Irina Parhomenko, Lettland - "Synen på personer med funktionsnedsättning har förbättrats i Lettland"

I Lettland lever personer med funktionsnedsättning vanligtvis på institution om de inte har egna pengar eller kan få hjälp av anhöriga. Det finns ett mindre bidrag som kan betalas till en assistent men det räcker inte långt. Irina Parhomenko arbetar på APEIRONS som verkar för att en lagstiftning om personlig assistans ska bli verklighet.

Lagförslag om assistans drogs tillbaka vid finanskrisen

År 2009 diskuterades ett lagförslag om personlig assistans i det lettiska parlamentet, man övervägde hur tjänsten skulle se ut, hur den skall organiseras och vem som ska kunna vara personlig assistent. Processen sköts dock upp till 2012 berättar Irina Parhomenko.
- Det kanske låter pessimistiskt men det var på grund av finanskrisen, det har skett mycket positivt i Lettland sedan självständigheten från Sovjetunionen 1991.
Vad är den största förändringen?
- Stereotyperna håller på att förändras. Sedan gränserna öppnades har många lettländare rest till andra länder och sett hur människor med funktionsnedsättningar lever där. Vi kanske inte ses som jämlikar ännu men vi börjar ändå ses som personer som kan ta ansvar.
Irina Parhomenko är 50 år gammal och arbetar i projekt och som volontär på APEIRONS, en organisation som arbetar för förbättrade villkor för personer med funktionsnedsättning. Irina Parhomenko har varit rullstolsburen i tio år, hon bor i en lägenhet tillsammans med sin mamma som hjälper henne det praktiska, städning och ärenden till myndigheter dit hon inte kan komma in.
- I övrigt är jag självständig, jag lagar mat, och kan ta taxi till de platser jag behöver åka. Taxi är naturligtvis dyrt men kollektivtrafiken är inte tillgänglig för mig, och min mamma kan inte hjälpa mig så ofta. 

Arbetar med lobbying mot politikerna

 Irina Parhomenko tror att processen mot en lagstiftning kommer att starta igen och APEIRONS utövar lobbying genom regelbundna möten med politiker och ansvariga på ministerierna. Tidigare var det ett problem att FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar bara var undertecknad men inte ratificerad, men i januari 2010 ratificerade Lettland FN-konventionen vilket ger mer hopp inför framtiden enligt Irina Parhomenko. Hon hoppas att APEIRONS kommer att kunna driva ett av de testprojekt för personlig assistans som troligen kommer att starta om det blir en assistanslagstiftning.
- Då kan det vara möjligt för oss som en icke-statlig organisation att administrera ett pilotprojekt. Personlig assistans är helt nytt jämfört med hur det fungerat under sovjettiden, de behöver våra kunskaper.

Pension räcker inte till mycket, liv på institution alternativet

 Pensionen i Lettland är 110 Euro per månad om funktionsnedsättningen är medfödd och 220 Euro om personen fått funktionsnedsättningen som vuxen. På den högre summan går det att leva, men det blir ett fattigt liv säger Irina Parhomenko.
- Ja, det gör det möjligt att betala hyra och mat men inte mycket mer.
Personer som har rörelsehinder, är synskadade eller har en psykisk funktionsnedsättning definieras som klass 1 (av tre klasser av personer med funktionsnedsättning) och har då rätt till ytterligare ca 150 Euro per månad, där det är upp till personen att bestämma vad han/hon ska göra med pengarna. När föräldrar hjälper sina barn går pengarna ofta in i familjebudgeten, andra kan använda det till transporter, rehabilitering, massage eller fysioterapi eller betala en person som hjälper till praktiskt berättar Irina Parhomenko.
- Eftersom en minimilön i Lettland är 257 Euro räcker dock inte pengarna så långt om du vill ha en hjälp som liknar personlig assistans.
Det finns heller ingen hemtjänst för personliga behov enligt Irina Parhomenko.
- Du kan få hjälp matlagning, att handla och städa några gånger i veckan, men det är främst för människor som lever ensamma.
Den som behöver mycket praktisk hjälp är tvungen att hitta en egen lösning, vilket kan vara hjälp av anhöriga eller att själv betala personer som hjälper till.
- Om det inte finns någon som kan hjälpa personen och om han/hon inte har egna pengar att betala med är alternativet ett liv på institution.
Hur är livet på institutionerna?
- Människorna där är totalt beroende och har ingen möjlighet att arbeta, de äter, sover och tittar på TV. Där bor även en hel del personer med lättare funktionsnedsättningar som inte klarar att bo på egen hand.
Irina Parhomenko berättar om en vän som bodde på institution, men som lyckades ta sig därifrån.
- Han försökte hela tiden göra saker på egen hand, som att studera. Till slut lyckades han lämna institutionen när han träffade och blev tillsammans med en kvinna som arbetade där som sjuksköterska.
Tror du att människor som lever på institutioner skulle vilja ha personlig assistans?
- Absolut, jag vet många som vill bo i egna hem, besöka vilka vänner de vill och välja vilka de kan bjuda hem till sig.

Hur assistansen bör vara utformad enligt Irina Parhomenko

Det senaste förslaget om personlig assistans byggde mycket på att arbetslösa tillfälligt skulle läras upp och arbeta assistenter, vilket innebar en stor roll för den statliga arbetsförmedlingen. Irina Parhomenko vill dock se ett mer utvecklat förslag.
- Du bör kunna välja vem som ska vara din assistent och assistansen bör utformas individuellt hos varje individ, personen med funktionsnedsättning har själv kunskaper hur hans/hennes assistans bör utformas. Det bör vara noga angivet vem som kan vara arbetsgivare, vilket bör kunna vara personen själv, lokala myndigheter eller en social organisation.
Irina Parhomenko anser också att det behövs en utbildning för assistenterna och kriterier för vilka som är lämpliga att vara assistenter.
- Personlig assistent borde vara ett yrke, jag tror det är den bästa lösningen. I utbildningen bör lärarna vara medicinska specialister, psykologer, socialarebetare men framför allt personer med egna funktionsnedsättningar eftersom de har egen erfarenhet av vad assistentyrket innebär .

Assistansen i Sverige en förebild

Sveriges system för personlig assistans är en förebild för Lettland men också en möjlighet att spara tid säger Irina Parhomenko.
- Vi använder er erfarenhet när vi ser på våra förhållanden och möjligheter. Då kan vi spara tid och och behöver inte uppfinna samma sak två gånger.
Hur ser du på att det det senaste åren funnits en ambition från politiskt håll att hålla nere assistanskostnaderna i Sverige?
- Det är mycket tråkigt, men finanskrisen påverkar väl alla, jag tror inte Lettland påverkas av situationen i Sverige, vi kommer att hämta erfarenheter från fler länder.
Jag berättar om hur vissa myndigheter i Sverige just nu arbetar med att ta fram ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans där ambitionen är att antalet minutrar ska räknas ut för personens totala behov i livet.
- Jag tycker att det är fel att räkna varje minut, eftersom det är helt omöjligt att förutse allt som en människa kan behöva, en person riskerar att inte få den hjälp han/hon behöver. Om du registrerar varje ögonblick av ditt liv, kommer du inte att ha tid för livet självt, säger Irina Parhomenko.

Irina Parhomenko intervjuades av Kenneth Westberg  2010-02-20

Vidare läsning

APEIRONS

Tidigare intervju på Assistanskoll: Dace Rodzina, Lettland - "Vi vill få hjälp att starat assistansprojekt"