Adolf Ratzka - Socialstyrelsen ödelägger valfriheten i personlig assistans

Vad vinner och vad förlorar vi som har personlig assistans med Socialstyrelsens nya krav för assistansanordnare? Om kravet på direkt kontakt för att få tillstånd i varje län för en assistansanordnare blir verklighet skulle det dramatiskt försämra valfriheten och konkurrensen i assistansbranschen. I Assistanskolls jämförelsetjänst säger flertalet anordnare att de kan ta kunder i ett län utan att ha kontor där. Om kontor i länet blir ett krav skulle effekten bli förödande. Av 125 anordnare som säger sig kunna ta kunder i Kalmar län, har endast åtta kontor. Krav på kontor i Kalmar län innebära en minskning av valfriheten med 95 %. För hela landet är siffran 89 %. Se tabellen i anslutning till texten.

Mindre lokala anordnare som idag har kunder utanför sitt hemlän kan inte behålla dessa och kommer inte heller kunna skaffa sig nya kunder utanför sitt län med tanke på de kostnader Socialstyrelsens krav medför. Att kravet år ogenomtänkt blir tydligt när man tittar på Norrbottens eller Jämtlands län karta med avstånd mellan kommuner som är lika stora som mellan Göteborg och Stockholm. Vilken nytta har då den assistansberättigade av anordnarens kontor i länet när det kriser? Om ett kontor i kundens närhet är så viktigt för Socialsyrelsen, varför kräver man inte kontor i varje kommun?

Men enligt Kristina Söderborg, ansvarig för tillståndsprövningen behöver anordnaren kanske inte alltid ha ett fysiskt kontor i ett län för att få tillstånd när man har så kallad direktkontakt i länet (se intervjun med henne på Assistanskoll). Företagets personal kan vara stationerad några dagar i veckan i ett län och några dagar i ett annat - en sorts resande tillsyningsman/kvinna som reser mellan olika län och besöker assistansberättigade och deras assistenter. Hur många av oss assistansberättigade vill ha hembesök av anordnaren? Blir man tvungen att ta emot dem? Enligt Kristina Söderborg kräver Socialstyrelsen i sin tillståndsprövning även att det finns rutiner för det systematiska arbetsmiljöarbetet vilket jag alltid trott var Arbetsmiljöverkets och inte Socialstyrelsens område. Och tänk på den miljöpåverkan när personal av de 120 assistansanordnare, som säger sig idag kunna ha kunder i alla 29 län, reser från län till län flera gånger i veckan.

Hur vet man på Socialstyrelsen att det inte räcker med telefonkontakt? Vid akuta kriser på arbetsplatsen är det vanligtvis via telefonen man kan uträtta något. Är det inte upp till den enskilde assistansanvändare bedöma vilken kontakt man behöver? Man har vanligtvis valt en anordnare medveten om de villkor den erbjuder, inkl  de rutiner som gäller vid kontakt och nödsituationer. Personer med kognitiva eller intellektuella funktionsnedsättningar har en god man eller förvaltare som för deras talan och medarbetsledare/servicegaranter som bistår de att uttrycka sin vilja samtidigt som de representerar anordnaren.Ska man verkligen behöva påpeka det självklara att vi assistansbrukare är som folk i allmänheten, nämligen olika, med olika behov, förutsättningar och preferenser?  En del efterfrågar och söker anordnare som erbjuder en när kontakt, en del inte. Vi accepterar inte längre one size fits all-lösningar. Har inte Socialstyrelsen hängt med i utvecklingen?

Många assistansanvändare kommer att tvingas byta anordnare när man flyttar till ett annat län för att kunna arbeta eller studera på en ny ort. Därmed får vi ytterligare ett hinder för vår geografiska och sociala rörlighet. Ett byte av anordnare är vanligtvis ett stort projekt. Anordnaren kan ha ackumulerat medel till sina kunder för exempelvis  omkostnader för assistenterna inför större arbetsresor eller semesterresor. Den som byter anordnare förlorar tillgång till sådana ackumulerade medel. 

Ur assistenternas perspektiv välkomnar förmodligen en del kontakten med sin arbetsgivare i form av ett kontor i länet eller resande tillsyningsmän. Men samtidigt minskar antalet presumtiva arbetsgivare i länet drastiskt.

Socialstyrelsens krav är kontraproduktivt. Vi kommer att se ett betydligt färre antal företag vilket hindrar konkurrensen, minskar användarens valmöjligheter och därmed hans/hennes möjligheter att hitta den optimala assistanslösningen. Socialstyrelsens krav kommer att främja de stora koncernernas villkor på bekostnad av medelstora och framför allt mindre företag. De senaste åren har vi sett en tilltagande ägarkoncentration på assistansmarknaden. Mellan 2008-2010 steg de tre största privata ägarnas (Humanagruppen, Frösunda och Olivia) marknadsandel från ca 12 till 20 procent av alla assistansberättigade. Om man enbart tittar på den privata marknaden så har dessa tre ägare redan 35 % av alla assistansberättigade. Socialstyrelsen skyndar nu på den här utvecklingen.

Socialstyrelsens krav visar att det finns mycket kvar av inställningen från 70-talet när myndigheten förordade 6-8 brödskivor om dagen.  

Adolf Ratzka

Hur många av anordnarna i assistanskoll som blir kvar om kontor skulle vara ett krav på att få tillstånd i ett län