Presentation vid Seminarium om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning ur ett nord- och sydperspektiv Stockholm, Sverige 23 augusti 1998

Internet publication URL: www.independentliving.org/docs1/stlm19980823bsv.html (In Swedish.)

Kalle Könkkölä, ordförande för Disabled Persons International

In English

Idag ska jag prata om Disabled Peoples International (DPI) och vår syn på mänskliga rättigheter.

DPI är en världsomspännande organisation bestående av personer med funktionsnedsättning. Vi har ungefär 130 medlemsorganisationer över hela världen. Som ordförande av DPI har det tyckts mig att DPI betyder mer för länderna i syd, öst och tredje världen än för länderna i väst, framförallt om vi tittar på folks engagemang. Självfallet har organisationerna i väst ett engagemang och en önskan om samarbete men det verkar som om förväntningarna på DPI är större utanför Europa än inom Europa. Det är en verklig utmaning.

Vi är en organisation som består av personer med funktionsnedsättning över hela världen och vi arbetar tillsammans och stöder varandra. Vi "hjälper" inte varandra i ordets traditionella bemärkelse men vi hjälper varandra genom att dela med oss av våra erfarenheter och genom att vi tillåter oss att lära från varandras misstag och nederlag. Vi har en årlig budget på runt 1 miljon US dollar.

1994 höll DPI en världskongress i Sydney, Australien där vi beslutade att vår organisation ska verka för mänskliga rättigheter. 1981 hade vi enats om att mänskliga rättigheter var ett område som vi måste arbeta inom och vi började utforska området. Faktum var och är fortfarande att vi behövde studera frågan om mänskliga rättigheter och hur de kan tillämpas på personer med funktionsnedsättning. Våra kunskaper i ämnet var knappa. Vi visste inte att mänskliga rättigheter var något som berörde oss för vi fanns sällan omnämda i skrifter och dokument om mänskliga rättigheter. Med tiden har vi lärt oss att alla människor också inkluderar personer med funktionsnedsättning.

Ett av DPIs målsättningar är att organisera en grundläggande utbildning i mänskliga rättigheter på olika nivåer över hela världen. I några delar av världen använder man inte termen mänskliga rättigheter eftersom orden har ett bagage från kalla kriget. Mänskliga rättigheter ses ofta som amerikansk imperialism, vilket det inte är. Därför använder vi andra ord. Vi pratar istället om Standardreglerna, men då talar vi om samma grundläggande idéer och med en förståelse att de också omfattar personer med funktionsnedsättning.

Vi har haft utbildning i mänskliga rättigheter i olika delar av världen med goda resultat. Idag har medlemmar i de olika organisationerna en bra förståelse för mänskliga rättigheter och dess grundläggande idéer, de känner också bättre till hur situationen för personer med funktionsnedsättning ser ut. När de väl förstår hur situationen ser ut kan de också börja agera för att förändra den. Detta är en mycket typisk organisationsutveckling. Det är därför som utbildning i mänskliga rättigheter är så viktigt.

Vi måste också lära oss vikten av demokratiska organisationsstrukturer. Det är förstås ingenting som vi gärna pratar om offentligt men varje NGO måste gå igenom den process som det innebär att komma underfund med hur en organisation fungerar demokratiskt. Jag närvarade vid ett möte där personer med funktionsnedsättning grundade en DPI-organisation och valde en ordförande. Senare kom de fram till att han inte var rätt person och hela organisationen gick om intet. Det tog över tre år att bygga upp en ny organisation. Det är en del av utveckling. I DPI vet vi att denna typ av process är viktig för vi kan inte kritisera/utmana andra om vi inte först tar hand om våra egna organisationer.

Vår organisation ägnar sig också åt att dokumentera olika mänskliga rättighetsfrågor. Först samlade vi redan existerande redskap som till exempel FN:s standardregler och lagstiftning från hela världen. Materialet finns tillgängligt på olika språk och har hjälpt oss i vårt arbete när vi närmat oss regeringar för att få mer information och när vi talat om dessa frågor. Standardreglerna är inte fulländade men de är ett bra hjälpmedel för utbildningen om mänskliga rättigheter.

Nästa steg är att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter som rör personer med funktionsnedsättning. I DPI kallar vi den här aktiviteten för vår "Amnesty aktivitet". Med den här statistiken och informationen kommer vi vara bättre rustade då vi närmar oss FN, regeringar eller organisationer för att förbättra förhållanden för personer med funktionsnedsättning. Information är makt.

Att dela erfarenheter och ge varandra stöd är vår tredje aktivitet. Vi har funnit att det är ett mycket bra sätt att arbeta på. Vi har alla lärt oss av det, för när en personer lär sig något i ett land sprider vi denna kunskap vidare via vårt nätverk och på så sätt når informationen personer och organisationer i andra länder. Vi behöver inte en särskild enhet för att hjälpa oss att sprida vår information. Ett exempel: vid en kurs i mänskliga rättigheter i Finland fick vi idén att vi skulle organisera 17 endagsworkshops med temat "vet dina rättigheter" över hela landet. Det var mycket uppskattat, inte bara bland personer med funktionsnedsättning utan också bland tjänstemän som ville lära sig om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi spred dessa idéer vidare och samma metod har sedan dess använts av DPI i Latinamerika och Polen.

Som en global organisation märker vi ibland att flera av de lokala organisationerna känner sig mycket isolerade och oförstådda i sina respektive hemländer. Men när de ser att andra organisationer i rika och fattiga länder, i öst och väst, syd och nord arbetar på liknande sätt känner de att de är inne på rätt spår. Det ger dem styrka. Det är därför som det är nödvändigt, även om det inte alltid är så populärt, att anordna stora globala träffar där folk från hela världen får en chans att mötas. Föredragen är inte så viktiga, det mesta kan man läsa sig till i böcker. Det som är viktigt är att folk från världens alla hörn kan träffas och ha tid till öppna dialoger och diskussioner. Det är nog till och med så att det bästa programmet vore ett där folk bara satt och delade med sig av varandras erfarenheter.

Som avslutning skulle jag vilja säga att DPI är inne i en förändringsprocess av ombyte från en traditionell handikapporganisation till en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Processen har inte varit lätt men vi har lärt oss mycket på vägen. De följande tio åren kommer denna process att göra oss än starkare och när vi är starkare kommer vi ha än större inverkan på världen.

Tack.

Swedish