Korrekta fakta om funktionshinder och "livskvalitet"

Sammanställda av organisationen Not Dead Yet efter konsultation av Fil. dr. Carol J. Gill, april 1999

Om bara Kevorkian och andra läste forskningslitteratur, innan de bestämde sig för att tycka att det är förnuftigt att vilja dö när man har ett omfattande funktionshinder!

• 86 procent av de ryggmärgsskadade med förlamade armar och ben skattade sin livskvalitet som genomsnittlig eller över genomsnittet. Bara 17 procent av deras läkare, sjuksköterskor och tekniker trodde att de själva skulle ha genomsnittlig eller högre livskvalitet om de drabbades av arm- och benförlamning (KA Gerhart et al., Annals of Emergency Medicine, 1994, vol. 23, 807-812).

• Man fann inga skillnader mellan 190 personer med och 195 personer utan fysiska funktionshinder när det gällde skattning av tillfredsställelse med livet, frustration eller stämningsläge (P Cameron et al., Journal of Consulting and Clinical Psychology, 1973, vol. 41, 207-214).

• Det fanns ett positivt samband mellan hur länge en person haft funktionshindret och acceptans av funktionshindret hos personer som var förlamade på grund av ryggmärgsskada. Funktionshindrets omfattning spelade ingen roll för acceptansen av ett liv med funktionshinder (F Woodrich & JB Patterson, Journal of Rehabilitation, 1983, July-Sept., 26-30).

• 60 procent av personerna med förlamade ben kunde berätta att de har en mer positiv inställning till sig själva efter att de fått sitt funktionshinder (C Ray & J West, Paraplegia, 1984, vol. 22, 75-86).

• Intervjuer och tester som genomförts med 133 personer med betydande rörlighetsinskränkning visade inte på någon skillnad jämfört med normen för psykosociala mätningar för personer utan funktionshinder. I en annan studie kunde man inte finna någon signifikant skillnad mellan personer med allvarliga funktionshinder (som kräver rullstol och daglig personlig assistans) och personer utan funktionshinder när det gällde mätning av livskvalitet (R Stensman, Scandinavian Journal of Rehabilitation Medicine, 1985, vol. 17, 87-99).

• I en undersökning av livskvalitet hos personer med förlamade armar och ben rapporterade mindre än en tredjedel av dem som använder ventilatorer otillfredsställelse med livet. Det finns tecken på att tillfredsställelse med livet är högre hos dem som haft längre tid till att anpassa sig till funktionshindret (JR Bach & MC Tilton, Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 1994, vol. 75, 626-632).

• Rehabiliteringspatienter med ryggmärgsskador liknade genomsnittsbefolkningen när de själva skattade depression, medan sjukhuspersonalen i regel överdrev patientens depressionsnivå (LA Cushman & MP Dijkers, Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 1990, vol. 71, 191-196.

• Tre fjärdedelar av personerna med ryggmärgsskador skattade sin livskvalitet som god eller utmärkt. Graden av förlamning spelade ingen roll, men personer som använde ventilator skattade sin livskvalitet högre än de som inte använde ventilator (GG Whiteneck et al., Rocky Mountain Spinal Cord Injury System Report to the National Institute of Handicapped Research, 1985, 29-33.

• Äldre krigsveteraner med förlamning skattade sin livskvalitet högre än motsvarande äldre män utan funktionshinder (MG Eisenberg & CC Saltz, Paraplegia, 1991, vol. 29, 514-520).