempel på hur man höjt marknivån för att jämna ut en nivåskillnad på 150 mm. Trottoaren har höjts till entréns nivå på en flera meter lång sträcka. Ett besvärligt hinder har undanröjts och ändringen vid husets fasad märks inte alls om man inte råkar känna till saken.
En ramp med ändamålsenlig lutning blir överraskande lång. Utomhus rekommenderas en lutning på 5 % varvid rampen till ett lågt trappsteg på 160 mm:s höjd blir 3,2 m lång. Vid en maximal tillåten lutning på 8 % blir längden 2 m.
Det är viktigt att en ramp inte blir brantare än vad som nämns ovan. Tyngdpunkten i en rullstol är högt belägen och en person som sitter i stolen kan inte nämnvärt förskjuta tyngdpunkten genom att ändra sin kroppsställning. En rullstol välter ytterst lätt om lutningen är för stor. Med bil klarar man av betydligt brantare ramper än med rullstol.
Ibland måste man ty sig till en temporär lösning med flyttbara ramper eller metallskenor. Emedan dessa ofta är för branta är det vanligt att en assisterande person då måste hålla rullstolen i balans och skuta upp den på rampen eller skenorna. Vid en sådan lösning förutsätts att en person som är van att hantera rullstolar, t.ex. en vaktmästare, alltid finns till hands. Dessutom är lösningen bristfällig och medför risker såväl för den rörelsehindrade som för den assisterande personen. Å andra sidan är en sådan temporär lösning bättre än ingen lösning alls.
Om ramp eller skenor är avsedda att användas tillsammans med medhjälpare och de har en brantare lutning än 1:7 har man ingen nytta av dem. I sådana fall bör både rullstolen och personen i den bäras upp. Då bör en speciellt för lyft avsedd transportstol finnas till hands. En eldriven rullstol är svår att bära och den kan väga upp till 100 kg som tom.
Manuella rullstolar av den typ som har stora hjul baktill kan i bakåtlutat läge dras uppför trappor. Trappans plansteg bör därför vara tillräckligt djupa. I vissa utomhustrappor krävs en verklig idrottsprestation av den assisterande personen om nivåskillnaden är stor.
I samma plan som entrén bör det utanför entrédörren finnas en tillräckligt stor plan yta där man kan svänga rullstolen och öppna dörren. Det är bra om två rullstolar kan passera varandra på detta plana utrymme. Man rullar upp eller i vissa fall ned till planet antingen vinkelrätt mot dörren eller på en ramp som löper utmed väggen. Entrén borde även kunna nås längs en flack trappa vars steghöjd inte överstiger 120 mm. Med käpp eller kryckor är det nämligen säkrare och lättare att gå i trappor än på en sluttande ramp. Den vanligaste lösningen är en mot dörren vinkelrät trappa och ramp som längs väggen leder upp till det övre planet. Rampen får inte byggas så att den kan blockeras av den öppna ytterdörren.
I allmänhet bör man inte anlägga ramper vid större nivåskillnader än 1 m. Vid mindre nivåskillnader kan man ha ramp om det finns tillräckligt med utrymme. En ramp är lättare att installera om man kan utnyttja terrängen intill entrén.
Entrén till restaurant Fiskartorpet i Helsingfors utgör ett elegant exempel på hur man eliminerar olägenheter med nivåskillnader genom att utnyttja terrängen intill. Entrén nås med en trappa från trottoaren som når entréplanets nivå längre fram utmed huset. Från detta ställe leder en gångstig belagd med plattor fram till entrén. Trottoaren tjänstgör alltså som ramp till entrén. I byggnadens exteriör kan några förändringar knappast skönjas.
När man väljer material till en utomhusramp måste man vara noggrann. När man går in för ett fungerande ytmaterial som är hårt, jämnt och halkfritt och som inte beläggs med vare sig vatten, is eller snö, bör man ytterligare fästa uppmärksamhet vid hur materialet harmonierar med byggnadens ursprungliga stil. Material som är arkitektoniskt främmande hos en gammal byggnad som t.ex. aluminium eller sträckmetall är för det mesta inte den bästa lösningen.
I vårt klimat är ramper problematiska utomhus då de är hala och därför farliga om de är våta av regn eller belagda med snö eller is. En utomhusramp bör om möjligt vara uppvärmd eller takförsedd. Lämpliga ytmaterial till utomhusramper är asfalt, betong eller sträckmetall, om de inte stilmässigt strider mot byggnadens ursprungliga material. Om man väljer trä är den bästa lösningen att använda ohyvlade tvärgående bräder och att ha högst 5 mm breda springor mellan dem.
Rekommenderad lutning hos en utomhusramp är 5 %. En ramp med en nivåskillnad om en halv meter blir då 10 meter lång. Rampen bör i högst 6 meter långa avsnitt indelas i vilplan. Rampens minimibredd är 900 mm. Den skall vara försedd med avåkningsskydd samt ändamålsenliga ledstänger på vardera sidan. Dimensioneringsanvisningar finns i föregående kapitel.
Entrén till Korsholms kyrka är ett exempel på en entré till en gammal byggnad där man i stället för att ha ramp borde ha gått in för en annan lösning. Byggnaden var tidigare hovrättens hus i Gamla Vasa och den härstammar från 1700?talet. På gårdssidan har man försett entrén med en dominerande metallramp som ändrar exteriören på ett iögonenfallande sätt. En för rörelsehindrade anpassad entré borde i detta fall ha byggts i markplanet och innanför skulle man ha en handikapphiss. Aven om en sådan lösning skulle ha varit dyrare hade den varit bättre både från funktionell och arkitektonisk synpunkt.
Det är därför önskvärt att man när det gäller de äldsta värdefulla byggnaderna i vårt land beviljar medel att göra dem tillgängliga för rörelsehindrade utan att pruta på vare sig funktion eller exteriör. På detta sätt skulle man få en byggnad i sänder i skick för gott och inte om och om igen komma med små förbättringar. Det sistnämnda sättet är ett kortsiktigt och oekonomiskt sätt att åtgärda saken.
I och för sig medför den nu förekommande rampen förbättrad tillgänglighet och därför är den bättre än ingenting alls. Man kan ändå önska att den inte förblir en alltför långvarig lösning. Rampen förstärker bara uppfattningen att den ursprungliga arkitekturen alltid förstörs då en byggnad görs tillgänglig. Man måste ha exempel på det motsatta för att kunna påvisa att dylika åsikter är felaktiga.
Ramperna till sidoentréerna i domkyrkorna i Åbo och Tammerfors är exempel på eleganta lösningar. Huvudentréerna i vardera domkyrkan har trappa.
Vid Åbo domkyrka har man höjt marknivån något vid trappstegen till sidoentrén så att stenläggningen når entréplanet. Lösningen är pietetsfull och passar väl i denna ytterst känsliga värdefulla miljö. Denna lilla ramp saknar ledstång men i bland får man lov att kompromissa. Å andra sidan skulle en i väggen fastsatt sirlig ledstång av smidesjärn vara till stor hjälp och inte störa exteriören.
Även vid domkyrkan i Tammerfors har nivåskillnaden vid den bakre entrén överbryggats genom att man höjt marknivån. Den yttre trappan till entrén har ersatts med en ytterst flack ramp vinkelrätt mot dörren. Man kunde tro att rampen är ursprunglig, såpass omärklig är omvandlingen av trappa till stenlagd ramp.
Yttre ramper har även byggts till två värdefulla empireträkyrkor: kyrkan i Mäntyharju (C. Bassi 1822) och domkyrkan i Lappo (C. L. Engel 1827). I vartdera fallet löper rampen utmed kyrkväggen. De är diskreta och byggda i ett avsnitt. Emedan ramperna vid dessa nivåskillnader skulle ha blivit omåttligt långa är vardera rampen något brantare än vad som rekommenderas. Här måste man ty sig till en assisterande person.
I Helsingfors har man i många affärscentra installerat ramp vid entrén. Många ramper har byggts inne i affärskvarter, t.ex. i Brunnshus- och City Centerkvarteren. I det av Alvar Aalto ritade Järnhuset har man från Centralgatan i linje med trappan byggt en stilig och flack ramp som ändå förefaller något farlig. Av utseendemässiga skäl har den varken räcke eller ledstång som man av säkerhetsskäl borde montera, i synnerhet som rampen endast är 823 mm bred. Den rekommenderade minimibredden är 900 mm. I detta nu bör den inte användas utan assisterande person.
I Helsingfors har man vid Aktia-Bankens kontor vid Bergmansgatan efteråt installerat en ramp till entrén. Man har tillämpat samma princip som vid Järnhuset men rampen är kortare och brantare. Ledstång finns men inte avåkningsskydd. Det skulle ha funnits utrymme för en flackare och därför längre ramp. Huset har här en arkad vilket underlättar renhållningen av rampen vintertid.
Bland de offentliga byggnader i Helsingfors som efteråt har fått en ramp installerad kan man ytterligare nämna Alexandersteatern samt Berghälls kyrka och bibliotekshus. Vardera byggnaden har ramperna installerade vid en sidoentré.
Alexandersteatern uppfördes år 1879. Den tjänade då som rysk garnisonsteater. Huset är ritat av arkitekt Kosperoff. En renovering och ombyggnad utfördes åren 1977?1978 på uppdrag av Byggnadsförvaltningen, Nylands distriktsbyggnadsbyrå. Finlands nationalopera verkade i huset fram till år 1993.
Berghälls kyrka som ritats av arkitekt Lars Sonck, stod färdig år 1912. Vid en av arkitekt Heikki Havas planerad renovering år 1990 anpassades byggnaden till en del genom att man installerade en entréramp och handikapptoaletter.
Det år 1912 färdigställda filialbibliotekshuset i Berghäll i Helsingfors är ritat av arkitekt Karl Hård af Segerstad. En renovering planerad av arkitekterna P&P Manner blev klar år 1990. Förutom en ramp till den bakre entrén har man installerat handikapptoaletter i första och tredje våningen. Alla plan och mellanplan i huset kan nås med hiss.
Även sidoentrén till Gamla Studenthuset är numera lättare att nå. Man kommer in från Studentplatsen via de olika planen och ramperna. Mellan det översta planet och entrén är nivåskillnaden ungefär ett trappsteg hög. Från en rörelsehindrads synpunkt hade det varit bättre om planet hade legat högst 20 mm lägre än golvnivån i studenthuset. Redan ett enda trappsteg utgör ett oöverkomligt hinder för en rullstol. I detta fall skulle en portabel liten ramp vara till stor nytta vid behov.
Johanneskyrkan i Helsingfors blev färdig år 1891. Den är ritad av svenska arkitekten A. E. Melander. En grundlig renovering projekterad av arkitekt Heikki Havas utfördes 1991. En av entréerna till kyrkan har ombyggts på ett okonventionellt sätt: Via en ramp tar man sig ner till ett plan under kyrkan, inte upp till den. Ett lågt rum under kyrkan har grävts djupare för att man ska få tillräcklig rumshöjd. Kyrkans exteriör förändras knappast alls av rampen där den löper nedsänkt utmed kyrkans norra vägg. Rampen är uppvärmd vintertid så att snön smälter av. Under kyrkan har församlingen fått nya utrymmen. Där finns även en ny och rymlig handikapptoalett. En handikapphiss går ifrån det undre entrérummet upp till kyrkans entrérum. De rörelsehindrade kommer in i kyrksalen tillsammans med andra kyrkbesökare och inte via en separat väg. För övrigt har man fördubblat Ijusstyrkan i kyrksalen.
Separata ingångar avsedda för rörelsehindrade är ofta låsta för att hindra obehörigt inträde. Därför måste sådana ingångar förses med dörrsummer. Tryckknappen måste vara synligt monterad och kunna nås från rullstol. En lämplig höjd är 850 - 1000 mm från marken och ca 400 mm från innerhörnet. Tryckknappen får inte vara styv att trycka med svaga handkrafter.
Vintertid kan is och snö hopas vid tröskeln till en entrédörr vilket är en olägenhet. Därför måste tröskeln till en ytterdörr vara möjligast låg, inte gärna högre än 20 mm. Ytan utanför dörren borde förses med uppvärmning för att den skall hållas isfri och torr.
Om nivåskillnaden vid entrén är större än 1 m bör man inte bygga ramp eftersom den blir alltför lång. Dessutom blir det tungt att ta sig fram på den även om den för övrigt följer givna anvisningar. En vanlig lösning är att man bygger en separat ingång i markplanet och att nivåskillnaden klaras av med hiss eller handikapphiss.
För rörelsehindrade är det bra om de kan komma in i en byggnad samma väg som andra personer. Ofta är det emellertid omöjligt att anpassa huvudentrén på ett sätt som är acceptabelt både från funktionell och arkitektonisk synpunkt. En vanlig lösning är att man efteråt byggt en separat ingång i eller nära markplanet och då även installerat hiss.
En entré för rörelsehindrade kan åstadkommas genom att t.ex. en i markplanet befintlig källaringång utnyttjas och man framför den anlägger en tillräckligt stort entréplan. Dörröppningen kan anpassas exakt till den omgivande markytans nivå. På så sätt undviker man ramper. De olika planen görs tillgängliga genom lämpliga åtgärder inne i byggnaden.
Nivåskillnader i samband med entrén klaras av så att man direkt från ingången kommer till en genomgångshiss eller en vertikalhiss. Sådana hissar hålls ofta låsta av säkerhetsskäl och man bör därför installera ringklocka eller dörrtelefon.
Ofta kan det vara besvärligt eller omöjligt att öppna en tung ytterdörr för den som har nedsatta krafter i armar och händer. En dörr som kräver en kraftåtgång på 20 N anses vara ytterst tung att öppna. En godtagbar kraftåtgång är 10 N. Lättast tar man sig in genom en automatisk skjutdörr men sådana används sällan som ytterdörrar i gamla byggnader.
Vid den entré till Helsingfors Universitet som ligger vid Fabiansgatan har man installerat en automatisk slagdörr som fungerar med tryckknapp. Dörren är farlig då man kan törna mot den när den överraskande slår upp mot ett livligt trafikerat gångstråk. Dörren borde förses med sensor som stannar den innan den slår mot någon.
Vindfången bör vara tillräckligt rymliga för rullstolar. Då dörrar i utrymningsvägarna alltid slås upp i utrymningsriktningen måste det i vindfånget finnas utrymme för rullstol och för dörrens uppslagsfält. I vissa små affärer i Helsingfors har man godkänt vindfång där den inre dörren öppnas inåt affären förutsatt att en rullstol ryms i vindfånget. Trösklarna skall vara möjligast låga, högst 20 mm. I vindfång får man varken ha tjocka, mjuka mattor eller trallar med breda springor. Den maximala bredden för trallspringor är 5 mm.
6. HORISONTALTRAFIK, FÖRFLYTTNINGSVÄGAR, ÖPPNINGAR, RAMPER, TRAPPOR I BYGGNADER
Utrymmesbrist kan göra det besvärligt att ta sig fram i gamla byggnader med rullstol. Då man kör rullstol på korta, raka sträckor som på en ramp eller passerar föremål i en gång måste gångytan ha en fri bredd på 900 mm. För att man skall kunna vända helt om krävs en cirkelformig yta vars diameter är minst 1500 mm. För att det skall vara möjligt att svänga in från korridoren till ett rum måste korridorbredden vara minst 1400 mm om dörren är av minimibredd, dvs. 850 mm. Om korridoren är smalare måste dörröppningen vara bredare. Ibland måste man ha pardörrar eller skjutdörrar för att dagmåttet ska bli tillräckligt.
Vid nivåskillnad inomhus kan man ha ramp om det finns tillräckligt med utrymme och om nivåskillnaden inte är större än några trappsteg. Den första åtgärdskrävande nivåskillnaden finns ofta redan i vindfånget eller strax efter. En gångväg med en lutning på högst 8 % är acceptabel om den inte är alltför lång. Den största enhetliga längden hos en ramp är 6 m varefter det bör finnas ett vilplan som är minst 1,5 m långt. De övriga måttanvisningarna för ramper har nämnts tidigare i denna bok.
Ytmaterialet på rampen måste vara halkfritt också när det är vått i synnerhet på ramp vid entré. I egentliga våtutrymmen bör man aldrig ha ramper. Golvet i ett våtutrymme får inte luta mer än vad som krävs för vattenavrinningen.
In till Alexandersteatern kommer man via en rampförsedd sidoentré. I entrérummet fanns några trappsteg som ersatts med en ramp av rummets bredd.
Akademiska bokhandelns hus är ritat av arkitekt Alvar Aalto och det stod färdigt år 1969. När Cafe Aalto år 1986 inrymdes i etaget en trappa upp, installerades både konventionella publiktoaletter och en handikapptoalett. De ligger nära hissarna. I gångvägen från hissarna till caféet har man installerat en ramp. Nivåskillnaden är ett par trappsteg hög och rampen är kort och en aning för brant. Tidigare fick man med rullstol ta sig till de olika planen i andra våningen med en varuhiss. Ombyggnaden är planerad av arkitektbyrå P. Mänttäri. Vid Centralgatan kommer man in i byggnaden direkt i gatuplanet.
Vid de buktiga trappstegen i vardera ändan av entréhallen i riksdagshuset hade man flacka metallramper i fyra år då en rullstolsburen riksdagsman verkade i huset. Ramperna var emellertid inte försedda med ledstång, men de var av avgörande hjälp både för rörelsehindrade och för städpersonalen. Det var lättare för dem att flytta tunga städmaskiner på ramperna än i trapporna.
En fördel med att man valde att ha temporära ramper i riksdagshuset var att de liknade inventarier. Man försökte inte ens få dem att efterlikna den ursprungliga arkitekturen, då detta lyckas endast sällan.
I flera kyrkor har man numera försett steget till altarpodiet med ramp. Det finns fast installerade ramper t.ex. i domkyrkan i Tammerfors samt flyttbara ramper t.ex. i Johanneskyrkan i Helsingfors. Valet av ramptyp bestäms vanligen utgående från tillgängligt utrymme och funktion.
Trappor i gamla byggnader kan vara t.o.m. mycket flacka och lätta att gå i. Emellertid saknas ofta kontrast i steglanden och även ledstång, som åtminstone bör finnas på den ena sidan. En ledstång kan ha rätt grepputformning men vanligen fortsätter den inte förbi trappan och alltid inte ens lika långt som den. I en bred trappa kan en ledstång monteras utmed mittlinjen. Ledstången kan användas antingen med vänster eller högerhand och dessutom i vardera ritningen. Detta är viktigt för personer som har ett ensidigt rörelsehinder. En sådan ledstång har i efterhand monterats i Riksdagshusets trappa.
Både från funktions- och säkerhetssynpunkt är det önskvärt att man monterar ledstänger även om det kan vara problematiskt med hänsyn till arkitekturen. I trappor kan man använda kontrastbildande antihalkband ovanpå trappstegen eller så kan man åstadkomma kontrast med belysning. I gamla stentrappor har man från början försett planstegets framkant med spår som minskar halkrisken och som ger en lätt kontrast.
En hal trappa kan vara livsfarlig. Halkan bör minskas med antihalkband, som fästs i planstegets framkant, med ytbehandling eller med en väl fastsatt matta.
7. VERTIKALTRAFIKEN I BYGGNADER HISSAR OCH HANDIKAPPHISSAR
I Finland har man de senare åren gjort många arkitektoniskt och kulturhistoriskt värdefulla byggnader tillgängliga för rörelsehindrade. I byggnader med monumentaltrappor vid entrén har man gått in för en lösning där det för rörelsehindrade finns en separat entré i eller nära markplanet. Den vägen kom mer man till en hiss som går upp till de olika våningarna. Det finns även byggnader där man har kunnat bygga om huvudentrén och förse den med ramp så att den kan användas av alla. Detta är den bästa lösningen men den är inte alltid möjlig.
De internationella minimimåtten för en personhiss som är lämplig för rörelsehindrade är samma mått som gäller för en 8 personers standardhiss. Hisskorgen har då ett djup av 1400 mm och bredden 1100 mm. Dörröppningens dagmått måste vara minst 900 mm. Hissen bör kunna stanna med 20 mm:s precision. Nya hissar kan stanna med en precision på 10 mm. Hissens tryckknappar och manöverpanel bör kunna nås från rullstol och vara utformad så att även synskadade kan använda den. Panelen kan installeras på en höjd av 850 -1 100 mm och minst 400 mm från ett innerhörn.
I Helsingfors finns det flera exempel på hur man med separat entré och hiss eller handikapphiss har gjort en byggnad tillgänglig för rörelsehindrade och därmed förbättrat byggnadens funktion. Detta gagnar även andra besökare eftersom det är tungt att ta sig till olika våningar i en stor offentlig byggnad med stora nivåskillnader om man enbart måste ty sig till trappor.
De senaste åren har man installerat hiss i Helsingfors Domkyrka, Ateneum och i Ständerhuset.
Domkyrkan är tillgänglig med rullstol från Kyrkogatan via kryptan. Till hissen kommer man via en korridor som döljs av en dörr. Hissen stör därigenom inte kryptans interiör. Emellertid tvingas man ofta införa främmande element i form av modern belysnings-, uppvärmnings- och AV-teknik för att man alls skall kunna använda gamla byggnader i dag.
För den breda allmänheten och för planerarna är det lättare att acceptera detta slag av nya främmande element i gamla byggnader än att acceptera åtgärder som har vidtagits för att eliminera hinder för rullstolsburna. De förstnämnda åtgärderna är ju avsedda för alla medan de sistnämnda i första hand gagnar endast rörelsehindrade. Ändå är avlägsnandet av hinder avgörande förbättringar som gör det möjligt för en enskild person att över huvudtaget nyttja en byggnad. En otillräcklig belysning eller ett gammaldags uppvärmningssystem begränsar inte i samma utsträckning användningen av en lokal.
Helsingfors Domkyrka som är ritad av C. L. Engel blev färdig år 1852. År 1985 gjordes kyrkan tillgänglig för rörelsehindrade. Ombyggnaden planerades av arkitekturbyrå Salmio, Toiviainen & Toiviainen.
De rörelsehindrade fick en entré via kryptan med ingång vid Kyrkogatan. Vid dörren finns summer för tillkallande av vaktmästare.
Med hiss kommer man upp till en liten dörrförsedd korridor i kyrksalens plan. Därifrån fortsätter hissen ända upp till orgelläktaren som i norra ändan har plats för rullstolar. En tidigare installerad toalett för rörelsehindrade finns i kryptans plan.
Ständerhuset där de icke-adliga stånden samlades blev färdigt år 1890. Byggnaden är ritad av arkitekt Gustaf Nyström utgående från skisser gjorda av arkitekt E A. Sjöström. Senare fick vetenskapliga samfund disponera byggnaden.
Numera är byggnaden representationslokal för statsrådet.
En renovering planerad av arkitekterna Vilhelm Helander och Juha Leiviskä blev färdig år 1991. År 1993 belönades Ständerhuset med Europa Nostras hedersmedalj. Europa Nostra (vart Europa) är en av regeringar oberoende organisation, som befrämjar bevarandet av byggnads- och naturarv för Europas folk. En viktig verksamhetsform för Europa Nostra är att anordna en årlig tävling där välplanerade renoveringar belönas.
In i Ständerhuset kommer man via parken bakom huset där en ramp leder upp till de gamla dörrar genom vilka läktarpubliken förr kom för att Iyssna till ståndsriksdagen. Terrassen framför dörrarna är lang men rätt smal och med rullstol måste man därför vända försiktigt. Vid dörren finns en summertavla med dörrtelefon. Vaktmästaren kan med övervakningskamera se personen vid dörrarna. De leder till ett kort men brett vindfång. Där finns dörrarna till en 17-personers genomgångshiss. Med hissen kommer man 0,4 m upp till byggnadens entréplan där det finns toaletter för allmänheten, alltså även för rörelsehindrade.
Hissen är symmetriskt belägen i mitten med avseende å huvudtrappan. Den ligger lämpligt till och är lätt att upptäcka. Där hissen nu är placerad fanns förr toaletter (numera inrymda i källarvåningen). Med hissen kommer man upp till bottenvåningen och den första våningen. Hissen går vidare upp till andra våningen som av brandsäkerhetsskäl är stängd för allmänheten.
Aven i konstmuseet Ateneum har man senare installerat hissar, rentav fem stycken. Två av dem betjänar allmänheten. Ateneum blev färdigt 1887 och byggnaden är ritad av arkitekt Theodor Höijer. En grundlig renovering planerad av arkitekterna Laiho - Pulkkinen - Raunio blev färdig år 1991. I Ateneum har det i motsats till vad som är fallet i Helsingfors Domkyrka och Ständerhuset krävts åtskilligt med åtgärder för att anpassa byggnaden för rörelsehindrade. Byggnaden har tre huvudvåningar jämte mellanliggande plan. En ny publikhiss är placerad så att man med den kan komma till alla plan. Både den gamla och den nya entrén av vilka den senare även kan användas av rörelsehindrade ligger i bottenplanet i mitten av byggnaden.
Mot Ateneumsgränden finns en gård med skulpturer som nås med trappa eller med hiss ca 1 meter upp. Hissen är inte låst. Via automatiska svängdörrar kommer man in i byggnaden. I bottenvåningen finns toaletter även för rörelsehindrade, biljettluckan, garderoben och ett café. De små nivåskillnaderna i golvet avklaras med flacka ramper i gångarna. Det finns två publiktelefoner av vilka den ena är tillräckligt lågt upphängd med tanke på rullstolsburna.
Synskadade konstvänner kan få en planritning i relief av byggnaden. Man har försett skulpturerna med namn i punktskrift och synskadade kan få känna på skulpturerna med speciella handskar som man kan låna hos vaktmästaren.
I Ateneum är innerdörrarna automatiska glid- eller slagdörrar av vilka en del manövreras med knapp. Knapparna sitter tillräckligt lågt. I samband med ombyggnaden fick trappan varken ledstång eller kontrast. I stället för trappan kan man emellertid ta hissen.
Byggnaden till Finlands Nationalmuseum planerades av arkitekterna Gesellius - Lindgren - Saarinen. Den blev färdig år 1910. En ombyggnad för att anpassa byggnaden för rörelsehindrade företogs åren 1981-1982. Den planerades av arkitekterna Aino och Pekka Laurila. Från Mannerheimvägen kommer man in i byggnaden med rullstol via en entré i gatuplanet. Bredvid dörren finns en summerknapp. Man kommer till hissen längs en liten flack ramp. Vägen som via två hörn leder från huvudentrén till entrén för rörelsehindrade är synligt markerad med internationella rullstolssymboler. En toalett för rörelsehindrade finns mitt emot hissen i första våningen.
Den mest centrala, besvärliga och penningkrävande åtgärden när man anpassar en byggnad för rörelsehindrade är att efteråt installera hiss i byggnaden. För placeringen av hissen finns tre alternativ: hissen kan antingen installeras i trapphuset, på annan plats inom huskroppen eller utanför huskroppen. På grund av utrymmesbrist går det vanligen inte att placera hissen i trapphuset. En arkitektoniskt sett bättre lösning är att placera hissen någon annanstans i byggnaden. Av de tillbudsstående alternativen blir detta nästan alltid den dyraste lösningen. I de ovan nämnda exemplen har man av arkitektoniska skäl gått in för denna dyra lösning.
Riksdagshuset är ritat av arkitekt J.S.. Sirén och det blev färdigt år 1931. I samband med att man byggde ett annex avlägsnades en stor del av hindren i huvudbyggnaden. Annexet blev färdigt år 1978 och det är planerat av arkitekterna Laiho - Pitkänen - Raunio.
Vid ombyggnaden av riksdagshuset har det varit möjligt att installera totalt fyra nya hissar i de befintliga trapphusen. I mitten av byggnaden är två trapphus symmetriskt belägna. I vardera trapphuset har det ursprungligen funnits två mitt emot varandra placerade spiraltrappor. Den ena trappan har avlägsnats och i vardera trapphuset har man kunnat installera ett hisspar.
Formen hos den forna trappan kan ännu skönjas i hissarnas form: båda har det yttre bakre hörnet sneddat. Hissparen är skickligt och stilenligt planerade och placerade i befintliga trapphus och man har respekterat byggnadens värdefulla arkitektur. Hissarna har förbättrat husets funktion och samtidigt dess tillgänglighet.
Mest ekonomiskt och tekniskt sett lättast är det att bygga ett nytt hisstorn utanför den egentliga huskroppen. Då kan man fastställa mått och lösa övriga tekniska detaljer enligt samma standard som vid ett nybygge.
Enligt denna princip har man gått in för att installera en ny hiss och en ny trappa till det gamla huvudbiblioteket vid Richardsgatan i Helsingfors. Byggnaden blev färdig år 1881 och den är ritad av arkitekt Theodor Höijer. Renoveringen som planerades av arkitekt Olof Hansson slutfördes år 1988. Vid ombyggnaden kunde man riva den senare byggda inre trappan vilket från restaureringssynpunkt var till stor fördel för biblioteket. Den nya hissen gör alla våningar i byggnaden tillgängliga för rörelsehindrade, vilket inte var fallet tidigare.
Biblioteket vid Richardsgatan utgör ett exempel på hur man vid anpassning av byggnaden även kunde återställa bibliotekets rymliga interiör. Byggnaden blev vackrare och dessutom bättre till sin funktion. Trapp och hisstornet av tegel harmonierar förvånansvärt väl med husets gårdsfasader. Entrén för rörelsehindrade ligger intill trapptornet i markplanet. I entrén finns en ny och rymlig handikapptoalett.
Stadsmuseet i Heinola är en betydligt mindre byggnad där man efteråt har installerat en vertikalhiss för handikappade. Museet är inrymt i en tvåvånings träbyggnad där entrén ligger nästan i markplanet och kan nås med en liten ramp. De egentliga museiutrymmena finns i den övre våningen dit man kommer via trappan eller vertikalhissen. Hissen är placerad så att den för upp till en glasveranda. Vertikalhissen består av ett Iyftplan som saknar egentlig korg, medan schaktet endast når till den nivå som avgränsas av skyddsräcket uppe på verandan. På detta sätt har man Iyckats bevara den vida utsikten från och över verandan. Om man hade installerat en korghiss skulle den ha krävt ett högre schakt vilket hade ändrat verandans interiör betydligt.
Som tidigare nämnts har man i Johanneskyrkan i Helsingfors installerat en vertikalhiss med korg. De båda typerna av hiss kostar ungefär lika mycket. En vertikalhiss med korg påminner om en vanlig hiss och kan kännas tryggare än ett Iyftplan.
I motsats till vad som förr var fallet kan man numera installera Iyftplan utan skyddande schakt utomhus. Maximihöjden i Finland för vertikalhissar är 4 m. I offentliga utrymmen bör användandet av rullstolshiss vara övervakat vilket å ena sidan ökar säkerheten men å andra sidan i viss mån gör användningen besvärligare. Dessutom är användningen av rullstolshiss begränsad till enbart personer med rörelsehinder. Om det är möjligt bör man alltid välja en tillräckligt rymlig personhiss i stället för rullstolshiss trots att rullstolshissar är betydligt billigare än vanliga personhissar.
En vertikalhiss kräver alltid utrymme. Om det är ont om disponibelt utrymme kan ett annat plan alternativt nås med trapphiss. I Gamla kyrkan i Helsingfors har man installerat trapphiss i entrétrappan vid Lönnrotsgatan. In i trapphuset kommer man genom en ingång i gatuplanet. Summer saknas vid dörren. Man måste därför i förväg per telefon meddela om sin ankomst. Att ordna med antingen summer, dörrtelefon eller eventuell övervakning med kamera är önskvärt eller rent av nödvändigt. Om en rörelsehindrad person anländer till platsen utan medhjälpare och utan att känt till att man måste meddela om sin ankomst på förhand, kan hon/han få vänta och frysa utomhus länge och väl innan vaktmästaren får meddelande om saken. Det nedre planet av entrén är trångt varför man behöver medhjälpare när man tar sig fram till trapphissen. Det övre planet är rymligt.
Hissen är rätt Ijudlig. Därför man bör anlända i god tid så att hissen inte är igång under pågående kyrklig förrättning. Den som arrangerar sammankomster i kyrkan bör beakta att trapphissen är långsam och att påfallande mycket tid krävs om flera rörelsehindrade anländer till kyrkan samtidigt.
Gamla kyrkan i Helsingfors är ritad av C. L. Engel och den blev färdig år 1826. En grundlig renovering företogs år 1990 enligt planer gjorda av arkitekt Simo Haikola. Utöver hissen har man i Gamla kyrkan även installerat en ramp till altaret samt en toalett för rörelsehindrade.
Svenska Teatern i Helsingfors blev färdig år 1866. Den är ritad av N. Benois. En betydande ombyggnad planerad av arkitekterna Jarl Eklund och Eero Saarinen blev klar år 1936. En renovering som planerades av arkitekt Kai Palmqvist slutfördes år 1986. I Svenska teatern har man inrättat rullstolsplatser i en rymlig loge som nås med trapphiss. Hissen är placerad så alt den inte inkräktar på trapporna till de övriga logerna och den har en separat rutt. Vid entrérummet till logerna har man inrättat en rymlig och flott toalett för rörelsehindrade.
Vi ser alltså att det finns flera typer av hissar för rörelsehindrade. Vertikalhissarna är ofta genomgångshissar. Hisskorgens minimimått är 900 mm på bredden och 1400 mm på längden i de fall då dörrarna är belägna mitt emot varandra på kortväggarna. Om dörrarna däremot befinner sig på två intill varandra stående väggar bör korgens mått vara 1400 mm i vardera riktningen. En trapphiss består av en skena utmed trappan. På skenan löper en platta på vilken det ryms en rullstol. När plattan inte används fälls den upp mot väggen. En trapphiss kan även installeras i en spiraltrappa. För vertikaltrafik är trapphissar inte att rekommendera i första hand. Trapphissar bör inte installeras i livligt trafikerade trappor. Trapphissar kan även installeras utomhus. Detta har man gjort vid entrén till restaurang "Kaksi Kanaa" på Skatudden i Helsingfors.
Trapphissar med stol har en vridstol monterad på plattan. I offentliga utrymmen är de inte bra eftersom man inte kan ha en person rullstol på plattan. Däremot är en trapphiss med nedfällbar sits att rekommendera för personer som har svårt att hålla balansen då de står på ett plan som rör sig. Ytterligare detaljer om hissar för rörelsehindrade finns i Elinspektionscentralenscirkulär KY 159-84.
En trappklättrare är en anordning som ibland erbjuds rörelsehindrade istället för hiss. Den kan emellertid inte jämföras med en hiss utan den är snarast ett individuellt hjälpmedel. Den kan inte användas av alla rörelsehindrade, t.ex. inte av dem som har en tung eldriven rullstol.
Utöver att man löser problemen med entréer och nivåskillnader, bör man även se till att ändamålsenliga hygienutrymmen står till buds. Det är att rekommendera att man där det är möjligt går in för en modell med måtten: djup 2500 mm, bredd 2200 mm. Vid ombyggnad är detta ändå inte alltid möjligt. Viktigt är att dörren är tillräckligt bred, ett dagmått på 850 mm är att rekommendera. Tröskeln bör vara låg, högst 20 mm hög. Man bör kunna svänga med rullstol i toaletten.
När man planerar toaletter i gamla hus skall man alltid försöka nå samma standard som vid nybygge. För en person i eldriven rullstol är det viktigt att det finns utrymme för rullstolen på båda sidor om toalettstolen. En Iyckad lösning där man spar utrymme är att man inrättar två handikapptoaletter så att planritningen av de båda toaletterna är varandras spegelbilder och där utrymmet för rullstolen bara finns på den ena sidan av toalettstolen. Enligt denna princip kan man t.ex. i ett befintligt hotell förse handikapprummen med fungerande hygienutrymmen. En rullstolsburen person för vilken rörelseriktningen vid flyttning till toalettstolen är av betydelse, kan välja "högersidigt" eller "vänstersidigt" hotellrum. Utrymmeskravet vid toalettstolen är 800 mm för en rullstol.
Flyttar man sig till toalettstolen rakt framifrån skall friytan framför stolen vara minst 1200 mm. Många rörelsehindrade behöver en eller två hjälpare för att ta sig till toalettstolen. Om toaletten monteras 300 mm ut från väggen underlättar detta hjälparna. Detta eventuella extra utrymme bör beaktas vid dimensioneringen.
För rullstolsburna är det ofta önskvärt att toalettstolens sittring är på ungefär samma höjd som rullstolens sits. Används dusch-/wc-rullstol skall toalettstolen vara på normalhöjd. En bra lösning är i många fall en förhöjd toalettstolssits som ändrar sitthöjden och som monteras direkt på wc-porslinet. För många rullstolsburna är en lämplig höjd 480-500 mm.
Det blir lättare att flytta över till toalettstolen om man monterar stödhandtag och resningshjälpmedel. På toalettstolens ena eller båda sidor kan man montera armstöd som kan fällas upp eller svängas åt sidan. Avståndet mellan stöden skall vara 550-600 mm och höjden över golvet cirka 750- 800 mm, beroende på toalettstolens höjd. Den rekommenderade typen är ett armstöd som fästes i väggen, kan fällas upp och i ändan har stödben mot golvet. Väggen måste vara så stabil att den håller för stöden. Ett armstöd som monteras på en stolpe bredvid toalettstolen kan vara i vägen om man skall flytta över till toalettstolen från sidan och behöver assistans. Vikbara armstöd kan ibland ersättas med ledstänger som monteras på väggen.
För rörelsehindrade är ofta en dusch att föredra framom ett badkar. Duschen kan placeras bredvid toalettstolen så att duschplatsen samtidigt fungerar som friyta för rullstolen när man skall flytta över till toalettstolen. Duschplatsen skall då vara minst 900 mm bred och minst 1600 mm lång. Duschplatsen kan också ha måtten 1300 x 1300 mm.
För många rörelsehindrade är det nödvändigt att sittande på toalettstolen kunna nå tvättstället för att tvätta händerna. Ett rektangulärt tvättställ är i regel mest praktiskt. Rekommenderade mått för tvättställ är 450 x 550 mm. Framför tvättstället skall det finnas en friyta om minst 1200 mm. Från en rullstol når man lättare tvättstället om detta dras ca 200 mm ut från väggen så att det bildas ett minst 600 mm djupt utrymme för knäna. Vid dimensioneringen bör man beakta detta extra utrymme. En rullstolsburen behöver ett fritt knäutrymme vars bredd är minst 800 mm och höjd 670 mm. Tvättställets överkant skall då vara 800 mm över golvet. Tvättstället skall vara stadigt fäst i väggen och tåla en belastning på minst 90 kg, eftersom många rörelsehindrade tar stöd mot det och då belastar det med en stor del av sin tyngd. En bra lösning är också ett tvättställ som fälls in i en bordsskiva. Man kan då lätt installera det på lagom avstånd från väggen.
Tvättställsblandarens pip skall vara tillräckligt högt över stället. Termostat- eller pressostatblandare av ettgreppstyp rekommenderas. Blandaren är lättare att manövrera om den har lång spak eller om spaken placeras i tvättställets framkant. Varmvattenrören placeras intill väggen och isoleras så att man inte kan bränna sig på dem.
Ingenting hindrar att man planerar en vanlig publiktoalett så att den även kan användas av handikappade. Så gick man tillväga när den gamla saluhallen i Helsingfors renoverades. Saluhallen är planerad av Gustaf Nyström och den blev färdig år 1889. Renoveringen som blev färdig år 1989 är planerad av arkitekt Juhani Pallasmaa. Den största delen av utrymmena i Saluhallen har varit tillgängliga från början. Även fiskavdelningen som förr nåddes via en 1 meter hög trappa sänktes vid renoveringen till samma nivå som den övriga hallen.
I samband med renovering och ombyggnad av restauranger, caféer och hotell har man i Helsingfors under flera år nästan utan undantag inrättat toaletter för rörelsehindrade. Avsaknaden av ändamålsenliga toaletter är ofta avgörande för om rörelsehindrade eller sällskap där någon är rörelsehindrad överhuvudtaget kan nyttja en restaurang eller ett café. Detta är säkert av betydelse från kommersiell synpunkt då det ofta inte är fråga om en enstaka rörelsehindrad person utan om en stor grupp som gör sitt val utgående från om alla medlemmar oberoende av eventuella handikapp kan delta i en gemensam verksamhet.
Bland de Aalto-byggnader i Helsingfors där man senare har installerat handikapptoaletter kan här nämnas Finlandiahuset, Akademiska bokhandeln och Järnhuset. De två sistnämnda förtjänar en eloge för sina ändamålsenliga och rymliga hygienutrymmen. I synnerhet förr planerades toaletter för rörelsehindrade ofta enligt minimimåtten eller ännu mindre mått. Utrymmet där handikapptoaletten inrättades var alltför litet eller till formen sådant att en lösning enligt gällande anvisningar inte kunde genomföras. Småningom har man lärt sig bygga handikapptoaletter som fungerar bra även i de fall där den handikappade har en tung och skrymmande eldriven rullstol.
Av storleken kan man ofta bedöma när en handikapptoalett blev byggd. Handikapptoaletterna i helsingforsrestaurangerna Kellarikrouvi, El Greco och Kosmos är sådana som inrättats vid en första grundlig renovering.
Restaurant Kosmos' hus vid Kalevagatan i Helsingfors är ritat av arkitekt Emil Svensson och det blev färdigt år 1913. Restaurangen förenades år 1986 med en intilliggande liten affärslokal som blev kabinett. I samband med detta installerades en handikapptoalett med ingång från restaurangsalen. Planeringen har gjorts av studio Kaisa Blomstedt.
I kryptan till Helsingfors domkyrka finns en av de allra första efteråt byggda handikapptoaletterna. I jämförelse med nutida praxis är måtten ytterst små. Toaletten i restaurang Kellarikrouvi är byggd efteråt i nationalromantisk sekelskiftesstil.
Restaurant Kaisaniemi är ursprungligen ritad av arkitekt C. L. Engel år 1836. Den utvidgades år 1888 enligt ritningar av arkitekt Gustav Nyström. Byggnaden genomgick en av Gottkamp planerad utförlig renovering år 1946.
Följande renovering utfördes åren 1968-1969 enligt planer av Hänninen och en därpå följande år 1976 enligt ritningar av arkitektbyrå Mikkola - Lehtiluoto. En handikapptoalett installerades i samband med en renovering år 1990 enligt planer av arkitektbyrå Saanilahti - Voipio.
I Helsingfors finns det på många ställen handikapptoaletter som inrättats senare; t.ex. i restaurant Fiskartorpet, Nationalmuseet, Tempelplatsens kyrka, Olympiaterminalen, Helsingfors Ishall, Finska Handelshögskolan, det finska Tekniska läroverket, i Kiseleffska huset invid Senatstorget, i Fazers Café vid Glogatan och i många andra för allmänheten avsedda utrymmen som ägs av staten, församlingarna, staden eller av privata.
Restaurang El Greco ligger vid västra ändan av Södra Esplanaden i Bensows hus som stod färdigt år 1940. Huset är ritat av arkitekt Uno Ullberg. En renovering företogs år 1987 enligt ritningar av arkitektbyrå Kari Hyvärinen - Jaakko Suihkonen.
Restaurang El Greco förtjänar ett omnämnande för att man utöver handikapptoalett även har installerat hiss i restaurangen senare. I toaletten finns även ett skötbord för spädbarn. Man får hoppas att en sådan mot väggen uppfällbar modell blir en allt vanligare tilläggsutrustning i handikapptoaletter. När man har barn med sig är en rymlig toalett avgjort bättre än ett litet bås där det inte ens finns tvättställ. I handikapptoaletten i Ateneum finns det också skötbord för spädbarn.
Tempelplatsens kyrka är ritad av arkitekterna Timo och Tuomo Suomalainen som även har planerat senare ändringar. Kyrkan blev färdig år 1966. På den tiden förutsatte lagen inte ännu att rörelsehindrade beaktades. Ändå har denna byggnad ända från början varit helt tillgänglig och anpassad med undantag av att handikapptoalett saknades. Vid renoveringen år 1985 inrättades en handikapptoalett med ingång direkt från huvudentrén.
Olympiaterminalen vid Södra Hamnen i Helsingfors är byggd i funkis-stil. Den blev färdig till olympiska spelen år 1952. I likhet med Tempelplatsens kyrka är själva byggnaden från början nästan helt tillgänglig. Olympiaterminalen är ritad av arkitekterna Hytönen och Luukkonen. En renovering, planerad av arkitekt Kari Unelius företogs år 1982. I samband med denna installerades en handikapptoalett. Man kommer in i byggnaden direkt från gatuplanet och med bil kommer man ända fram till entrén. Från byggnaden kommer man direkt in i fartygen via en tub som i och med att fartygen blivit större är försedd med rullbana och hiss.
Förutom i de vanligaste allmänna lokalerna som restauranger och caféer har man senare installerat handikapptoaletter även i kyrkor, skolor, teatrar och stationsbyggnader. Detta gäller även museer, utställningsutrymmen, biografer och samlingslokaler. Det finns ändå flera offentliga byggnader där detta viktiga serviceutrymme fortfarande saknas. Förekomsten av sådana utrymmen kan betraktas som ett mått på hur civiliserat ett samhälle är.
9. MÖBLER, INVENTARIER OCH ANORDNINGAR
När man planerar att anskaffa möblemang skall man minnas att möbler som fyller kraven för en vuxen gående person med normal rörlighet inte direkt passar alla. T.ex. stolar, bord, betjäningsdiskar och kapphyllor bör planeras så att de även kan användas av rörelsehindrade.
Det behövs stolar med olika sitthöjd, dels beroende på hur länge man skall sitta och dels beroende på individuella behov. För den som sitter länge är en konventionell, bekväm sitthöjd lägre än 400 mm räknat från sitsens framkant. Om man sitter länge på en högre sits försvåras blodcirkulationen i benen. För den som sitter en kort stund är riktvärdet för höjden 450-500 mm räknat från sitsens framkant. Då är det lätt både att sätta sig och att stiga upp. Personer med styva höfter eller knän bör ha sitsar av 500-600 mm:s höjd. För att det skall vara lätt att sätta sig och lätt att stiga upp bör sitsarna vara försedda med både rygg- och armstöd.
I lokaler med åskådarplatser bör några platser vara reserverade för rullstol. Då skall man beakta att en rullstol kräver mera utrymme i alla riktningar än en vanlig stol. I kyrkor, teatrar och i auditorier där sittplatserna är golvfasta bör det finnas reserverade utrymmen i salen, på läktarna eller i någon loge där man smidigt kan placera flyttbara stolar och rullstolar.
I Lilla Teatern i Helsingfors finns det plats för högst två rullstolar samtidigt. Olägenheten med det sluttande golvet elimineras genom att man placerar en flyttbar kilformig trall under rullstolen. Den gör golvet plant.
När man bestämmer höjden på bord bör man beakta vissa avvikande sitthöjder och att rullstolsburna skall ha högre, bredare och djupare fritt utrymme för benen. Lämplig bordshöjd för rullstolsburna är 750-800 mm. Det fria knäutrymmet bör ha en höjd på minst 670 mm, en bredd på minst 800 mm och ett djup på minst 600 mm.
Betjäningsdiskar måttsätts ofta utgående från stående vuxna personer. Diskarna borde alltid ha en lägre del: för rullstolsburna, kortvuxna och barn borde höjden på disken vara 750-800 mm.
En del av kapphyllorna i kapprummen bör vara måttsatta så att även rullstolsburna kan nå dem. Kapphyllorna bör placeras i fördjupningar eller ligga skyddade så att synskadade inte slår huvudet i dem.
All utrustning, alla manöverpaneler, tryckknappar och anordningar som skall nås från rullstol måste ha en höjd på minst 400 mm och högst 1100 mm samt finnas minst 400 mm från innerhörnen. Ytan till dessa får inte vara av allergiframkallande material som t.ex. nickel eller krom. Inomhus får man varken ha starkt doftande eller sporbildande växter.
Telefonautomater bör placeras så att telefonen kan nås från rullstol. Utrymmet bör vara tillräckligt stort. Om telefonen finns vid en gångväg får den inte vara avskärmad av utåtstående plastkupa eller avskärmning som kan vara farlig för synskadade att törna mot. Minst en telefon bör vara utrustad med förstärkare för hörapparat. Möteslokaler, föreläsningssalar, kyrkor och teatrar bör vara utrustade med teleslinga för personer med hörapparat.
10. BELYSNING, FÄRGSÄTTNING OCH MATERIAL
En god belysning ar mycket viktig for personer med svag syn eller for personer hos vilka synen ersätter en nedsatt hörsel. Belysningen skall vara tillrackligt stark men den får inte blanda. Med belysning markeras gångvägar och sarskilt nivåskillnader, entréer, hissar, skyltar och andra föremål som finns i gångvägen och som man kan torna mot eller dar det ar risk att man faller.
Allmänbelysningen bor kompletteras med punktbelysning på ett sådant satt att punktbelysningen inte bildar blandande Ijuspunkter. Ljuskallorna får inte heller blanda genom att reflektera från blanka ytor. Ljusets sammansättning bor helst efterlikna dagsljus. For känsliga ögon kan ett blåaktigt I jus vara mera irriterande an ett gulaktigt.
I samlings- eller föreläsningssalar ar det viktigt for hörselskadade personer att den talande personens ansikte inte ar skymt. T.ex. en teckenspråkstolk bor se och synas. Mot ljusblandning bor förhindras genom att aven den innersta delen av ett djupt rum ar val belyst. Dessutom kan fönstren vara försedda med Ijusdämpande glas. I de stora samlingsrummen i Ständerhuset har man haft sådana fönsterglas från början.
Med belysning bor man förtydliga orienterande färgkontraster, t.ex. vid kanter av nivåskillnader. Det ar till fördel om byggnadsdetaljer, möbler, skyltar och andra objekt kontrasterar mot varandra och mot bakgrunden. Sarskilt viktigt ar det att trappkanter har kontrast.
Trappor kan förtydligas och markeras med en riktigt planerad belysning.
Kontrasten bor vara minst 50 % vid tillämpning av den svartvita skalan. Kontraster och stora kontrasterande figurer bor nyttjas med eftertanke. De får inte användas så att de på plana ytor ger intryck av nivåskillnad. T.ex. kraftiga ränder tvärs over ett gångstråk kan ge problem om dem uppfattas som steg. Ännu värre ar det om en trappstegskant inte kan urskiljas och den då uppfattas som en plan yta.
Ytmaterialet i lokaliteter får inte samla damm emedan detta vållar svårigheter for allergiska personer. En heltäckande luddig matta tar dessutom ytterst snabbt på batterierna till en eldriven rullstol. Det ar aven svårt att styra rullstolar på mattor. Alltför hårda, hala och glansiga material har sina olägenheter. Kontrasterande material på gångstråk underlättar orienteringen for synskadade. Friktionen hos de kontrasterande ytorna bor vara av ungefär samma storlek for att man inte skall halka eller snubbla.
11. SKYLTAR OCH VÄGVISARE
Olika skyltar och vägvisare bor vara planerade så att både syn- och hörselskadade personer kan använda dem. En dorrsummer borde aven vara utrustad med indikeringsljus medan knappen som Iyser i en hiss aven borde ha indikeringsljud. Skyltar bor ha tydliga bokstäver och symboler med kontrast och relief. Tydligast ser man svart text mot vit bakgrund. Bokstäverna bor vara minst 15 mm höga och bor skjuta ut 0,5?1 mm från skylten. Men om bokstäverna ar nedsänkta bor de vara betydligt större så att man kan följa bokstavskanten med fingret.
Skyltar som ar avsedda att läsas på nära håll placeras 1400 - 1600 mm over golvet. Skyltar i samband med dörrar ska placeras bredvid dörren på vaggen, alltså inte på själva dörren. Den internationella rullstolssymbolen används vid behov for att markera parkeringsplatser, rutter, entréer, hissar och hygienutrymmen.
Our sponsors
